Tankar om skolan

Publicerat

Vad har Dagens Nyheter emot friskolor?

Vad har DN emot friskolor? Den frågan ställer jag mig åter igen denna vecka. DN säger sig vara oberoende liberal. Men det märks vare sig på ledarsidan eller nyhetssidorna när det gäller skolfrågorna. Den demografiska realiteten gör att vi har ett sjunkande elevunderlag. En utmaning för såväl kommuner som friskolor. Alla måste anpassa sig. Då blir det också tydligt, det som var inställningen i många kommuner i friskolereformens ungdom,  att kommunpolitikerna anser att friskolorna ”tar deras barn”. Då prioriteras den egna verksamheten framför kommuninvånarnas valfrihet.

Kommunpolitiker vill stoppa friskolor från att växa och eller etablera sig. Dagens Nyheter hade nyligen en artikel med rubriken ”Kommun tvingas stänga skolor -samtidigt som friskola får växa”.  En lokal centerpolitiker är upprörd. Skolan borde inte få öppna enligt honom. Men Skolinspektionen beviljar inte en friskola tillstånd att etablera sig om den inte visar att det finns en efterfrågan. Friskolor har dessutom ofta elever från flera olika kommuner och inte bara den som skolan är belägen i.

I dagens system är det individen som har makten, dit hen går, går också skolpengen. Jag kan förstå att detta är irriterande för kommunpolitiker som vill ”fylla sina skolor”. Lyckas man inte med det måste kostymen anpassas. Något som oftast är lättare för en kommun som även är ägare av skollokalen, än för en friskola som ofta hyr sin lokal, dessutom på långa kontrakt. Jag kritiserar inte denna kommun för att de anpassar sig till ett minskande elevunderlag. Men det faktum att det verkar finnas underlag för en friskola att växa borde snarare få kommunpolitikerna att fundera på hur det kommer sig, än att försöka att stoppa att friskolan öppnar. En fråga som det inte vore orimligt att tänka sig att även en journalist skulle kunna ställa.

Men individperspektivet saknas helt i denna DN-artikel.

/

 

Publicerat

Artikel i Smedjan Därför har de som säger att det är lätt att starta friskolor fel

Läs min artikel i Smedjan här.

Tvärtemot vad friskolekritikerna hävdar har det blivit allt svårare att starta friskolor, vilket gått ut över både mångfald och nytänkande i skolan. Det visar ny forskning. Förslagen som friskoleutredningen nu presenterat bäddar därför för ett fullständigt stopp för både nyetablering och expansion av fristående skolor, skriver Ulla Hamilton.

Därför har de som säger att det är lätt att starta friskolor fel

Kritiker av friskolereformen hävdar att syftet med reformen har förfelats eftersom den har medfört att aktiebolag är den dominerande verksamhetsformen för friskolor i dag. Kritiken, som kommer från vänsterhåll men även från borgerligt håll, menar att det var mångfald och många små aktörer som var målet, inte ”vinstmaximerande koncernskolor” och ”lycksökare”. 

Det är mot denna bakgrund som utbildningsminister Simona Mohamsson i slutet på förra veckan tog emot slutbetänkandet från  utredningen om vinst i skolan. Målsättningen för såväl partierna på vänsterkanten som Liberalerna är, förutom att begränsa vinstuttagen för skolföretag, att skärpa kraven på såväl nya som gamla friskolor. Men man borde kanske ha börjat med att fråga sig om premissen för utredningen är korrekt; ser verkligheten ut så som den politiska berättelsen gör gällande?

I en artikel i Journal of School Choice, publicerad den 18 mars 2025, presenterar forskarna Fredrik O Andersson och Ebba Henrekson resultatet av sin studie ”Launching new independent K-12 schools in Sweden: An examination of barriers to entry”. Jag kan inte se att deras resultat har uppmärksammats i den svenska skoldebatten, detta trots att resultatet är såväl intressant som relevant för den heta friskoldebatten.

Det finns få studier som undersökt vilken påverkan som institutioner och utbildningsområdets ekosystem har när det gäller utvecklingen av entreprenörskapet inom utbildningsområdet, på makronivå. Forskarna har valt att studera nyckelfaktorer för möjligheterna att utveckla det som de kallar ”educational entrepreneurship”. Deras studie utgår från syftet med friskolereformen, vilket bland annat var att ge makten till individen genom införandet av en skolpeng, att uppmuntra innovation och nya perspektiv genom att välkomna nya aktörer och därmed stimulera till ökad mångfald av entreprenörer inom utbildningsområdet.

Genom att granska hur ansökningsprocessen för att starta en friskola fungerar hos ansvariga myndigheter, och analysera såväl så kallade non-profit som for-profit skolor, har forskarna studerat om det förekommit skillnader när det gäller myndigheternas hantering av ansökningarna avseende verksamhetsform. Studierna baseras på statistik från Skolverket och Skolinspektionen och forskarna har också granskat de regelförändringar som skett under perioden då dessa också kan ha påverkat intresset för att starta friskolor.

När reformen sjösattes 1992 utgjorde skolpengen 85 procent av kommunens genomsnittliga skolpeng. Avdraget hade sin grund i att friskolor inte hade samma skyldighet att tillhandahålla till exempel elevhälsa, hemspråksundervisning och skoltransporter. 1996 ändrade den dåvarande socialdemokratiska regeringen lagstiftningen, lika villkor skulle gälla oavsett huvudman. Friskolehuvudmän fick då samma skyldigheter som kommunala, vilket också medförde att skolpengen höjdes till 100 procent för friskolorna. Samtidigt infördes ett förbud för friskolor att ta ut avgifter. Samma nationella curriculum gällde oavsett huvudman.

Under det första åren efter friskolereformens införande var tillväxten av nya friskolor låg, men 2001 började antalet friskolor att öka och därmed också andelen friskoleelever. Statistiken visar att antalet tillståndsansökningar från icke-vinstdrivandet skolor peakade 2001, liksom för vinstdrivande skolor. Sedan dess har utvecklingen skilt sig betydligt. Antalet tillståndsansökningar från icke-vinstdrivande friskolor har sjunkit stadigt. Samma utveckling sker inte när det gäller ansökningar från vinstdrivande skolor, här finns en variation med ytterligare toppnivåer år 2008 och 2011. Efter 2011 är det en stadigt sjunkande nivå även för vinstdrivande skolor, men antalet ansökningar är betydligt högre än för de ideella skolorna.

