Tankar om skolan

Publicerat

Bidrar Skolverkets bedömningsstöd till att garantin uppfylls?

Skolinspektionen kom nyligen med en rapport  där de har granskat 40 skolor. Granskningen handlar om hur skolorna har efterföljt läsa, räkna, skriva garantin för tidiga stödinsatser för elever i förskoleklass tom åk 3. Rapporten är intressant läsning ur flera perspektiv men jag tänkte uppehålla mig vid granskningen av hur skolorna använt det obligatoriska bedömningsstöd som Skolverket tagit fram. Skolinspektionen skriver:

”Vid 11 av 40 skolor har Skolinspektionen konstaterat brister som handlar
om genomförandet av de obligatoriska materialen som ingår i garantin för
tidiga stödinsatser. Merparten av bristerna i arbetet med denna första del
av garantin rör användningen av de nationella bedömningsstöden i läs-och
skrivutveckling respektive taluppfattning, som är obligatoriska att
genomföra i årskurs 1.”.

Det borde vara självklart att alla skolor har god koll på om eleverna har knäckt läskoden. Det är grundläggande för att klara andra ämnen i skolan, liksom också självfallet läsförståelse. Det har länge funnits kritik mot såväl lärarutbildningen som skolorna eftersom det är tydligt att många elever har bristande kunskaper inom grundläggande områden som att läsa, räkna, och skriva. Det som garantin är tänkt att garantera.

Skolinspektionen granskar således nu effekterna av Skolverkets obligatoriska bedömningsstöd. Ett stöd som har kritiserats för att det är ett obligatoriskt upplägg som inte passar alla skolor och även för att dess obligatoriska screening inte fångar upp de elever som är i riskzonen. Kritiken har medfört att regeringen  gett Skolverket i uppdrag att se över det obligatoriska karläggningsmaterialet och bedömningsstödet. Näringslivets skolforum har också uppmärksammat att det finns brister i såväl lärarutbildningen som undervisningen när det gäller förmågan att lära elever att läsa och skriva.

När Skolinspektionen nu granskar hur dessa 40 skolor jobbar med Skolverkets obligatoriska bedömningsstöd så konstaterar de också att

”De brister som har identifierats i tillsynen handlar framför allt om att delar
av kartläggningsmaterialen och bedömningsstöden inte genomförs i sin
helhet eller vid rätt tidpunkt, och att samråd med personal med
specialpedagogisk kompetens inte alltid sker i enlighet med garantin.”

De fortsätter;

”Som orsak till att bristerna har uppstått anges i flertalet fall brist på tid och resurser för att genomföra garantins olika moment. Det kan till exempel handla om att de personella resurserna inte varit anpassade för elevgruppens storlek och behov eller att skolorna inte har haft tillgång till personal med specialpedagogisk kompetens. Men det förekommer också att skolornas organisering av och rutiner för arbetet med garantin för stödinsatser inte alltid stödjer ett genomförande enligt bestämmelserna.”

Kan detta vara en underförstådd kritik om att Skolverkets material är alltför fyrkantigt och svårt att anpassa till många skolors verklighet?

Skolinspektionen konstaterar också att;

”I tillsynen har det också framkommit att mer än hälften av de 40 skolor som ingått i tillsynen använder andra material utöver de obligatoriska
materialen, framför allt för att kartlägga elevernas läs-och skrivutveckling över tid. Användningen av sådana material förekommer både hos skolor där Skolinspektionen identifierat brister i arbetet med garantin och hos skolor där inga brister identifierats.”

Att skolorna använder annat material, samtidigt som de vet att de måste använda Skolverkets, kan tolkas som att det finna andra smidigare metoder för att följa upp det som är så oerhört viktigt, att eleverna tidigt lär sig  att knäcka läskoden, läsförståelse och att räkna. Jag har i andra sammanhang tex uppmärksammat LegiLexis arbete inom detta område.

Med den fantastiska utveckling som sker inom AI och digitala hjälpmedel så borde det inte vara svårt att utveckla stöd för bedömningsgrunder som därmed skulle underlätta lärarnas arbete. För att inte tala om att det ger eleverna bättre förutsättningar för att få rätt stöd.

Så för att avsluta – Skolinspektionens rapport är intressant men den visar också att det helt klart finns utvecklingspotential för ett mer flexibelt arbetssätt för att nå dessa viktiga mål.

 

Publicerat

Om JB och vad som är viktigt i skoldebatten

Krönikören Linnea Lindqvist skriver i Expressen om ledarskribenten Mattias Karlssons bok ”Jakten på skolan”. En passande titel på hans bok, även det i hans fall handlar mer om jakten på friskolan, om man följer honom på Hallandspostens ledarsida. Jag har inte läst boken men om man får tro de citat som Lindqvist återger i sin krönika så finns det en hel del vinklade beskrivningar i denna bok. Ta till exempel beskrivningen av effekterna av JB-koncernens konkurs. I sig en mycket beklaglig händelse som givetvis påverkade såväl elever som medarbetare.

Påståendet att JB-konkursen innebar att kommunerna ”fick skyndsamt trolla fram skolplatser till flera hundra elever” ger inte hela bilden. Det var andra friskolor som tog hand om en stor majoritet av eleverna och flera av JB:s skolor togs över av andra friskoleägare. Det gjorde att i princip alla elever hade en annan friskola att gå till när höstterminen började. Dessutom så bedrevs skolverksamheten inom JB till vårterminens slut. Detta framgår mycket tydligt av den förvaltningsberättelse som konkursförvaltaren Carler skrivit, en text som finns tillgänglig för läsning för intresserade. Men med fakta blir ju storyn inte lika rolig….

JB:s tidigare ägare Axcel sammanställde i oktober 2013 rapporten ”Om Axcels investering i John Bauer Organization och avvecklingen av JB Education”.Där framgår bl a följande:

”Det visade sig till slut att för fyra gymnasier fanns det inga nya huvudmän som var beredda att ta över elever och lärare. Det handlade om Hässleholm, Ängelholm, Jönköping och Åkersberga. Men genom hårt arbete från en rad aktörer: kommunernas tjänstemän, studievägledare, JBs medarbetare och många andra var till slut lösningar klara i början av juni även för dessa skolor. Samtliga elever i Ängelholm, Hässleholm och Jönköping kunde erbjudas plats på de kommunala gymnasierna. För JB Roslagen i Åkersberga löstes det genom att Skärgårds-gymnasiet ansökte om tillstånd från Skolinspektionen att driva programmen vidare, och därmed tog man i praktiken över eleverna.

I Halmstad fanns det en överenskommelse med skolans rektor som var beredd att ta över driften. Dessvärre visade det sig inte vara möjligt att fullfölja den lösningen och någon ansökan lämnades aldrig in till Skolinspektionen. Samtliga elever fick sedan plats vid andra fristående och kommunala skolor i Halmstad och närliggande kommuner.”

