Läser det senaste numret av tidskriften Fokus. I den finns det en intressant artikel av Magnus Henrekson, betygsutredare, professor och utredare av gymnasieprogrammen; Skolan blir faktiskt allt bättre – inte sämre. Här ett citat från artikeln.
”Den bild som ofta ges av skolan är att den är ett hopplöst problemområde: fallande resultat, glädjebetyg, oordning, segregation och bristande likvärdighet. Mycket av detta har varit och är sant. Men utmaningarna skymmer en annan viktig sanning: svensk skola är på väg att förbättras. Många förbättringar som sker nu har sin grund i reformer som gjordes i början av 2010-talet.
Ändå har de partier som gjort mest för att vända utvecklingen haft svårt att få erkännande för att det faktiskt har vänt. Skälet är nog främst att de själva alltför länge talat som om krisen vore den enda berättelsen. Ett parti som vill vinna förtroende i skolfrågan måste tala klarspråk om problem, men också om framgångar, riktning och hopp om framtiden. Annars framstår man som förvaltare av ett misslyckande, fast man egentligen är arkitekten bakom
en skolrenässans.” Du kan läsa hela artikeln här.
En annan person som under ett flertal år har försökt att få journalister, inte minst DN:s ledarsida, att ge en korrekt bild av läget i svensk skola är Tommy Wallster, sociolog samt tidigare utredare, informatör och chef vid statistikmyndigheten SCB. Intresset för att ta till sig hans fakta har varit i stort sett noll. Jag vill dela med mig av vad han skriver när det gäller segregation efter att ha studerat en rapport från Skolverket.
Han skriver:
”Ett vanligt påstående i skoldebatten är att ”elever allt oftare möter klasskamrater med liknande socioekonomisk och etnisk bakgrund” och att just detta är orsaken till ”PISA-raset” för de svagast presterande eleverna. Påståendena framförs bl.a. i ett nummer av tidningen Ämnesläraren tidigare i år. Frånsett att inga bevis om orsakssamband läggs fram stämmer inte bilden av den alltjämt ökande skolsegregationen med verkligheten. Detta framgår bland annat av Skolverkets gedigna genomgång i rapporten Likvärdighet i slutet av grundskolan. En kvantitativ studie av utvecklingen över tid, rapport 2025:19.
Fram till omkring 2015 ökade visserligen skolsegregationen i Sverige, huvudsakligen som följd av en motsvarande ökning av boendesegregation. Men trots att boende-segregation fortsatt ökar så ökar inte skolsegregationen.
Om något har skolsegregationen tvärtom minskat det senaste decenniet enligt Skolverket. Sorteringen av elever mellan skolor minskar markant mätt som andel av variationen i elevernas förutsättningar i årskurs 9 som kan förklaras av skola och skolval. Trenden är särskilt stor i större städer inklusive omgivande pendlingskommuner och detta trots ett ökat utbud av enskilda skolor i dessa områden under perioden.
Hur har då skolornas elevsammansättning påverkat skolornas resultat? Inte heller ökar resultatskillnaderna mellan skolor; den s.k. mellanskolvariationen i meritvärden i årskurs 9 har tvärtom sjunkit under samma period. Faktum är att det har skett en minskning av hur mycket just elevsammansättningen kan förklara skillnaderna mellan skolor och detta under lång tid, framför allt mellan 2009 och 2016, en skillnad som sedan hållit i sig.
Familjebakgrundens betydelse för skolresultaten är faktiskt sammantaget i stort sett oförändrad under hela perioden 1998 – 2024. Dock tycks svenskfödda elevers resultat börja sjunka något de senaste åren medan utlandsfödda elever däremot förbättrat sina resultat under hela det senaste decenniet. Även detta är något som i stort sett aldrig syns i mediedebatten. Generellt har betydelsen av socioekonomisk bakgrund för skolresultaten sjunkit tydligt sedan 2016.
I stort sett inget av alla dessa fakta syns i mediedebatten, tvärtom framhärdas ideligen påståenden om motsatsen. En slutsats baserad på Skolverkets longitudinella studie är därför istället att skolsegregation, familjebakgrund, elevsortering och skillnader i resultat mellan skolor under det senaste decenniet alltså omöjligt kan förklara PISA-resultaten under en följd av år. Dessa resultat fluktuerar istället mellan mättillfällena på ett sätt som omöjliggör enkla tolkningar och slutsatser om orsakssamband. Till exempel varierar andelen lågpresterande i PISA mellan 18 och 27 procent beroende på ämne och mättillfälle; andelen var högst i PISA 2012 och 2022 men lägre däremellan, 2015 och 2018.”
Så långt Tommy och så långt Magnus. Jag har mycket svårt att förstå varför det finns ett ointresse från såväl politiker som från media av att ta till sig denna information. I stället fortsätter man med bildsättningen att friskolorna och det fria skolvalet har sänkt svensk skola.
Det är ju helt enkelt inte sant.
/