Under lång tid blev det allt tydligare att systemen pressades hårt. Kommuner hade svårt att klara mottagandet. Bostäder saknades. Skolor och socialtjänst belastades kraftigt i vissa delar av landet. När integrationen inte fungerade växte också ett utanförskap som i vissa miljöer gav grogrund för kriminalitet och starkare kriminella strukturer. Samtidigt fortsatte mycket av den politiska diskussionen att kretsa kring symboler – kring vilken signal Sverige borde sända.
När förändringar väl började blev debatten snabbt hård och polariserad. Misstänkliggöranden och etiketter ersatte ofta sakliga samtal om hur systemen fungerade. Först långt senare genomfördes mer genomgripande förändringar.
Det är svårt att komma på någon annan fråga i modern svensk politik där kursändringen tagit så lång tid – och där följderna blivit så omfattande. För att återta kontrollen har staten under senare år tvingats genomföra långtgående förändringar, inte minst inom rättspolitiken.
Erfarenheten från migrationspolitiken borde ha lärt svensk politik något enkelt: när debatten fastnar i symboler tar det ofta mycket lång tid innan systemen börjar diskuteras på allvar.
Erfarenheten från migrationspolitiken borde ha lärt svensk politik något enkelt: när debatten fastnar i symboler tar det ofta mycket lång tid innan systemen börjar diskuteras på allvar. Frågan är om de politiska partierna i riksdagen nu riskerar att göra samma misstag i skolpolitiken.
Debatten om friskolorna präglas fortfarande av symboliska konfliktlinjer. För kritikerna handlar allt om vinster. För försvararna handlar det om valfrihet. Samtidigt har själva utbildningssystemet förändrats i grunden. I nästan varje kommun verkar flera huvudmän parallellt. Kommunala skolor och fristående skolor delar elevunderlag, lärarmarknad och i praktiken också ansvaret för att systemet fungerar. Det gör skolan till något annat än en klassisk marknad. Det är ett gemensamt system. Och gemensamma system kräver mer än ideologiska positioner. De kräver stabilitet, långsiktig planering och ansvar för helheten.
Efter många år av ideologiskt laddad retorik från vänstersidan finns nu ett utrymme i rikspolitiken för en mer systemorienterad diskussion om hur svensk skola faktiskt ska fungera. Men ett sådant perspektiv uppstår inte av sig självt. Någon måste driva det.
Här har Moderaterna ett särskilt ansvar. Erfarenheterna från migrationspolitiken borde ha lärt oss vad som händer när systemproblem tillåts växa medan politiken fastnar i symboler.
I migrationspolitiken gick det till slut att återta kontroll genom att minska inflöden, skärpa regelverk och stärka rättspolitiken. Men alla samhällssystem är inte lika enkla att reparera i efterhand. Frågan är vad vi gör om tio år om vi först river ned strukturen och sedan inser att den fyllde funktioner som inte längre kan ersättas.
En rimlig moderat utgångspunkt i skolpolitiken borde därför vara tydlig. Ett utbildningssystem där flera huvudmän verkar parallellt ska inte betraktas som ett problem som måste begränsas, utan som en struktur som – liksom andra delar av vårt moderna skolsystem – ska utvecklas och förbättras. Det kräver tydligare ansvar för systemets stabilitet, bättre samverkan mellan huvudmän och en politik som försvarar de värden reformen faktiskt skapade: konkurrens om kvalitet, fler arbetsgivare för lärare och rektorer och det yttersta; verklig valfrihet för elever och föräldrar.
Just därför borde Moderaterna före valet vara tydligare. Ett fungerande skolsystem med flera huvudmän kan inte försvaras på halvdistans. Antingen står man upp för det – eller så gör man det inte.