Forskarna ställer sig frågan vad denna utveckling kan bero på: kan förändringar av regelverken vara en föklaring?

Det hävdas ofta att förutsättningarna för att driva friskolor inte har ändrats sedan friskolereformens införande. Det stämmer inte.

Vid reformens början var det relativt enkelt att få ett tillstånd, och det är också under den perioden som antalet ansökningar från icke-vinstdrivande skolor var högre än för vinstdrivandet. Efter 1992 stod de ideella skolorna för cirka 80 procent av ansökningarna för att 2022 uppgå till cirka 5 procent. Statistiken visar att vinstdrivande ”passerade” icke-vinstdrivande i antal tillståndsansökningar 1998. 1992–1996 beviljades cirka 6 av 10 tillståndsansökningar från non-profit-skolor. Vid friskolereformens början ställde lagen få krav för att få ett tillstånd beviljat, det fanns bland annat krav på att kvalitet och utformning skulle vara jämförbar med de kommunala skolorna, men kontrollen av om det faktiskt var så varierade.

Det hävdas ofta att förutsättningarna för att driva friskolor inte har ändrats sedan friskolereformens införande. Det stämmer inte.

Det hävdas ofta att förutsättningarna för att driva friskolor inte har ändrats sedan friskolereformens införande. Det stämmer inte och det framgår också tydligt av studien. Kraven för att få ett tillstånd ökade med åren. Huvudmännens budget för verksamheten följdes upp och granskades noggrannare. Det infördes krav på att tillståndsansökan ska kompletteras med en marknadsundersökning som visar att det finns efterfrågan och underlag för att etablera en friskola och krav på en långsiktigt hållbar ekonomi. Etableringskommuner fick lämna synpunkter avseende eventuella negativa konsekvenser för kommunen av en friskoleetablering.

Antalet ansökningar är inte detsamma som beviljade tillstånd. Var det många av tillståndsansökningarna som beviljades? Den statistik som forskarna har haft tillgång till rör perioden 2014–2021, en tidsperiod då ansökningarna från non-profit-skolorna redan var stadigt sjunkande sedan 2001. De tre främsta skälen till varför Skolinspektionen har avslagit tillståndsansökningar är att elevunderlaget bedömts vara för svagt, att den sökande inte kan visa att det finns en långsiktigt hållbar finansiering och att det inte gjorts troligt att en etablering inte får långsiktigt negativa konsekvenser för de kommunala skolorna. Granskningen visar också att non-profit-skolorna i högre utsträckning än for-profit-skolorna fått avslag på grund av att de inte visat att verksamheten har en långsiktigt hållbar ekonomisk finansiering.

Vid friskolereformens införande rådde i princip ett kommunalt monopol på skolområdet. Syftet var ju bland annat att ändra på detta. Att utveckla en helt ny bransch är inte enkelt, det kan ta tid. Det tog också några år att skapa legitimitet för friskolor som idé och forskarna resonerar kring att non-profit-skolorna banade väg för for-profit. När legitimiteten väl fanns där för friskolor som verksamhetsform blev det upp till for-profit-ägarna att legitimera sin verksamhet. I takt med att antalet friskolehuvudmän ökade så ökade också konkurrensen, en konkurrens som non-profit-skolorna verkar ha haft svårt att hantera. Forskarna menar att en förklaring till denna brist kan ligga i just skillnaden mellan non-profit och for-profit. Konkurrensförmångan påverkas av att verksamhetsformen gör det svårare att få tillgång till resurser från privata investerare. Inte minst mot bakgrund av att intresset för verksamheter att växa ”economy of scale” ofta är en viktig förutsättning för att attrahera privat kapital.

Tröskeln för att starta en friskola är betydligt högre i dag än för 30 år sedan.

Även om friskolor fick ökad legitimitet med åren så ökade samtidigt kraven, den institutionella miljön blev mer komplex och resultatet har blivit att tröskeln för att starta en friskola är betydligt högre i dag än för 30 år sedan. Den politiska debatten och utvecklingen av regelverken som en följd av denna kan alltså vara en förklaring till det minskade intresset från non-profit skolor att etablera sig. Incitament spelar roll.

Det finns gott om forskning som visar att utformningen av regelverk kan utgöra ett effektivt hinder för att starta verksamheter. 2019 infördes ägar- och ledningsprövning av friskolors ägare och ledande befattningshavare, vilket också medfört kostnader som de sökande får stå för. Samtidigt har den förhindrat etablering av oseriösa aktörer. Men det växande regelverket för friskolesektorn har självfallet medfört en ökad kostnad för de som vill etablera sig eller växa. Framförallt krävs det nu betydligt mer resurser initialt för den som vill etablera en ny friskola.

En belysande illustration av effekterna av de ökade kraven är att en ansökan i dag kan uppgå till cirka 200 sidor. Hur många små non-profit-aktörer klarar den tröskeln? Lägg därtill att

Sverige har en mycket liten filantropisk sektor, vilket gör att det inte är så troligt att den kan kompensera för de bristande finansiella muskler som non-profit-verksamheterna har.

Det finns alltid en eller flera orsaker till att utvecklingen går åt ett visst håll. Andersson & Henreksons intressanta studie visar tydligt vilken skillnad det är mellan ord och handling. Det spelar ingen roll hur många politiker som säger att de gärna vill se non-profit-skolor och små skolor, så länge som de bedriver en politik som driver utvecklingen åt helt motsatt håll.

Slutsatsen av studien av hur barriärerna ser ut när det gäller etablering av friskolor, drygt 30 år efter friskolereformens införande, är att det svenska friskolesystemet har blivit mycket restriktivt när det gäller beviljande av tillstånd. Ökade krav har medfört att stora aktörer ”favoriseras” eftersom de ofta har de resurser som krävs för att navigera i de komplexa regelverken, samtidigt som det begränsar incitamenten för och möjligheterna till etablering för mindre och mer resurssvaga non-profit verksamheter. Det är en effekt som är känd från amerikanska studier av skolpengssystem i Milwaukee. Dessa, liksom studier av utvecklingen i Sverige, visar att det finns en uppenbar risk för utvecklad byråkrati som ökar ineffektivitet inom skolväsendet och skapar en restriktiv institutionell miljö.

Utrymmet för friskoleentreprenörers innovation och förnyelse som eftersträvades vid friskolereformens sjösättning har begränsats.