”Av de 23 JB-gymnasieskolorna och fyra grundskolorna som inte var berörda av något avvecklingsbeslut i februari 2013, kunde 18 gymnasieskolor drivas vidare med nya huvudmän, och samtliga grundskolor. Det betyder att av de cirka 8 400 elever som hösten 2013 hade tänkt gå på någon av dessa skolor kunde nära 7 500 elever fortsätta som planerat i augusti. Nio av tio elever kunde alltså gå kvar. ”

”Men av de ca 900 elever som berördes kunde en stor del fortsätta på sina valda program tillsammans med sina tidigare klasskamrater, eftersom andra skolor fick tillstånd av Skolinspektionen att ta över hela program. Övriga erbjöds plats på närbelägna kommunala gymnasieskolor – inte minst tack vare hårt arbete från en rad samverkande aktörer i berörda kommuner och på skolorna.”

Så långt om konkursen.

Uttrycket zombieskola är ju också underhållande för den fåkunnige. Den som känner till hur svensk konkurslag fungerar inser dock att om konkursförvaltaren ser att man kan få in mer pengar till konkursboet så att den ekonomiska skadan minskas för konkursborgenärerna så är han skyldig att agera. I detta fall kom det domar som visade att kommuner inte följt lagen. De har subventionerat den egna skolverksamheten, till men för bland annat JB-skolornas elever. Denna skolpeng skulle rätterligen ha betalats ut före konkursen, då kanske man till och med hade kunnat undvika konkursen. Men nu begärs den in i efterhand, en korrigering av att kommunerna helt enkelt inte följt skollagen. Visst kan man raljera över att det är en zombieskola som driver frågan. Men rimligare vore kanske att ifrågasätta varför kommunerna inte har följt lagen som talar om att skolpengen ska vara lika. Men det perspektivet saknas helt.

Det hävdas ofta i debatten att problemet med friskolor är att man inte upptäcker bristande kvalitet förrän det är försent. Lindqvist skriver ”Ingen ersätter eleverna för den utbildning de blir bestulna på under förespegling av valfrihet.” Men vem ersätter de elever som gått i tex Göteborgs grundskolor (för övrigt krönikörens förra arbetsgivare) där hela 15 av deras grundskolor hade mer än 30 procent icke behöriga elever till gymnasiet 2022? Dåliga skolor finns tyvärr överallt och effekterna av skoltiden skiljer sig inte beroende på vilken huvudman som driver skolan. Så sluta påstå att detta är något specifikt för friskolor,  det gäller alla skolor. Och just därför är det viktigt att ha fokus på kvaliteten i alla skolor. Trots allt är det 84 procent av alla grundskoleelever som går i kommunala skolor. Och på nationell nivå så har 15.000 – 18.000 lämnat grundskolan utan gymnasiebehörighet under de senaste åren. Hur vore det om skoldebatten kunde handla om den problematiken i stället för att sprida felaktigheter om tex JB-konkursen?

Publicerat

En likvärdig skola förutsätter mångfald

Artikel i Smedjan 5 augusti 2024

Snart är det dags för skolstart. Sommarlovet försvinner så snabbt. Men skoldebatten brukar inte ta sommarlov, så ej heller denna sommar. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson valde i Almedalen att göra utspel om skolan och meddelade att partiet nu vill vinna skolfrågan. Det ska bli intressant att följa vad det innebär. Det är nämligen mycket som behöver bli bättre i svensk skola.

När denna artikel publiceras har jag slutat som vd för Friskolornas riksförbund. Från första juli heter den nya bransch- och arbetsgivarorganisationen Almega Utbildning. Men efter drygt nio års arbete med skolfrågor så finns det en hel del att reflektera över. Och mitt engagemang för skolfrågor försvinner givetvis inte för att jag slutar som vd. Det finns mycket som behöver bli bättre i skolan – och jag vill gärna fortsätta bidra på olika sätt.

Friskolebranschen, som jag har vigt så många år åt, är den kanske mest utskällda i Sverige. 

Men det kan vara läge att summera – samtidigt som jag också vill blicka framåt. Jag vill börja med det som borde vara självklart – att individer är olika och har olika behov. Det är en insikt som sällan lyfts i skoldebatten. Men det är här som många skolor brister. Skoldebatten handlar om systemfrågor som ”ska friskolor får vara aktiebolag?”, ”ska populära skolor få ha kö?”, ”ska skolpengen vara mindre för att man valt en friskola?”, för att bara nämna några.

Vi har skolplikt i Sverige. Alla barn i grundskoleålder måste gå till skolan. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag som innebär att den ska kompensera för att elever har olika bakgrund. Vissa kommer från hem med välutbildade föräldrar, andra kommer från hem där Sverige har blivit det nya hemlandet efter att man tvingats fly från sitt ursprungliga hemland. Detta är en ganska ny situation för svensk skola och det är många skolor som har svårt att klara den. Elevernas kunskapsnivåer påverkas. Till detta ska läggas att det råder lärarbrist i landet och att det faktiskt är många skolhuvudmän som inte klarar av det ansvar som det innebär att vara skolhuvudman. Det räcker att titta på slutbetygen från grundskolan för att få en bild av var problemen finns.

Men debatten handlar inte om detta.

Friskolebranschen, som jag har vigt så många år åt, är den kanske mest utskällda i Sverige. Alla, från skoldebattörer på sociala medier till landets liberala skolminister, passar gärna på att beskylla friskolor för allt som är fel i skol-Sverige. Nedskärningar i kommunal skola? ”Det är friskolornas fel!” Kunskapstapp i Pisa? ”Friskolornas fel!” Ingen skolpolitiker eller chef på utbildningsförvaltningar runt om i landet vill förstås bli sittande med Svarte Petter när ansvar för skolans problem ska utkrävas. Då är det tacksamt att ha någon att skicka vidare till.

Droppen var när skolministern i vintras skyllde tappet i Pisa 2022 på friskolorna. I själva verket förhåller det sig som så att friskolorna och deras elever räddade Sverige från en ännu större nesa. En analys av Pisa-resultaten visar att friskolornas elever ligger ett helt läsår före de kommunala i inlärning. Och det beror inte, som så många debattörer hävdar, på ett annorlunda elevunderlag. Resultatet är justerat för bakgrund. Hur kan det komma sig att ingen politiker är intresserad av att ta reda på vad denna enorma skillnad beror på? Ett helt läsårs skillnad! Tystnad råder.

Samtidigt visar en sammanställning av Skolinspektionens kvalitetsgranskningar att friskolor håller högre kvalitet. Mer än var fjärde granskad enskild huvudman når kraven på analys av skolresultat och trygghet ”i hög utsträckning”, medan endast var tionde kommunal huvudman gör det. Knappt var tionde granskad enskild huvudman möter Skolinspektionens krav ”i låg utsträckning”, medan över var tredje kommunal huvudman gör det.

Med andra ord är det inte som vissa hävdar ”vinstintresset” – det vill säga att vissa friskolor är aktiebolag – som ger dålig skolkvalitet. Tvärtom.