Granskningen visar att utrymmet för friskoleentreprenörers innovation och förnyelse som eftersträvades vid friskolereformens sjösättning har begränsats, för att inte säga näst intill stängts. Andersson & Henrekson menar att i takt med att friskolebranschen blev allt mer etablerad i Sverige, så skiftade den initiala politiska ambitionen från att öka möjligheterna för friskolor att etablera sig samt önskan om nytänkande och mångfald, till att förespråka stabilitet, förutsägbarhet och riskminimering.

Skolinspektionens krav – att det visas att en friskoleetablering inte riskerar att medföra negativa konsekvenser för kommunen och att friskolehuvudmannen kan visa att det finns ett robust elevunderlag – skickar mycket tydliga signaler till potentiella friskoleaktörer att det inte är troligt att en tillståndsansökan kommer att beviljas. Signaler som enligt forskarna å ena sidan kan tolkas som att det ställs mycket höga kvalitetskrav för ett tillstånd (vilket är det som hävdas i dagens debatt) men det är lika troligt att de innebär att intresset för att komma med nya ideer och innovationer inom utbildningsområdet, som ofta också innebär ett risktagande, blir ointressant. Jag kan tillägga att när definitionen av vad som menas med kvalitet inom skolområdet saknas ökar risktagandet än mer.

Minskning av antalet tillståndsansökningar under det senaste årtiondet kan därför tolkas som att villkoren har blivit för restriktiva. 

Minskningen av antalet tillståndsansökningar under det senaste årtiondet kan därför, enligt forskarna, tolkas som att villkoren har blivit för restriktiva. Innovationer hämmas liksom utvecklingen mot en ökad mångfald av aktörer. Andersson & Henrekson påpekar att Sverige därmed missar möjligheter att dra fördelar av och utveckla skolverksamheten med tanke på att vi har elever med bakgrund från många olika länder. Ett intressant perspektiv då det i dag finns en omfattande debatt om elevers psykiska hälsa, utanförskapsproblematik, att allt fler elever har problematisk skolnärvaro (hemmasittare) och den höga andelen elever med ADHD och andra diagnoser i Sverige. En samhällssituation som pekar på ett stort behov av innovationer och nytänkande inom skolområdet. Men ambitionen hos politiken att friskolor kan bidra på detta område verkar vara borta.

De förslag som nu presenterats av utredningen om vinst i skolan innebär att trösklarna höjs än mer för att etablera en friskola och för en populär friskola att växa. Det blir tydligt att det framförallt är stora, redan etablerade skolhuvudmän som kan fortsätta att bedriva verksamhet, om de ”sköter sig” (vad det nu innebär). Nya non-profit-aktörer lär inte ha vare sig råd eller möjlighet att etablera sig. Utrymmet för innovation och nytänkande blir förmodligen obefintligt.

Blir förslagen verklighet förefaller det svenska friskole- och skolvalssystemet gå från att ha ett elevperspektiv där individen har makten, till ett friskolereservat där få ”lyckliga” kan få plats på de friskolor som är etablerade sedan länge och bedriver verksamhet som inte skiljer sig nämnvärt från hur de kommunala skolorna fungerar. Skolinspektionen har hittills inte visat på acceptans för ”avvikande arbetssätt” – oavsett mycket goda skolresultat.

Forskarnas studie har visat vad de senaste årtiondenas politik har medfört. De som anser att svensk skolas problem finns bland friskolor är säkert glada över denna utveckling, inte minst många kommunala skolhuvudmän vars dåligt fungerande skolor kan ”räddas från konkurrens”.

Men detta är en utveckling som kan påverkas. De som säger sig tro på mångfald och att innovationer är svar på flera av de problem som vi ser i svensk skola i dag bör ta till sig vad forskarna visat. Se till  att ta fram en tydlig definition av vad som är kvalitet i skolan. Då kan alla – elever, föräldrar och politiker – få kunskap om vilken kvalitet en skola har, avsett skolhuvudman. Våga stå upp för friskolornas framtida möjlighet att utvecklas och bidra till ett utvecklat skolval som gör det möjligt för elever att ”hitta hem” till den skola som passar hen bäst. 430 000 friskoleelever får inte bli det antal som ”peakar” och därmed hänvisar ”resten av eleverna” till kommunala skolor.

12 januari 2026

Publicerat

Självklart ska skolan ingå i Sveriges AI-strategi

Läser en debattartikel i Dagens Industri som ligger helt i linje med det samtal som jag har i veckans Hamiltonpodden med Mathias Sundin, ledamot av AI-kommissionen och författare av boken ”Den femte accelerationen”.

Artikeln är undertecknad av representanter från utbildningsbranschen. Jag har valt att lägga in hela artikeln här./ Ulla Hamilton

”Varje dag möter över två miljoner lärare, rektorer och elever en verklighet där digitalisering och AI genomsyrar hela samhället de lever i. Våra barn växer upp i en tid där Chat-GPT är lika självklart som en internetsökning.

Vi som undertecknardetta upprop kommer från olika delar av samhället; näringsliv, utbildning, fackförbund och barnrättsorganisationer. Vi tycker olika om mycket, men vi delar oron över regeringens skolpolitik när det kommer till AI och digitalisering.

Digital kompetens är i dag en förutsättning för att kunna få jobb och att kunna vara en del av samhället fullt ut. Arbetsmarknaden kräver digitalt kunnande, samtidigt som ungas digitala färdigheter sjunker. EU, UNESCO och FN har slagit fast att digital kompetens är en grundläggande rättighet.

Trots denna utveckling har regeringen tagit bort skolans digitaliseringsstrategi. Den nya STEM-strategin nämner inte AI-kompetens i skolan. I det nya förslaget till läroplan föreslås att digital kompetens stryks ur skolans centrala uppdrag och rätten till digitala hjälpmedel för elever med funktionsnedsättning tonas ned. Dessutom fick regeringens AI-kommission uttryckligt förbud att lägga fram förslag som rör skolan trots att utbildning är nyckeln till hela Sveriges framtida AI- kompetens. Det är svårt att förstå logiken bakom dessa aktiva val sett till den teknikutveckling vi nu bevittnar.