Samtidigt som skallet på friskolorna blir allt högre så ökar andelen som tycker att det är rätt att man kan välja grundskola.

Samtidigt som debattvågorna går höga och skallet på friskolorna blir allt högre så ökar andelen som tycker att det är rätt att man kan välja grundskola mycket kraftigt. Andelen har ökat med hela 10 procentenheter sedan 2020, i dag stöder 73 procent skolvalet.

Att skolan inte fungerar för en elev är ett stort problem, inte minst för den familj som drabbas. Vi ser ett ökat problem med att elever blir hemmasittare, de vill helt enkelt inte gå till skolan. Det förefaller också som att antalet föräldrar som väljer att ”ta sin Mats ur skolan” genom att flytta utomlands ökar. Svenska familjer flyttar exempelvis till Åland och undervisar själva sina barn.

Alla som har jobbat vet att ledarskapet på arbetsplatsen är mycket viktigt för såväl trivsel som resultat. Skolan utgör inget undantag. Därför är det intressant att forskning visar att ledarskapet i friskolor oftast är betydligt bättre än i kommunala skolor. Det visar sig också i de enkäter som görs bland lärare, där de som jobbar i friskolor säger sig trivas mycket bättre än de som jobbar i kommunala skolor. Skolinspektionen har också konstaterat att problem i dåliga skolor beror på bristfälligt ledarskap i alla led: från kommunala skolhuvudmän till skolchefer, rektorer och ledarskapet i klassrummen. Det börjar uppifrån och sipprar nedåt. Problemets potentiella omfattning tydliggörs av att fler än 8 av 10 elever går i kommunala grundskolor. Där är politikerna ytterst ansvariga skolhuvudmän.

Låt mig ta ett exempel. När eleverna i årskurs nio nu har sprungit ut och lämnat högstadiet bakom sig har närmare var femte av dem lämnat grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Detta är ett riktigt stort problem, såväl för eleverna som för det svenska samhället. Dessa skolor har misslyckats med sitt viktiga uppdrag, som dessutom bygger på ett tvång – skolplikten. Är det då så konstigt att en ökande andel anser att det är rätt att man kan välja skola? Valfrihet och mångfald ger föräldrar och elever makten att välja till och att välja bort.

Ansvariga politiker frågar sig inte varför allt fler väljer friskolor.

I Malmö har behörigheten gått ned något i år. Det konstaterar det ansvariga kommunalrådet frankt ”är inte tillräckligt bra”. I Göteborg, som länge varit sämst i klassen och skickat ut allra flest ungdomar i det utanförskap det innebär att inte få gymnasiebehörighet, har en marginell förbättring skett bland niorna. Men fortfarande lämnar nästan 23 procent av eleverna grundskolan utan behörighet. Årets sjätteklassare går däremot på sommarlov med lägre betyg än fjolårets kull. Ansvarigt kommunalråd, Viktoria Tryggvadottir Rolka (S), skyller ifrån sig på regeringens nedskärningar (trots att skolan är ett kommunalt ansvar) och skryter om att de gjort ett ”hästjobb”.

Aldrig har krissiffrorna i Göteborg fått de styrande politikerna att kalla till krismöten. Hade detta hänt på en friskola hade den fått stänga för länge sedan. Och ansvariga politiker frågar sig inte varför allt fler väljer friskolor. I stället försöker man hitta sätt att straffa de elever som har fräckheten att välja en friskola, genom att sänka skolpengen till friskoleeleverna. Tack och lov är detta olagligt i dag, men vem vet vad som gäller när Tidöavtalets utredningar är klara.

Forskning visar att friskolor bidrar till svensk skola i stort. Kunskapsresultaten har höjts även i kommunala skolor, tack vare konkurrensen. Innovationer i svensk skola som ”ordning och reda”, undervisning på engelska, individualiserad undervisning på rätt kunskapsnivå, bot på lärarbristen genom lärarimport, ökad produktivitet och nya pedagogiska modeller, hade inte sett dagens ljus utan den mångfald vi haft på skolområdet under de senaste 30 åren.

Många av dessa innovationer är nu hotade på grund av ett allt hårdare regelverk. Nya, små friskolor har inte en chans att etablera sig på grund av att kostnaderna och riskerna skjutit i höjden i skuggan av den hårda debatten och politiken. Det påverkar givetvis såväl mångfald som valfrihet.

En likvärdig skola innebär inte att allt ska ske på samma sätt.

Det återstår som sagt mycket att göra i svensk skola. Sverige behöver bland annat ett kvalitetssäkrat betygssystem, bättre information så att alla kan göra ett välinformerat skolval, en lärarutbildning som återger lärarna en god status i skolan. Höjd status förutsätter också att ledarskapet i skolan får ett tydligt mandat från politiken, så att inte medarbetarna i skolan ständigt råkar ut för politikernas försök till detaljstyrning av vad som händer innanför skolans väggar. För det är vad som sker där som är viktigt. Exakt hur det sker måste däremot få skilja sig åt, av just det enkla skälet att människor är olika och har olika behov. En likvärdig skola innebär inte att allt ska ske på samma sätt, det innebär att skolan ska utgå ifrån individens behov. För att citera läroplanen: ”Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.”

Den svenska skoldebattens inriktning är viktig. För det finns som sagt problem som behöver lösas. Jag tänker fortsätta dra mitt strå till stacken och ständigt påminna om att det är individen som utgör grunden. Det är därför som det är så väsentligt att det finns mångfald och valfrihet. Det måste alla de som i dag fokuserar på systemfrågorna i skoldebatten inse.

Publicerat

Frisinnad tidskrift juni 2024

Friskolornas roll i det politiska spelet

  • JUNI 2024

Frisinnad Tidskrift bad Ulla Hamilton, VD för Friskolornas Riksförbund, om en kommenterande artikel kring frågan om friskolornas roll i det svenska skolsystemet. Finns det motbilder till den allt mer negativa inställning som allt fler politiker och partier lyfter fram?

Skoldebatten handlar mer om pengar än om skolkvalitet. Det tycks för många skoldebattörer vara svårt att hålla sig till fakta. Individperspektivet lyser helt med sin frånvaro. Det är intressant att snart sagt allt som inte fungerar i svensk skola sägs vara friskolornas fel. Magdalena Andersson (S) stod på Vänsterpartiets kongress och hävdade att den administrativa börda som lärare drabbats av beror på ”marknadsskolan”. UKÄ/Skolverket presenterade för några månader sedan en rapport – ”Till högskolan från gymnasieskolan” – där man studerat hur många poäng elever, som gått direkt från studieförberedande gymnasieprogram till högskolan, har tagit under det första läsåret. Rapporten hävdade att elever från kommunala skolor presterar bättre på högskolan. Detta presenterades sedan i medierapporteringen som bevis på att friskolor sätter glädjebetyg och skolministern var inte sen med att kritisera friskolorna för detta. Men visade verkligen skolmyndigheternas rapport detta?

Spelar det ingen roll vilken utbildning studenten väljer? Det finns ju faktiskt mer eller mindre tuffa utbildningar inom området teknik till exempel. Friskolornas riksförbund begärde ut underlaget från UKÄ men fick nej. Vi bad då Erik Lakomaa, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, att göra en metodgranskning av skolmyndigheternas rapport. Resultatet av hans analys är minst sagt pinsam för landets två stora utbildningsmyndigheter. 

Skolminister Lotta Edholm var snabbt ute i december 2023 och kommenterade de sjunkande PISA-resultaten genom att peka ut friskolorna, mer specifikt de så kallade ”vinstdrivande”, som en orsak till att de svenska kunskapsresultaten sjönk. Nu vet vi att det är precis tvärt om. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har nämligen gjort en intressant djupanalys av PISA-resultaten. PISA-proven rättas externt och är alltså immuna mot ”glädjebetyg”. Heller Sahlgrens slutsats är att eleverna i friskolor presterat så mycket bättre än elever i kommunala skolor att friskoleelevernas resultat har lindrat kunskapsfallet för Sverige som nation.

Resultaten är justerade med hänsyn tagen till elevernas bakgrund. Heller Sahlgren konstaterar att resultaten knappt föll alls för friskoleeleverna om man jämför PISA-resultaten 2018 med resultaten 2022. Kort sagt – hela kunskapsfallet under pandemin är koncentrerat till kommunala skolor. Skillnaden i kunskapsnivå mellan elever i kommunala respektive fristående skolor motsvarar nästan inlärningen som sker under ett helt läsår. Ett förbluffande resultat som knappast alls uppmärksammats i debatten! Dessutom visar analysen att det inte finns något som tyder på att ”vinstdrivande” friskolors elever presterar sämre, snarare tvärtom. Icke-vinstdrivande friskolor har ett markant starkare elevunderlag än både kommunala och så kallade ”vinstdrivande” skolor, medan det är i princip lika om man jämför kommunala och så kallade ”vinstdrivande” friskolor. Mot bakgrund av att 84 procent av landets grundskoleelever går i kommunala skolor så borde detta resultat mana till rejäl eftertanke. Hur kan det komma sig att det skiljer ett helt läsår? Men i stället ägnas debatten åt att smutskasta friskolor. Visst finns det friskolor som inte sköter sig, och de ska naturligtvis kritiseras. Men skoldebattens fokus på verksamhetsformen och friskolor är faktiskt helt oproportionerlig. Dessutom vet vi att medarbetare i friskolor trivs bättre än medarbetare i kommunala skolor. Forskning visar också att friskoleetableringar leder till att kommunala skolor får större fokus på kvalitet. Konkurrens och mångfald fungerar.

Men låt mig backa bandet. Vad handlar friskolefrågan om egentligen? Varför tog Bildtregeringen initiativ till friskolereformen för drygt 30 år sedan? Frågan handlar ytterst om makt – föräldrars egenmakt. Då liksom nu, vill föräldrar och elever ha möjlighet att välja skola. Innan friskolereformen var det bara möjligt för ett litet fåtal. Idag kan alla välja och många gör det. Och det är gratis att välja en friskola, till skillnad från i de flesta andra länder. Andelen elever som väljer fristående grundskolor har vuxit oavbrutet under de senaste 20 åren.

Individerna kommer helt bort i dagens debatt. Men möjligheten att välja, och välja bort, skola, har gjort stor skillnad för hundratusentals elever och familjer under dessa år. Friskolornas riksförbund har i sin serie Skolberättelser visat på några exempel och jag vill dela med mig av två av dessa.

Said växte upp i ett av lägenhetshusen som kännetecknar Rosengård och där de flesta pojkar drömmer om att bli näste Zlatan Ibrahimovic. Att studera och gå på universitet var inget som Said hade med sig hemifrån. Men han, eller förmodligen hans föräldrar, nyttjade möjligheten att välja skola. Han valde Jensen, en friskola som präglas av trygghet, disciplin, tydliga strukturer och höga förväntningar på studieresultat, samtidigt som majoriteten av eleverna är första- och andragenerationsinvandrare där svenskan är ett andraspråk. Denna friskola har gjort det möjligt även för barnen i Rosengård att kunna gå i en trygg skola med höga krav och förväntningar oavsett bakgrund. Att som första skola i Malmö, år 2017, förbjuda mobiltelefoner som pockar på barnens uppmärksamhet var en självklarhet. För Said innebar detta skolval att han fick en fast, tydlig och respektfull hand på en av Malmös tryggaste skolor. Ett skolval som har banat vägen för att kunna förverkliga drömmen att studera till civilingenjör på Chalmers.

Mobbing är ett stort problem för många skolor. Innan friskolereformen kunde inte mobbade elever byta skola. Det krävdes tillstånd från kommunen, för det var ju mestadels kommunala skolor som eleverna gick i. Idag krävs det inga tillstånd. Idag är det individen som har makten och det är många som har använt denna möjlighet för att komma bort från – för många drabbade ett veritabelt helvete – på skolan. Exemplen är många på skolors oförmåga att hantera mobbingproblematiken. Något som i sig är minst sagt förunderligt. Mitt andra exempel handlar om just detta. Tänk vilken skillnad ett skolbyte kan göra för inte bara eleven utan för en hel familj!

Internationella Engelska Skolan i Borås har ett mycket genomarbetat arbetssätt för att motverka mobbing. För Niklas ändrade möjligheten att byta skola hela hans tillvaro. På sin gamla skola mobbades han upprepade gånger och hamnade ständigt i nya konflikter. Han var frustrerad, kände att han behövde stå upp för sig själv eftersom han dagligen blev kränkt och utmanad, utan att lärarna hjälpte honom. Men när Niklas bytte skola satte de omgående in en plan för att bryta mönstret från den tidigare skolan, med återkommande avstämningar för att säkerställa att han trivdes och behandlades väl. Lagen säger att alla skolor ska ha en plan för att motverka kränkande behandling. Men det verkar som att det i många skolor bara är ett dokument som ligger i en byrålåda. Tillsammans med en omfattande plan mot kränkande behandling jobbar IES Borås intensivt med synlighet och tillgänglighet. För dem är det viktigt att medarbetarna etablera relationer med alla elever på skolan för att vara en pålitlig och trygg part att gå till vid incidenter. Det handlar om enkla saker som att sitta med eleverna och prata på lunchen, att umgås med dem på rasterna och att fråga hur deras helg har varit. På så sätt bygger de det förtroende som behövs när det uppstår en konflikt. Det har skapat ett klimat på skolan som innebär att eleverna kommer till medarbetare direkt när något hänt. De går inte runt och håller det för sig själva eller låter det gå för långt. De berättar även när de har sett andra elever bli utsatta för kränkande behandling.