AI har enorm potentialoch kan bidra till stora värden om vi använder den på rätt sätt. För att lyckas behöver vi adressera såväl nyttan som utmaningarna. Vi ser redan deep fakes, AI- genererad desinformation och manipulerande system som påverkar både vuxna, barn och unga. Om skolan inte lär barn att nyttja teknikens potential, att förstå vad som är sant, trovärdigt och säkert, lämnar vi dem ensamma i ett informationslandskap som kräver mer omdöme och källkritiskt tänkande än någonsin.

Det handlar om demokrati, trygghet och kompetens för att kunna möta framtida behov och utmaningar. Inte minst handlar det också om vår kompetensförsörjning. Vi har en rekordhög arbetslöshet, samtidigt som näringslivet inte hittar rätt kompetens. Digital bildning handlar om att förstå både möjligheterna och riskerna. Barn behöver lärare som kan guida dem i detta, inte vuxna som vänder bort blicken.

Därför ser vi följande behov av insatser från regeringen:

1.Inkludera skolan i Sveriges nationella AI-strategi.
2. Säkerställ att AI och digital kompetens tydligt finns med i den nya läroplanen.
3. Stärk rätten till digitala hjälpmedel för elever med funktionsnedsättning så att det inte kan tolkas olika mellan skolor.

Regeringens nuvarande strategi för digitalisering säger att ”alla ska vara digitalt inkluderade”. Det blir bara tomma ord om inte skolan inkluderas. Att kunna läsa, skriva och räkna är självklart men i dagens samhälle måste elever också kunna förstå och använda AI. Det står inte i motsats till traditionell kunskap, det är dess nödvändiga fortsättning. Om politiken inte tar ansvar för barn och ungas digitala bildning och kompetens, kommer en hel generations möjligheter att avgöras av socioekonomiska förutsättningar och vilken skola man går i. Det är inte rättvist och definitivt inte samhällsekonomiskt hållbart.

Anders Abrahamsson, Förbundsordförande Dyslexiförbundet
Kristina Bjerka, Generalsekreterare Kodcentrum
Vidar Ekman, Förbundsordförande Elevernas riksförbund
Ann-Therese Enarsson, vd Tankesmedjan Futurion
Christer Hammar, Styrelseordförande Almega Utbildningsföretagen
Andreas Mörck, Förbundsdirektör Almega Utbildning
Patrik Nilsson, Samhällspolitisk chef Akavia
Maria Rosendahl, Näringspolitisk chef Teknikföretagen
Anna Troberg, Förbundsordförande DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor
Erik Windmar, Chef policy- och påverkan Unicef Sverige
Åsa Zetterberg, VD Tech Sverige

Publicerat

Har faktagranskning blivit en bristvara hos journalister?

I veckan presenterade Almega Utbildning rapporten ”Hur är det egentligen med ”glädjebetygen”? Det är en intressant faktagenomgång med fokus på betygsavvikelser i kommunala och fristående grundskolor. Det framställs som en sanning – inte minst av utbildningsministern – att friskolorna är det stora problemet när det gäller fenomenet glädjebetyg. Från branschens sida har det länge framhållits att det grundläggande problemet är betygssystemet, vilket också allt fler har hållit med om. Nu har betygsfrågan utretts och alla väntar på vad som ska komma ut av den utredning som varit på remiss.

Det är inte särskilt svårt att ta reda på vad som är fakta när det gäller anklagelserna om glädjebetyg. All statistik finns på nätet, på Skolverkets hemsida. Trots detta har inte en enda journalist bemödat sig att göra detta. Så blir ”fake news” en sanning trots att det är mycket enkelt att kontrollera om det stämmer.

Eftersom ingen annan har gjort detta har nu Almega Utbildning presenterat en mycket intressant sammanställning av statistiken. Givetvis kommer omedelbart anklagelsen att det är en partsinlaga för branschen. Självklart måste branschen ta sitt ansvar och presentera fakta när ingen annan verkar vara intresserad. Fakta från Skolverkets statistik är fakta, oavsett avsändare.

Hur ser det då ut?

Genomgången baseras på provbetyg och slutbetyg i grundskolans årskurs 9, 2016/17 till 2024/25. I rapporten jämförs nationella provresultat med slutbetygen och resultatet är tydligt:  Det är de kommunala grundskolorna som oftare sätter högre slutbetyg jämfört med resultaten på de nationella proven – i samtliga ämnen.  Skolverkets statistik visar också att friskolor är något mer återhållsamma med betygen i ämnen som inte har nationella prov.

Således en helt annan bild än den som florerar i skoldebatten, och som uppenbarligen utbildningsministern och andra ledande politiker baserar utformningen av sina politiska förslag på. Det är faktiskt rätt skrämmande.

 

Det finns en annan intressant information på Skolverkets hemsida. Den sk SALSA-modellen tar hänsyn till elevers bakgrund såsom föräldrars utbildningsnivå, könsfördelning på skolan och andelen nyinvandrade elever. Mot bakgrund av dessa förutsättningar görs det en presumtion av hur varje skolenhets resultat kan förväntas bli i åk 9.  Detta modellberäknade värde kan sedan jämföras med det faktiska utfallet.

I klartext:  Elever i friskolor når oftare högre betygsresultat än vad som är
statistiskt förväntat utifrån deras bakgrund. Och PISA-resultaten visar ju också att friskolor har bidragit till att höja kunskapsresultaten i svensk skola.

De som vill få en sann bild av frågan om ”glädjebetygen” bör läsa, och gärna sprida, rapporten.  Förhoppningsvis kan denna också läsas av flera journalister och få dem att fundera på om man inte borde göra ett bättre jobb genom att ta reda på fakta, särskilt när fakta finns där bara ett klick bort.

/

 

Publicerat

Artikel i Smedjan – Statliga skolmiljarder utan resultat

Nedan återger jag den artikel som jag hade i Smedjan den 18 december.

Statliga skolmiljarder utan resultat

För en dryg månad sedan presenterade Riksrevisionen en granskning av hur skolmyndigheterna lever upp till kravet på vetenskaplig grund i sitt arbete och rekommendationer. Den innehöll svidande kritik, inte minst mot Skolverket och Skolinspektionen. Jag skrev en artikel om Riksrevisionens rapport här i Smedjan och Svenskt Näringsliv hade nyligen ett seminarium om samma rapport. Ett mycket intressant seminarium där Skolverkets generaldirektör deltog och han instämde i mycket av kritiken. Han är relativt ny på sin post, våren 2024, så låt oss hoppas att han kan komma till rätta med de uppenbara brister som Riksrevisionen visat att Skolverket har.