Friskolereformen för över 30 år sedan har gjort skillnad. Lärare har fått möjlighet att byta arbetsgivare utan att behöva byta jobb, medarbetare i skolor har fått möjlighet att starta skola, och föräldrar/elever kan välja skola. Visst finns det också problem i svensk skola som behöver åtgärdas. Ett tydligt sådant är det betygssystem som vi har, med otydliga kunskapskriterier. Därför att det välkommet att det nu utreds. Ett annat skolpengen, där beräkningen av densamma från kommunens sida är så ogenomtränglig att det är omöjligt att bedöma om en friskoleelev har fått lika stor skolpeng som den som väljer en kommunal skola. Den noggranna undersökning som gjorts av Mikaela Valtersson, om hur 32 kommuner beräknar sin skolpeng, tyder på att friskolorna snarare är underkompenserade. Därför välkomnar vi också en ordentlig opartisk utredning om skolpengssystemet. Systemet ska inte straffa elever som gör aktiva skolval.

En stor majoritet anser att det är rätt att man kan välja skola. Friskolereformen har gett svenska elever och föräldrar en mångfald som inte fanns för 40 år sedan. Vi saknar fortfarande bra information för att man ska kunna göra ett välinformerat val. Det borde inte vara en svår uppgift att åstadkomma för till exempel Skolverket. Vi saknar också ett ”nationellt PISA” det vill säga ett nationellt kunskapsprov som ger oss information om hur kunskapsutvecklingen i svensk skola över lag utvecklas över tid. En stillsam önskan är att det ägnas mer tid och resurser för att sjösätta dessa två saker. Det skulle bidra till att förbättra informationen om hur svensk skola presterar, såväl för politiker som allmänhet. Så kan skoldebatten också börja handla om det som verkligen betyder något: hur kan skolor leverera högst kvalitet?

Ulla Hamilton

Publicerat

Välkommen debatt om betygssystemet

En frisk fläkt i debatten om Sveriges betygssystem! Så var vi nog många som kände när Lars Strannegård, rektor vid Handelshögskolan i Stockholm, klev in i diskussionen i veckan på DN Debatt. Hans viktigaste poäng var att förtroendet för det svenska betygssystemet är så pass skadat att han och hans kollegor inte längre kan lita på att de mest kvalificerade eleverna kommer in på Handels eftertraktade utbildningar. Det är allvarligt och det finns goda skäl att lyssna noga när Handelshögskolan överväger att ha särskilda intagningsprov för en större andel elever.

Att det svenska betygssystemet är fullt av brister är ingen nyhet för någon. Tvärtom är det mycket väldokumenterat vid det här laget. 2018 var det en omfattande debatt, startad i P1:s Studio 1, om kunskapskriterierna. Det verkar många ha glömt bort.

Nyligen har både Skolverket och Riksrevisionen underkänt systemet och slagit fast att det inte går att nå ökad likvärdighet i betygssättningen nationellt utan att först ändra systemet.

Självfallet ska alla huvudmän och skolor göra vad de kan för att så långt det går säkerställa att de betyg som sätts är rättvisa, men det kommer inte att hjälpa på riksplanet. Detta konstaterar bland annat betygsexperten Per Måhl i denna intervju.

Betyget C kan fortfarande betyda helt olika saker på olika skolor. Den relativa betygssättningen, som innebär att det är olika svårt att få bra betyg på olika skolor beroende på elevgruppens samlade kunskapsnivå, är det stora bekymret i dagens system enligt Skolverket.

Lars Strannegård, som också deltog i ett samtal med undertecknad och skolminister Lotta Edholm (L) i StudioEtt , beskriver på ett utmärkt sätt vilka konsekvenserna kan bli när tilliten till betygen inte längre finns. Det är också befriande att höra hur Strannegård talar klarspråk om systemfelen och vi kan bara hoppas att ansvariga politiker lyssnar.

Debatten om betygen har länge präglats av polarisering och har alldeles för ofta reducerats till att handla om ”glädjebetyg i friskolor”. Det har etablerats ett narrativ om att friskolor använder höga betyg som marknadsföring och att lärare i friskolor därmed tar sin myndighetsutövning lite mindre seriöst. Och visst finns det friskolor med omotiverat höga avvikelser mellan nationella prov och kursbetyg, men det finns också kommunala skolor och hela kommuner med stora avvikelser uppåt. Att detta skulle bero på att lärare i både fristående och kommunala skolor medvetet sätter fel betyg för att ”locka elever på skolmarknaden” är att underskatta både problemets dignitet och lärares integritet.

Om vi vill öka tilliten till betygen måste frågan hanteras seriöst. Det finns skolor som inte jobbar tillräckligt bra med de här frågorna. Även om skolministerns hot om att stänga skolor som missbrukar skolsystemet är ett naturligt sista steg i en eskaleringstrappa vore det mycket mer ändamålsenligt att gå till botten med själva problemet i betygssystemet.

Om vi ska kunna kvalitetssäkra betygssystemet och få ett betygssystem att lita på, som våra högskolor och universitet kan känna sig trygga med, måste styrande politiker agera. Kommuner och fristående huvudmän ska naturligtvis göra vad de kan för att ge elever de betyg de förtjänar, men utan att förändra systemet, som är grunden till problemet, kommer det aldrig att vara tillräckligt.

Publicerat

Tänk om det varit en friskola……

Friskolornas riksförbund har anmält Södra Lapplands gymnasieförbund till Skolinspektionen efter att lapplandskommunerna mutat sina elever för att de ska välja kommunernas gymnasieskolor.

I går hade jag en debattartikel i Dagens Samhälle där jag kommenterade det faktum att det finns flera kommuner som lockar elever till deras gymnasieprogram genom att erbjuda ersättning om 750 kr/mån under utbildningsperioden. Jag kan förstå att grannkommuner reagerar på detta. Det är inte bara så att detta torde vara olagligt (jag har som sagt anmält kommunerna till Skolinspektionen) enligt skollagens krav på lika villkor, det torde också strida mot kommunallagens krav på lika behandling av kommuninvånare. Min anmälan till Skolinspektionen lyder så här;

”Med anledning av att det i media har förekommit information om att kommuner i Södra Lapplands gymnasieförbund betalar ersättning till elever som väljer en kommunal gymnasieskola (750 kr/månad under 10 månader/år under hela utbildningen) så önskar vi att Skolinspektionen granskar detta.

Att betala ersättning till elever som väljer vissa kommunala gymnasieskolor torde inte vara förenligt med vare sig Skollagens krav på likvärdighet eller kommunallagens krav på likabehandling. Enligt uppgifter i media så finns liknande ersättningar för att locka elever i Södertälje kommun samt i Lapplands kommunalförbund.

Sedan tidigare har vi också uppmärksammat er på att det finns kommuner som inte kommunicerar skolpengsbeslut i enlighet med lagens bestämmelser. I skrivande stund kan vi konstatera att kommuner som Sala, Vindeln, Nora och Hallstahammar inte har kommunicerat till friskolehuvudmän om skolpengsnivån för 2023. Detta trots att detta enligt lag ska ske senast vid årsskiftet.  Vi utgår ifrån att Skolinspektionen kommer att agera för att detta inte ska upprepas. ”

Efter denna anmälan har jag fått information om att även Aneby och Arboga bryter mot lagens krav på att skolpengen ska kommuniceras innan årsskiftet.