Skolverket ansvarar bland annat för att betala ut statsbidrag till skolhuvudmännen runt om i landet. Det största riktade statsbidraget är det så kallade Kunskapsbidraget. Det infördes 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen och det uppgick då till cirka en miljard kronor. I dag uppgår det till 8,2 miljarder. Bidraget – som till att börja med hette Likvärdighetsbidraget, syftar till att stärka den kompensatoriska resursfördelningen i grundskolan och därmed minska den så kallade skolsegregationens potentiella effekter på skolresultaten. Statsbidraget utgår ifrån elevsammansättningen i skolan, baserat på elevernas bakgrundsegenskaper som föräldrarnas utbildning och inkomster. Mot bakgrund av dessa skattas sedan sannolikheten för att eleven inte ska uppnå gymnasiebehörighet. Ju högre sannolikheten är för att huvudmannens genomsnittliga elevsammansättning gör att gymnasiebehörighet inte uppnås bland alla elever, desto högre blir bidraget till huvudmannen, per elev.

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har granskat effekterna av denna kompensatoriska resursfördelning.

IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet) har granskat effekterna av denna kompensatoriska resursfördelning som Kunskapsbidraget utgör. Frågan om denna stora satsning inneburit det man vill åstadkomma, att minska resultatskillnaderna mellan de skolor som har svagare socioekonomisk elevsammansättning på grund av elevernas bakgrund och de skolor som har en starkare socioekonomisk elevsammansättning, är minst sagt relevant. Har miljardsatsningarna ökat utsikterna för att eleverna lyckas bättre i skolan och därmed minskat resultatskillnaderna?

IFAU:s slutsatser framgår av rapporten ”Effekterna av kompensatorisk resursfördelning i grundskolan – erfarenheter från Kunskapsbidraget (Rapport 2025:17)” som kom den 18 september i år. Granskningen är intressant eftersom det politiska beslutet att inrätta detta statsbidrag inte är baserat på vetenskaplig grund (ping Riksrevisionen). IFAU konstaterar i rapporten att ”Att tillämpa en sådan, så kallad kompensatorisk, resursfördelning mellan skolor är ganska vanligt både i Sverige och internationellt men det är fortfarande oklart hur effektivt det är för att minska resultatskillnader.” De framhåller att det visserligen finns resultatstudier om huruvida mer resurser till skolan i allmänhet leder till bättre skolresultat. ”Men dessa studier har inte primärt studerat effekter av resursförstärkningar i skolor med mycket svag elevsammansättning.”

IFAU har granskat effekterna av Kunskapsbidraget utifrån statistik över lärarresurser och elevers skolresultat för läsåren 2013/14–2022/23. Därmed får vi en jämförelse med hur det sett ut innan statsbidraget infördes 2018.

När det gäller effekter på lärarresurser visar det sig att lärartätheten har ökat hos huvudmän med högre indexvärden relativt huvudmän med låga indexvärden. Ett resultat som var det man hoppades på. Måttet kan inte mätas per årskurs. Däremot kan man dra slutsatsen att Kunskapsbidraget har lett till att klasstorlekarna har minskat hos huvudmän med svagare elevsammansättning relativt huvudmän med starkare elevsammansättning. Intressant nog återfinns detta samband som en statistiskt säkerställd effekt endast för årskurs nio.

IFAU skickar dock med en brasklapp avseende resultatet i och med att de påpekar att deras analys inte ska tolkas som att huvudmän med svagare elevsammansättning bara förstärkt lärarresurserna i årskurs nio. Det kan vara så att lärarresurserna har förstärkts genom att öka antalet lärare per klass. En åtgärd som inte märks via måttet klasstorlek.

Ett annat mått som IFAU har tittat på är lärarnas kvalifikationer (via måttet förväntad lönenivå). Från annan forskning vet vi att lärares yrkesskicklighet har stor betydelse för elevernas skolresultat. När det gäller lärarkvaliteten är det väl känt sedan tidigare att det är svårare för skolhuvudmän med svagare elevsammansättning att attrahera lärare med hög kvalitet än för skolhuvudmän med starkare elevsammansättning. Frågan är om Kunskapsbidraget har ändrat på detta faktum; har skillnaden blivit mindre?

Här tolkar IFAU analysen så att Kunskapsbidraget bidragit till att förhindra en fortsatt försämring av lärarkvaliteten hos huvudmännen med svagare elevsammansättning relativt huvudmän med starkare elevsammansättning, men säger samtidigt att tolkningen är osäker. De understryker att ”… lärarkvaliteten de facto ändå har försämrats mellan referensåret 2016/17 och läsåret 2022/23 jämfört med lärarkvaliteten hos huvudmän med starkare elevsammansättning.” Det innebär att utvecklingen när det gäller lärarkvantitet respektive lärarkvalitet går i olika riktningar sedan införandet av Kunskapsbidraget. Relativt huvudmän med starkare elevsammansättning har huvudmän med svagare elevsammansättning således förbättrat sin lärartäthet men å andra sidan försämrat sin lärarkvalitet.

Dessa resultat väcker den avgörande frågan; Hur har elevresultaten påverkats – har den relativa skillnaden mellan de granskade huvudmännen minskat? Skillnaden var relativt stabil innan Kunskapsbidragets införande. För att ta reda på hur skolresultaten har utvecklats har forskarna granskat resultaten från de nationella proven i åk 3,6 och 9, i svenska och matte, under perioden. Det visar sig att de skattade effekterna av införandet av Kunskapsbidraget är relativt små och inte statistiskt skilda från hur det var innan införandet av bidraget. Ett resultat som IFAU konstaterar ”kan framstå som lite överraskande”.  Rapportförfattarna resonerar kring att en förklaring kan vara att lärarresurserna redan tidigare, före statsbidragets införande, varit kompensatoriskt fördelade. Det skulle då innebära att ytterligare resurser inte gör stor skillnad. Potentialen var redan nådd. ”Oavsett förklaring finns det alltså inga indikationer på att Kunskapsbidraget, i genomsnitt, lyckats minska skillnaderna i provresultat mellan huvudmän med stark respektive svag elevsammansättning.”