Åter till ”mutfrågan”.

Kommunernas agerande strider också mot de gemensamma riktlinjer för marknadsföring som Friskolornas riksförbund och SKR tagit fram, i samverkan med Sveriges Elevråd och Sveriges Elevkårer.

Där står det bland annat ”Syftet med det här underlaget är att ge skolhuvudmän, såväl offentliga som enskilda, ett stöd i att utforma marknadsföringsinsatser enligt god standard. Med god standard avses här marknadsföringsinsatser som stämmer överens med god marknadsföringssed enligt 3 § marknadsföringslagen (2008:486) och där huvudbudskapet till eleverna handlar om studiernas upplägg, genomförande och resultat. Marknadsföringsinsatser som är utformade enligt god standard hjälper eleverna att göra väl informerade gymnasieval.”

Jag måste erkänna att vi inte tagit upp frågan om att erbjuda ersättning till de som väljer ”rätt utbildning” i det gemensamma dokumentet. Men det ingick helt enkelt inte i vår föreställningsvärld att detta skulle kunna ske. Men där hade vi fel.

Det är beklagligt att kommuner inte tror på sin utbildnings attraktivitet utan att de i stället försöker locka med pengar för att elever ska söka sig till deras utbildningar. En sak är säker – det är inte en likvärdig behandling av eleverna. Jag utgår ifrån att såväl Skolinspektionen som SKR agerar för att dessa tilltag försvinner. För bevare oss om fler kommuner börjar att locka elever med kontant ersättning. Det är kvalitet och jobbmöjligheter som ska attrahera. Inget annat.

/

Publicerat

Ensidighet förstärker skillnad mellan kommunala och friskolor 

Ensidighet förstärker skillnad mellan kommunala och friskolor

 

Dagens Nyheter beskrev den 1 maj i ett längre reportage en diskussion om hur kommande regleringar av friskolor kan komma att se ut. Vi har ännu inte sett vad som kommer ut av Tidöavtalets texter på detta område. En start på en opartisk utredning om skolpengen är som sagt mycket välkommen. Jag noterade att de intervjuade friskolekritikerna inte vågade hoppas på att det skulle komma att bli drastiska försämringar när det gäller förutsättningarna för att driva friskolor. De har blivit besvikna tidigare. Att fakta, goda argument och förståelsen för konsekvenserna för hundratusentals elever och familjer skulle kunna påverka politiker att fatta ansvarsfulla beslut om våra barns utbildning verkar inte sannolikt för den som drivs mer av ideologi och är mindre angelägen om att ta in fakta och goda resultat. 

 

Det är viktigt att vi betraktar skolhuvudmän utifrån samma måttstock. Det är så var och en som vill skapa ett rättvist och inkluderande samhälle måste se på skolan. Skolor ska sköta sig, detta gäller oavsett om det är kommunala eller fristående huvudmän. Jag har tidigare uppmärksammat att det i somras var 113 kommunala grundskolor, där 30 procent eller högre andel av eleverna i åk 9 lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet. Detta var inte intressant för media. Men detta är allvarligt. För när diskussionen och granskningen kring skolors kvalitet ständigt riktas mot friskolor, riskerar vi att förlora fokus på alla elever och skolor, oavsett huvudman. När politiska diskussioner kring likvärdighet i utbildning domineras av frågor om friskolor, riskerar vi att missa möjligheter att identifiera och hantera brister inom hela utbildningssystemet. Detta kan leda till politiska beslut som inte åtgärdar grundläggande problem, utan snarare skapar nya ojämlikheter. Fortsatt är det så att en stor majoritet av eleverna går i skolan i kommunala skolor och de förtjänar också en utbildning av hög kvalitet.

Detta perspektiv var ett viktigt skäl till varför vi valde rubriken ”Svensk skola i en ny tid” till den årsmöteskonferens som vi hade i förra veckan. Den handlade om hela skolan;

  • om kunskap motivation om lärande och vad forskningen kan berätta om detta
  • om huruvida skolan har rätt förutsättningar där företrädare för skolan berättade om vilka utmaningar som finns i många skolor men också om hur man kan hantera dessa och därmed vända utvecklingen i skolan
  • om ledarskapet

Vi spelade in hela konferensen och kanske kan dessa olika bidrag (som läggs ut inom kort på vår hemsida) ge inspiration till Dagens Nyheter, eller annan media, att ta upp de viktiga frågeställningar som berör alla – oavsett skolhuvudman. Här några tips på vad som avhandlades under konferensen;

  • Vad krävs för att vända en skola?
  • Hur hanterar man en situation där dödsskjutningar sker i närheten av skolan?
  • Hur kommer det sig att så många skolledare inte känner till vad som händer i skolans klassrum?
  • Hur kommer det sig att elever, ”mot alla odds” får strålande skolresultat?

Vi bidrar gärna med tips och idéer för en bredare debatt om hur svensk skola kan bli bättre och därmed också bidra till att förstärka vårt lands kompetensförsörjning och konkurrenskraft. /

Publicerat

Grundskolan – grunden för tillväxt

Under torsdagen har vi haft vår årsmöteskonferens ”Svensk skola i en ny tid”.

Det är hög tid att skoldebatten handlar om de viktiga frågorna. Detta lyfte jag i min inledning på dagens välbesökta konferens:

I dag ska vi ägna dagen åt att tala om svensk grundskolas förutsättningar och utmaningar så som de ser ut i dag. En väl fungerande grundskola är avgörande för individers möjligheter i livet. En väl fungerande grundskola är också oerhört viktigt för samhället i stort. Det är nämligen här som grunden läggs för nationens Sveriges kompetensförsörjning och därmed också näringslivets konkurrenskraft. En väl fungerande grundskola bidrar konkret till tillväxten – såväl den ekonomiska som individens.  Vi vet från forskningen att goda matematiska kunskaper påverkar tillväxten i samhällsekonomin positivt.

I förra veckan stod en av våra talare, Damian Brunker, rektor för IES i Fröslunda Eskilstuna och tog emot sina elever som han brukar göra på morgonen. Men detta var ingen vanlig dag och han hade flera kollegor från skolan med sig. De stod där tillsammans. Kvällen innan hade det varit en dödsskjutning precis vid skolan. De visste att det mycket väl kan vara så att flera av eleverna kände såväl den som dödades och den misstänkte gärningsmannen. De stod där för att skapa trygghet för eleverna och visa att de finns där för dem. Detta är förhoppningsvis ett unikt exempel. Och ja – det är ett extremt exempel – men det illustrerar att våra medlemmar gör skillnad för elever varje dag. För mer än 410 000 elever.