Även om det kan vara så att Kunskapsbidraget kan ha haft viss effekt för elevresultatet i årskurs nio är IFAU:s övergripande slutsats att det är svårt och kostsamt, men inte omöjligt, att minska skillnaderna i studieresultat mellan huvudmän med svag respektive stark elevsammansättning genom kompensatorisk resursfördelning. ”Vi har analyserat ett stort kompensatoriskt statsbidrag inom den svenska  grundskolan och resultaten visar att effekterna på provresultat i genomsnitt är nära noll.” Deras resultat ligger i linje med flera andra studier inom området. Det finns även studier som visar att mer resurser i skolan generellt kan leda till bättre studieresultat. Mot bakgrund av detta och IFAU:s rapport ligger det nära till hands att fundera på om det finns studier som tittar noggrannare på vilken betydelse som hur resurserna används spelar roll för studieresultaten.

Min slutsats efter att ha läst denna rapport, och även Riksrevisionens rapport, är att det finns stor förbättringspotential när det gäller utformningen av den svenska skolpolitiken. Att ösa miljarder över skolan under sju års tid, där utvärderingen sedan landar i att ”effekterna på provresultat i genomsnitt är nära noll” imponerar inte. Det är en politik som vi definitivt inte har råd med. Det är hög tid att politiker, oavsett parti, lever upp till det som de själva numera kräver att skolmyndigheterna ska göra. Utgå ifrån vetenskaplig grund i de förslag som presenteras. Det ska bli intressant att se vad utbildningsministern med flera drar för slutsats av IFAU:s rapport.

/

Publicerat

Skolforskaren – Skolmiraklet är Liberalernas värsta fiende

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har en intressant artikel på siten 100% Jag tar mig friheten att återge den här.

KOLUMN Liberalernas trångmål i opinionen är ingen nyhet. Sedan några månader tillbaka är man parkerade runt 1,5 procentenheter under riksdagsspärren, något som föranlett en ”kulsprutekampanj” med nya förslag. Ett stort antal krokar kastas ut i hopp om att någon av dem ska fästa i en sträng hos väljarna.

Att nästan samtliga förslag gäller utbildning är inte förvånande. Partiet har länge identifierat sig med skolfrågan, inom vilken man anser sig ha en komparativ fördel. Det är skolpolitiken som enligt företrädarna ska få partiet att klara spärren.

Men man har ett bekymmer. För skolan är inte dålig längre. Elever med inhemsk bakgrund presterar nu bättre i matematik och naturvetenskap än under hela 2000-talet – och är idag bland de bästa i världen i båda ämnena. I naturvetenskap presterar man lika bra som motsvarande elever i Sydkorea. I matematik är andelen lågpresterande i denna grupp på samma nivå som i Singapore.

Mäter inte skolkvalitet

Detta är också mest relevant för att förstå skolans kvalitet. Att inkludera elever med utländsk bakgrund – som presterar avsevärt sämre än elever med svensk bakgrund – gör att man i hög grad fångar betydelsen av olika invandringspolitik snarare än skolkvalitet. Australiens invandrare, med till stor del ostasiatisk bakgrund, presterar åtskilligt bättre än Sveriges invandrare med bakgrund i Mellanöstern – något som i grunden har mycket lite med skolan att göra.

Ingenting av detta berättar Liberalerna för väljarna. I stället vilseleder man om den svenska skolans prestationer. Man tystar ned allt positivt och förstorar upp allt negativt, uppenbarligen i tron att en pågående ”skolkris” krävs för bibehållen relevans. För varför behövs annars Liberalerna?

Så fort ett problem kan härledas till invandringen spelar man plötsligt på Sverigedemokraternas planhalva

Det är i den kontexten man bör förstå utspelet om att partiet numera vill förbjuda aktiebolag i skolsektorn, med en retorik som låter förvillande lik den som brukar höras från vänsterpartister. Vinstfrågan passar perfekt i självspäkningsstrategin eftersom den är både kontroversiell och direkt knuten till skolpolitiken. Man är helt enkelt beredd att göra vad som helst för att undvika sanningen: att de största problemen i skolan idag inte kan härledas till skolpolitiken utan till invandringen.

Anledningen är enkel. Så fort ett problem kan härledas till invandringen spelar man plötsligt på Sverigedemokraternas planhalva. Av politiska skäl väljer Liberalerna därför att låtsas som om Sverige fortfarande är ett kunskapsmässigt U-land. Självspäkning är helt enkelt ett pris man är villig att betala för att behålla problemformuleringen i paradfrågan.

Stolt men inte nöjd

Det fanns ett annat alternativ: man hade kunnat ta äran för skolmiraklet. Man hade kunnat peka på reformerna som genomfördes under Alliansåren 2006–2014 – vilka man till stor del låg bakom – som skäl till förbättringen. ”Stolt men inte nöjd” hade kunnat vara parollen, samtidigt som man pekat ut sig själva som bäst lämpade att lösa kunskapsglappet invandringen har orsakat.

Men den valda vägen blev alltså en annan. I stället för att bygga vidare på de framsteg man själv delvis låg bakom sitter man fast i en berättelse som i dag inte stämmer. Ingenting tyder heller på att den nuvarande strategin fungerar.

Om kursen inte ändras riskerar Liberalerna att framstå som partiet som fick rätt, men som åkte ur riksdagen för att man inte vågade säga det.

Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning

Publicerat

Hård kritik från juridikprofessor om förslaget om vinstbegränsningar för friskolor

Gäst i Hamiltonpodden är Lars Henriksson, professor i juridik vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har gjort en rättslig analys av förslaget att förbjuda värdeöverföring för friskolor som är AB. Han konstaterar att ett värdeöverföringsförbud har lite att göra med kvalitet och menar att utredningen inte heller har visat att det finns ett orsakssamband mellan förslaget och behovet av kontinuerlig kvalitetsutveckling. Enligt honom är inte heller kravet på proportionalitet uppfyllt då det finns andra mindre ingripande åtgärder som kan vidtas för att åtgärda kvalitetsbrister. När det gäller utredningens förslag att koppla värdeöverföringsförbudet till statsbidragen så menar han att värdeöverföringen i sig inte har något med statsbidragen att göra eftersom huvudmannen ska återrapportera hur statsbidragen har använts. 

EU-rätten och svensk rätt, värnandet av äganderätten måste beaktas. På frågan om hans kommentar till Liberalernas förslag om att förbjuda friskolor att driva verksamheten som AB svarar han ”Det är fullständigt orealistiskt”.