Skolan i dag har helt andra utmaningar än vad den hade för 30-40 år sedan. En tid som en del drömmer sig tillbaka till i debatten. Vår bestämda uppfattning är att vi måste utgå ifrån dagens verklighet. Debatten om skolan måste fokusera på det som är viktigast, på de stora utmaningar som lärarbristen innebär, på hur vi bäst tar oss an den utmaning som det innebär att svensk skola har en elevsammansättning där i princip vad fjärde elev har utländsk bakgrund, där vi ser en ökad andel elever med behov av åtgärdsprogram, en hög omsättning på skolledare, en ökad ohälsoproblematik bland eleverna för att bara nämna några områden.

Dessa utmaningar är inte omöjliga att hantera om vi gör det tillsammans, och tar hjälp av den kunskaps som finns inom bland annat forskningen och av de tekniska möjligheter som dagens digitala värld kan erbjuda. Men lösningen ligger inte i att bråka om huvudmannaskapet. Våra medlemmar, ja, jag vågar säga hela branschen, vill bidra till att göra svensk skola bättre. Det är människor som ser att man kan bidra till detta som startat friskolor.

Tillsammans har skolhuvudmännen ett stort ansvar för att se till att kompetensförsörjningen fungerar väl och bidrar till att stärka svensk konkurrenskraft. Det kräver rätt förutsättningar, det kräver ett gott ledarskap.

Det förutsätter att skolan är duktig på att förmedla kunskap, att motivera elever och medarbetare och att det finns ett stort engagemang för att förmedla lärandet till individer med oftast väldigt olika förutsättningar.

Dagens samhälle är komplext. Det ställer stora krav på ledarskapet, inte bara i skolan utan i stort. Det är om dessa frågor som vi vill tala om i dag. För svenskt samhälle oerhört viktiga områden. Därför hoppas jag att detta kan vara en start på en bredare diskussion om hur vi tillsammans utvecklas svensk skolas konkurrenskraft och kvalitet och därmed också ser till att alla elever får en bra grund att stå på inför vuxenlivet.

Med detta vill jag åter hälsa er alla välkomna.

Publicerat

Beredskap, krigsfara, krig och friskolor

I morse hörde jag ett inslag på radion som handlade om hur kommuner jobbar med att förbereda sina skolor för ev krigsfara. Regeringen kom nyligen med en ny förordning på området. Dessvärre tar regeringen inte hänsyn till att det finns ett stort antal fristående skolor, vid sidan om de kommunala skolorna, som också behöver beaktas i detta arbete.

Mot bakgrund av detta har förbundet idag skickat nedanstående skrivelse till skolminister Lotta Edholm.

Alla skolhuvudmäns ansvar vid krig och krigsfara

Regeringen har nyligen beslutat om ändringar i Förordning (1991:1195) om skolväsendet under krig och vid krigsfara mm.
Friskolornas riksförbund kan konstatera att förordningen endast behandlar de offentliga skolhuvudmännens ansvar och befogenheter och inte alls nämner fristående huvudmän och deras roll och ansvar för skolväsendet under krig och vid krigsfara.

Friskolornas riksförbund hemställer därför hos Regeringen om ändring i aktuell förordning på det sättet att alla skolhuvudmäns roller och ansvar förtydligas och fördelas på ett sätt som gagnar alla barn och elever i skolväsendet.

Bakgrund
Förordning (1991:1195) om skolväsendet under krig och vid krigsfara m.m. trädde i kraft den 1 augusti 1991. På 90-talet fanns färre fristående förskolor och friskolor än idag och det är inte förvånande att förordningen i första hand tar sikte på de offentliga skolhuvudmännen. Sverige har också varit förskonat från krigsfara och innehållet i förordningen har därmed inte känts helt aktuellt. Situationen idag är dock annorlunda. Dels har kriget i Ukraina visat att vi inte längre lever i ett samhälle utan risk för krigsfara, dels har pandemin Covid-19 visat att skolväsendet behöver ha en tydlig flexibilitet och möjlighet till omställning till olika scenarios där skolor kan tvingas stänga eller på annat sätt förändra undervisningen. Det stod också klart under pandemin att det är oerhört viktigt att allas ansvarsområden och befogenheter är tydliggjorda i förväg.

Det uppstod stora informationsbrister i alla delar i diskussionerna mellan Folkhälsomyndigheten, Skolverket, Smittskyddet och Arbetsmiljöverket och skolhuvudmännen. De kommunala huvudmännen fick åtminstone mestadels, om än inte samordnad, information, medan de fristående huvudmännen utelämnades till kommunernas välvilja att informera vidare (med risk för att vissa viktiga delar missades att föras fram). I vissa regioner/kommuner ändrades informationsmöjligheterna till det bättre under tid, men i andra områden kvarstod att fristående förskolor och skolor fick söka information helt på egen hand eller via förbundet.

Samtidigt delade de fristående förskolorna och skolorna ansvaret med de kommunala exempelvis när det gällde vaccination, extra stöd genom elevhälsan och andra viktiga frågor i samband med skolgången för barnen och eleverna.
Idag är det de ordinarie reglerna i skolans författningar som gäller även vid höjd beredskap, om inte regering eller riksdag beslutar om något annat. Men om så skulle ske, gäller de nyligen beslutade förordningsändringarna, som trädde i kraft den 11 april 2023, endast den del av skolväsendet som en kommun eller region är huvudman för. Förordningen innehåller därmed inte några bestämmelser om fristående huvudmäns ansvar vid höjd beredskap. Förordningen talar om kommunens, regionens och statens ansvar samt vid ett tillfälle ”huvudmannens” ansvar, men det framgår inte om det avser huvudmannen i egenskap av kommun eller alla skolhuvudmän. Med tanke på förordningens innehåll utgår vi från att det är den kommunala skolhuvudmannen som avses.

Förbundet anser att det är olyckligt att förordningen är otydlig i det här avseendet. Förbundet anser också att det behöver tydliggöras vilket ansvar som fristående huvudmän har. Vi menar att alla skolhuvudmän kan och har en förmåga att bidra i händelse av kris, krigsfara och krig och att det bör framgå av förordningen.

Förskolan och skolan är samhällsviktiga verksamheter som behöver fungera och upprätthållas med hög prioritet även under fredstida kriser, höjd beredskap, krig och krigsfara. Alla huvudmän och rektorer, tillsammans med lärare, förskollärare och övrig personal behöver ha förmåga att ta ansvar för att skolverksamheten ska fungera och ge elever utbildning även i tider av osäkerhet och oro. Kan utbildningen bedrivas i för barn och elevers ordinarie verksamhet så långt det är möjligt begränsas den skadliga påverkan på både elevers lärande och mående.

För att det ska kunna fungera för alla berörda på bästa sätt under sådana förhållanden som det nu är fråga om, behöver lagstiftningen i alla sina delar vara mycket tydlig; både om vad som gäller i fråga om ansvar och om själva utbildningens bedrivande. Här menar vi att även fristående huvudmän och förskole- och skolenheters ansvar och roll på ett tydligt sätt behöver framgå i aktuell lagstiftning. Förbundet vill också framhålla att ett tydliggörande av ansvar och funktion även för fristående huvudmän i praktiken också kommer att underlätta för kommunerna att kunna fullgöra sitt ansvar enligt lagstiftningens krav.