Lyssna på vårt samtal här

Publicerat

Att leva upp till vetenskaplig grund är inte lätt för Liberalerna

Liberalerna har nu haft sitt Landsmöte och fattat en hel del beslut som de också kommer att driva i valrörelsen. Beslutat att friskolor inte ska kunna drivas i AB-form är jag övertygad om är ett stort misstag för ett part som kallar sig liberalt. Men det var inte primärt det beslutet som jag tänkte kommentera utan det om att man politiskt ska bestämma hur många elever som maximalt får finnas i ett klassrum. Jag kommenterade i förra veckan Riksrevisionens rapport där de granskat om skolmyndigheterna lever upp till kravet på vetenskaplig grund för deras råd om rekommendationen till landets skolor.

Rapporten är en beklämmande läsning utifrån det perspektivet, bristerna är stora. Lotta Edholm kommenterade Riksrevisionens rapport i Vi Lärare ”Jag är inte förvånad. När den här regeringen tillträdde visste vi att Skolverket publicerade mängder av material som saknar vetenskaplig grund.” Av artikeln framgår det också att  vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet numera är krav på myndigheterna och står inskrivet i deras uppdragsbeskrivning. På frågan vems fel det är att det har blivit så här svarar Lotta Edholm: ”En grundläggande förklaring är det postmoderna synsätt som finns ibland i svensk pedagogisk forskning, det finns ingen sanning, alla sanningar är lika mycket värda.  Sen har det funnits en ovilja från politisk sida att ta itu med detta.” 

Åter till liberalernas beslut om klasstorlekar. Vilar beslutet att skolklasserna ska minska från 30 elever till 20 på vetenskaplig grund? Svaret är nej. Det finns ingen forskning som stöder detta beslut. Det finns ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet som startade i år och som ska titta på Klasstorlekens betydelse för utbildning, hälsa och rekrytering av lärare. Däremot verkar de inte vara inriktade på att granska effekterna när det gäller skolresultat. Det finns gott om forskning som visar att det är lärarens kompetens som är av avgörande betydelse för elevernas kunskapsnivå. En duktig lärare kan åstadkomma bättre resultat i en klass med många elever än en dålig lärare som har en liten klass. En lysande illustration av hur svårt det kan vara politiker när man samtidigt vill framföra budskap som man tror uppskattas av föräldrar, som politiken ska vila på vetenskaplig grund.

Andra har också framfört att det också är ett märkligt löfte att ge i en situation där det råder lärarbrist. Något som knappast kan vara ett okänt faktum för utbildningsministern. Kravet riskerar således att leda till att fler obehöriga lärare ska undervisa i skolan. Förutom lärarbristen innebär förslaget dessutom en kraftigt ökad kostnad för hela skol-Sverige. Det har vi inte hört ett ord om.

Jag kan också tänka mig att det finns många rektorer runt om i landet som suckar tungt över att ”politikerna åter ska detaljstyra mitt arbete”. Att det finns en frihet för de som jobbar i skolan att planera och organisera arbetet beroende på de förutsättningar som finns just i den skolan vet vi är en viktig faktor för trivseln och därmed också ordning och reda på skolan.

För det ser olika ut – storstad – glesbygd – elevsammansättning osv. Kunskapsresultaten måste väl trots allt vara det viktigaste.

Så – vetenskaplig grund ska gälla för skolmyndigheterna – men hur ska dessa myndigheter hantera situationen när de åläggs av politiken att agera utifrån politiska beslut som inte vilar på vetenskaplig grund?

/

Publicerat

Ta ifrån kommunerna ansvaret för kontrollen

Jag skriver en krönika i Tidningen Näringslivet 21.11 2025

Drygt vart femte förskolebarn (22 procent) går i en fristående förskola. Skolinspektionen kom nyligen med en rapport där de granskat 30 kommuners ägar- och ledningsprövning av enskilda huvudmän i förskolan. Det är en intressant läsning som visar att det skiljer sig mycket mellan de granskade kommunerna. När det gäller ägar- och ledningsprövning av grundskolor och gymnasier görs den av Skolinspektionen men vill du starta en fristående förskola så granskas ditt företag av den kommun som verksamheten ska bedrivas i.

Ägar- och ledningsprövningen syftar till att säkerställa att enskilda huvudmän uppfyller lagens krav på insikt, lämplighet och ekonomiska förutsättningar för att bedriva verksamheten. Skolinspektionens rapport visar tydligt att det finns stora kvalitetsskillnader mellan de 30 kommuner som har granskats.

”Det som är mest graverande med dagens system är att det är en förskoleaktör, dvs kommunen, som ska granska och godkänna en potentiell ’konkurrent’.”

 

Det är skillnader som handlar om såväl hur bedömningar görs som vilken kompetens som kommunen har för att genomföra t ex granskning av de ekonomiska förutsättningarna.

”Vi bedömer att 26 av 30 granskade kommuner saknar viktiga kvalitetsaspekter. ””Hälften av kommunerna har inte rutiner, processer och bedömningsstöd som säkerställer en likvärdig och noggrann bedömning och utredning.”

Det är i sig inte konstigt att kompetensen är olika eftersom det är stor skillnad på förutsättningarna. Små kommuner har inte samma resurser att tillgå som stora, och då talar jag framförallt om resurser i form av kompetens. Men det som är mest graverande med dagens system, och som också illustreras av att det är så olika hur kommunerna jobbar, är att det är en förskoleaktör, dvs kommunen, som ska granska och godkänna en potentiell ”konkurrent”.

”Det är anmärkningsvärt att det inte är fler som reagerar.”

 

I den infekterade svenska välfärdsdebatten riskerar det att bli ett verktyg för kommunpolitiker att stoppa fristående förskolor. Dagens system innebär att förutsättningarna för att få öppna en förskola är mycket beroende av vilken kommun som du vill starta i. Det är anmärkningsvärt att det inte är fler som reagerar på det faktum att det är kommunen som ska ansvara för detta.

Vänd på perspektivet. Hur skulle reaktionen bli om regeringen kom med ett förslag som innebär att fristående aktörer ska granska de kommunala verksamheterna? En helt orimlig tanke säger säkert många. Men om det är kommunen så uppfattas det som helt naturligt.

”En attityd som tydligt visar att kommunen går före invånarnas önskemål.”

 

Den svenska Skolinspektion ger tillstånd till de som vill starta fristående grund- eller gymnasieskola. Skolinspektionen utövar också tillsynen över dessa verksamheter, fristående såväl som kommunala skolor. Det rimliga är att Skolinspektionen även får ansvaret för att ge tillstånd till fristående förskolor. Skolinspektionen har rutiner för att såväl tillståndsgivning, som inkluderar ägar- och ledningsprövning, och tillsyn.

Skolinspektionens rapport visar att dagens system, där kommunerna är ansvariga för prövningen av de fristående förskolorna, inte fungerar. Bedömningarna är olika och tillståndsprövningen kan användas som politiskt verktyg för att stoppa etableringar, vilket vi sett i bl a Stockholm. Där är det vänsterpartistiska förskoleborgarrådet mycket tydlig med att hon inte vill se fristående förskolor så länge som det finns tomma platser i kommunens förskolor. En attityd som tydligt visar att kommunen går före invånarnas önskemål.

Publicerat

Vad är viktigast; bilden av en skola i kris eller fokus på att lösa de verkliga problemen?

Läser handlingar till Liberalernas landsmöte. Detta ska inte bli en omfattande analys av deras förslag på skolområdet. Den kanske kan komma vid annat tillfälle. Men nu vill jag skriva av mig kring de referenser i form av nötter som de använder sig av i texterna. Jag antar att det är för att de vill ge någon slags vetenskaplig känsla till texterna. Men då krävs det nog mer än att hänvisa till olika utspel i media, artiklar i Vi Lärare och rapporter från Sveriges Lärare vars undersökningsmetod kan ifrågasättas. Och framförallt kan man fundera över de påståenden som saknar notreferenser samt över fakta som saknas över huvud taget i texten.

Det känns inte seriöst att ett part som kallar sig för skolpartiet tar artiklar och utspel som intäkt för att en hel bransch mer eller mindre ägnar sig åt att missbruka skolpengen eller fuska på annat sätt. Det är självklart att de skolhuvudmän, fristående som kommunala, som inte sköter sig ska beivras. Ekonomisk brottslighet ska självfallet aldrig accepteras.

Det som är intressant är att det tex inte skrivs något om att Skolinspektionen har fått ta över kommunala skolor för att de misskötts, en i Botkyrka och en i Gällivare. Än mindre tas dessa exempel som intäkt för att kommuner inte ska driva skolor (eller ska man tolka förslaget om förstatligande av skolan som en effekt av detta. Om så saknas det en not med referens till dessa exempel, tex till Skolinspektionens beslut).

Som referens till ett generellt påstående om att friskolor har lägre lärartäthet hänvisar man till statistik för gymnasieskolan. När det gäller påståendet att friskolorna har större problem med ”fuskbetyg” så hänvisas det till en rapport vars metod verkligen kan ifrågasättas. Jag har skrivit om den här.

Ett annat anmärkningsvärt påstående som saknar belägg är ”Det går knappt en dag utan att det kommer nya avslöjanden om friskolor som prioriterar vinst framför elevernas rätt till kunskap. ”

Inte heller detta beläggs med evidens; ”Den fria etableringsrätten har också resulterat i stora negativa konsekvenser för elever i kommunala skolor, bl.a. eftersom de kommunala huvudmännen har ett större ansvar än de fristående.”

Förhoppningsvis finns det personer på landsmötet som ifrågasätter detta, till exempel genom att bara be om ett exempel på hur elever i kommunala skolor har drabbats.

Måhända har de som hållit i pennan för partistyrelsens förslag förläst sig på Dagens Nyheters artiklar om friskolor. Tidningen verkar ha satt en ära i att alltid hitta negativa infallsvinklar, att aldrig ta in kommentarer från personer som vill bredda perspektivet på texterna och aldrig skriva egna texter om vad friskolor faktiskt har bidragit till i form av tex höjda skolresultat i internationella skoltester. Sällan har väl en tidning haft ett så oerhört fokus på en specifik bransch och särskilt en specifik skolhuvudman som har koppling till en fd chefredaktör för tidningen. Man kan undra varför… Det finns intressanta sammanställningar om deras texter. Vinst-rapport-202506030.pdf. Skevt igen i DN om friskolor. 

Meningen ”Vidare finns stora problem med hur sanktionssystemet fungerar idag. Skolinspektionen har inte fått in viten på fem år från de skolor som de anser missköter sig.” Här finns referensen till ett inslag i Dagens Eko. Det som hade varit mer relevant är en referens till den kommentar som Skolinspektionens generaldirektör gav till denna Eko-nyhet Skolinspektionens vitesbeslut

Det är faktiskt anmärkningsvärt att landets utbildningsminister inte känner till att vitesförelägganden enbart ska utkrävas om inte rättelse sker. Men så verkar inte vara fallet (gäller uppenbarligen såväl den nuvarande som hennes företrädare). Förhoppningsvis har övriga liberaler som ska fatta beslut på Landsmötet kunskap om hur systemet fungerar.

Ett annat påstående som passande nog inte försetts med någon notreferens  är följande ”Friskolesystemet fungerar inte. Det är nära nog fritt fram för oseriösa aktörer och religiös indoktrinering i dagens skola – på bekostnad av barnens kunskaper.” Här hade det passat bra med tex en referens till en artikel i Liberal debatt av Gabriel H Sahlgren eller denna intressanta artikel i SvD från juli 2025 (ja jag vet att det är mitt i semestern men intresserade borde ha sett den ändå).

Svensk skola har problem, det kan många vara överens om. Ett exempel är den rapport som Riksrevisionen presenterade i veckan om hur skolmyndigheterna misslyckas med att leva upp till kravet på vetenskaplig grund. Brister som givetvis påverkar svensk skola i dess helhet. Jag skriver om deras skrämmande resultat i Smedjan.

Men det finns saker som jag inte förstår när jag läser och lyssnar på Liberalerna.  Varför håller de krampaktigt fast vid bilden att det är stor kris i skolan? Varför undviker de att hänvisa till de positiva exemplen på att utvecklingen går åt rätt håll? Genom att ge en vinklad bild av vad som är de verkliga problemen så finns det en uppenbar risk för att kraften riktas på fel saker.

Jag avslutar med en referens till ytterligare en länk till en debattartikel av en av landets ledande skolforskare (som inte får en enda not i partistyrelsens text) Gabriel H Sahlgren. Politikerna vilseleder – vår skola är världsbäst . Länken ger också en bonus i form av en debatt mellan sagde skolforskare och den bitr rektorn Linnea Lindquist.

/