Vi kan inte ha en situation vid krigsfara eller annan kris, då risken ändå är stor att informationsmöjligheterna brister till exempel genom att digitala kanaler stängts ned, och det är otydligt vad som gäller och vem som ska göra vad.
Det står klart att alla skolhuvudmän vill bidra med vad som krävs. Förbundet hoppas därför att Skolministern och Regeringen ser över aktuella författningar och vidtar
nödvändiga åtgärder i syfte att alla huvudmän ska kunna upprätthålla förskola och skola som samhällsviktiga verksamheter i händelse av kris, krigsfara och krig.

För Friskolornas riksförbund

Ulla Hamilton, vd

Gudrun Rendling, förbundsjurist

 

Publicerat

Varför bryr sig ingen om granskning av kommunala skolor?

Läser i mediasammanställningen idag en intressant ledarartikel från Norran. Leo Wikberg skriver under rubriken ” Socialdemokraternas ovärdiga politiska spel” om valrörelsen och skolpolitiken. Det är en intressant reflektion av hur socialdemokraterna drev skolfrågan i valrörelsen. Han skriver;

”I utfrågningar inför valet blev det i det närmaste tragikomiskt då Magdalena Andersson gav intrycket att partiet bara har en skolfråga: stoppa vinster i välfärden. Om man krasst ser politik som ett spel är frågan om vinster i välfärden guld värd, men sett till hur stor påverkan frågan har i realiteten är partiets strategi mindre önskvärd. Att det blev just vinster i välfärden som blev det budskap som skulle pratas om i varje skoldebatt är politiskt tacksamt av flera orsaker. Det är en ideologiskt spänstig fråga, det är lätt att hitta enskilda fall där en skola inte lever upp till förväntningarna och det måste vara en socialdemokratisk partistrategs dröm att få måla ut de stora koncernens ledare som riktiga (rika) skurkar.”

Han fortsätter lite längre ner i artikeln;

”Den viktigaste anledningen till att jag inte lyfter frågan är dock att jag genuint upplever att den får för stor uppmärksamhet i förhållande till hur stor skillnad jag tror att det har potential att göra för svensk skola. Det är rimligt att ändra i systemet så att fuskare av olika slag inte kan utnyttja det, så som vi försöker göra med alla välfärdssystem.”

Han avslutar sin artikel med följande:

”Socialdemokraterna har väldigt mycket klokt att säga om skolan och det skulle göra mig mycket glad om de valde att prata om det lite oftare.”

Så långt Norran.

Det är intressant att friskolorna är så mycket i fokus i debatten, detta mot bakgrund av att fler än 8 av 10 grundskoleelever går i kommunala skolor. Varför är det inte lika intressant för journalister att noga följa och läsa Skolinspektionens rapporter efter granskningar av de kommunala skolhuvudmännens skolor? Är det inte lika viktigt att de elever som går där erbjuds bra undervisning? Dåligt fungerande skolor måste uppmärksammas oavsett huvudman.

Jag vill dela med mig av Skolinspektionens kommentarer till en granskning av en kommunal skola. En granskning som rimligtvis borde föranleda intresse och uppföljning, inte minst mot bakgrund av den miljö som dessa elever uppenbarligen vistas i varje dag. Men om någon har skrivit så har jag missat det.

Jag håller med Leo Wikberg i hans önskan om en värdigare skoldebatt, en debatt där skolans verkliga problem lyfts. Som till exempel hur vi tillsammans ändrar på det faktum att 18.000 lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Hur löser vi lärarbristen och vad innebär det faktum att mer än var fjärde elev i grundskolan har utländsk bakgrund, för skolarbetet?. Tänk om skoldebatten kunde handla om hur Sverige kommer till rätta med dessa problem. Vi kommer att lyfta dessa frågor på vår årsmöteskonferens den 27 april, ”Svensk skola i en ny tid.” Passa på att anmäla dig nu.

 

Nu till Skolinspektionens rapport från en granskning  av en kommunal skola

Några resultat från Skolinspektionens granskning.

Tillsynen visar att utbildningen inte utgår från styrdokumentens krav på att undervisningen ska bedrivas av legitimerade och behöriga lärare.

Ingen på skolan, varken rektorn eller lärare, tar ansvar för att eleverna ges undervisning i de ämnen som de ska ha undervisning i och att undervisningen utgår från kursplanerna. Oklarheten om vem som ansvarar för undervisningen innebär också att ingen lärare ansvarar för att följa upp elevernas kunskapsutveckling och på så sätt säkerställa att de utvecklas mot betygskriterierna.

Skolinspektionen bedömer att eleverna inte undervisas utifrån rätt kursplan beträffande ämnet svenska som andraspråk. Det innebär att undervisningen inte följer och omfattar ämnets syfte och centrala innehåll.

Skolinspektionen bedömer att skolan brister i sin skyldighet att erbjuda eleverna att frivilligt delta i undervisning i form av extra studietid. Extra studietid erbjuds inte i den omfattning och till alla elever som skollagen kräver. I vilken mån eleverna på skolan erbjuds extra studietid utöver den ordinarie undervisningen varierar i omfattning och är beroende på individuella lärares välvilja och tillgänglighet.

Skolinspektionen bedömer att det finns brister i skolans arbete med att identifiera, anmäla och skyndsamt utreda elevers behov av särskilt stöd. Tillsynen visar att lärare inte anmäler till rektorn när de bedömt att extra anpassningar inte är tillräckliga. Tillsynen visar vidare att det inte alltid görs en utredning av elevens behov av särskilt stöd då det anmälts att det kan befaras att en elev, trots extra anpassningar, inte kommer att uppfylla de betygskriterier som minst ska uppfyllas. Om en elevs behov inte anmäls och utreds eller inte utreds skyndsamt, riskerar eleven att helt eller i vart fall under en viss tid bli utan det särskilda stödet som eleven har rätt till.

Därtill brister skolan mot skollagens krav att eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas. Slutligen bedömer Skolinspektionen att det är otydligt vem på skolan som fattar beslut om åtgärdsprogram.

Skolinspektionen bedömer att alla elever på skolan som behöver studiehandledning på sitt modersmål inte ges sådan handledning.

Skolinspektionen bedömer att betygssättningen på skolan inte uppfyller lagens krav om att betyg ska beslutas tillsammans med en legitimerad lärare när den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas är olegitimerad.

Skolinspektionen bedömer att det finns brister i skolans arbete med att utreda elever med upprepad eller längre frånvaro. Avsaknaden av utredningar riskerar att leda till att effektiva åtgärder för att komma till rätta med elevens frånvaro inte sätts in i rätt tid, alternativt inte sätts in alls. Att en frånvaroutredning inte startas för alla elever på skolan med upprepad eller längre frånvaro riskerar att leda till att huvudmannen inte får kännedom om frånvaroproblematiken och inte kan vidta eventuella nödvändiga åtgärder på huvudmannanivå.