Tankar om skolan

En bra ledare ser till att ha koll. En bra huvudman ser till att skolledarna har bra verktyg för att ha koll.

Idag hade utbildningsutskottet seminarium i riksdagen på tema ”Skolledarens betydelse för en positiv skolutveckling”. Det var en intressant förmiddag med många bra – stundtals alltför korta – inlägg. Många talare inledde med att välkomna att det äntligen var fokus på ledarskapet i skolan. Skolledarens roll är mycket viktig. Gladast var förstås Matz Nilsson från Sveriges Skolledarförbund. Och jag unnar honom verkligen detta för han och hans medlemmar är viktiga för Sverige, och deras roll har inte uppmärksammats på det sätt som den borde. Från förbundets sida har vi försökt att få fokus på just ledarskapet i skolan. Vi hade tex ett seminarium i Almedalen i somras med rubriken ”Är det eleverna eller ledarskapet som det är fel på i den svenska skolan?” och jag hade en debattartikel på samma tema i anslutning till detta. Så vi välkomnar givetvis också att utbildningsutskottet bjuder in till detta seminarium.

Ulf Blossing, forskare från Göteborgs universitet och kollega med Maria Jarl (som vi hade frukostmöte med i förra veckan under rubriken ”Likvärdighet handlar om organisation – oavsett elevers bakgrund”) berättade om resultaten från deras forskning om vad som skiljer framgångsrika skolor från de som inte är framgångsrika. Ständigt fokus på eleverna och koll på varje individs resultat, stabila värderingar, gemensamt arbetssätt, höga förväntningar på såväl elever som lärare och systematiskt kvalitetsarbete genom uppföljningar är några exempel.  Vår medlem Lust&Lära i Bollnäs var representerad bland talarna i form av rektor Anders Ringård. Han bidrog med att, förutom att ge en tydlig bild av vilken gemensam målsättning hela skolan jobbade mot, dela med sig av erfarenheterna av skillnaden mellan att jobba i en kommunal och en fristående skola.

Mitt eget bidrag var följande – något redigerat så det är inte helt ordagrant,

Jag välkomnar att Utbildningsutskottet tar upp detta viktiga ämne och instämmer med Erica Andréns understrykande av att rektorn/skolledaren är en egen profession. Skolledarens roll är central. Men för skolledaren ska kunna bli framgångsrik är det också viktigt att huvudmannen ger tydliga förutsättningar för uppdraget och befogenhet och ansvar. Forskning visar att det är förhållandevis ”enkelt” att vara skolledare i en friskola. Styrkedjan är tydlig, ansvarsfördelningen likaså mellan huvudman och skolledare. Målet för verksamheten, att leva upp till de nationella kunskapsmålen, är också tydliga. Så är inte fallet i den kommunala världen. Det har vi också hört exempel på här idag.

Ledarskapet är viktigt på alla arbetsplatser. Det gäller även skolan. Det är inte ”Rocket Science” att leda en skola. Jag tror att många skulle ha glädje av att ta del av erfarenheter av ledarskap från andra områden i samhället. Forskning kring framgångsrika skolor visar på att där visar rektorerna tydligt hur de menar att skolan skall bli framgångsrik och hur framgång bör förstås. Rektorer i dessa skolor är mer uppmärksamma på och ställer större krav på sig själva och på skolan när det gäller mobbning och kränkningar. Systematiskt kvalitetsarbete är en viktig del i detta arbete. En bra ledare ser till att ha koll. En bra huvudman ser till att skolledarna har bra verktyg för att ha koll.

Vid de skolor som inte når målen är har ofta lärarna uppfattningen att de kan arbeta efter eget huvud. Det saknas en tydlig gemensam målsättning och ett tydligt ledarskap.

De forskningsresultat av vad som kännetecknar framgångsrika skolor, vikten av gemensamma värderingar, stabilt ledarskap, fokus på elevernas resultat och ett gemensamt arbetssätt som Ulf Blossing beskrev är ju mycket intressant, men borde inte vara nyheter. Hans resultat bekräftades ju också av de berättelser som vi fick höra av Anders Ringgård rektor på friskolan Lust&Lära i Bollnäs och Erica Andrén rektor Älvkullegymnasiet i Karlstad om hur de ser på sitt uppdrag och hur de jobbar. Det finns många fler goda exempel på bra ledarskap runt om i landet och det konstiga är att man inte lär mer av dessa goda exempel. Men åter igen – här har huvudmännen en viktig roll – i att ge mandat till skolledaren. Detta är viktigt. För forskningen visar också att ett gott ledarskap påverkar elevernas resultat. Så att säkerställa ett gott ledarskap handlar i förlängningen om att bidra till en bättre kompetensförsörjning i landet. Ytterst är det huvudmännens ansvar för att detta ska fungera.

Mot bakgrund av det som har sagts om den obligatoriska rektorsutbildningen idag så vill jag bara göra en liten kommentar. Jag läste följande i Skolkommissionens betänkande; ”Drygt 65 procent av de som har genomgått sex terminers utbildning avslutade sin utbildning med godkända resultat.” ”Skolverket uppskattar att mer än hälften av landets rektorer har utbildat sig inom ramen för befattningsutbildningen.”

Min fråga med anledning av detta är – vad händer med de 35 procent som inte har fått godkänt resultat? Känner huvudmannen till detta resultat och om så hur agerar man utifrån detta?

Det finns gott om goda exempel runt om i landet, tyvärr är det alltjämt många som inte lär av dem. Friskolorna har en lättare situation än vad kommunala skolor har pga ett tydligare huvudmannaskap. Den kommunala strukturen/styrkedjan är mer komplicerad men jag tror att man skulle kunna lära av friskolorna så att det skulle kunna bli ett tydligare mandat för skolledare i kommunala skolor. Kort sagt – det är hög tid att börja lära av de som lyckats – i kommuner och i friskolor.

Det är lite frestande att tillägga – hur svårt kan det vara? Men samtidig måste jag erkänna att kultur och kulturförändringar kan vara nog så svårt. Och vill man förbättra en verksamhet som inte fungerar bra så krävs det förändring och kulturförändring.

Det ska bli intressant att höra om debattledarna i partiledardebatten tar upp frågan om hur Sverige ska klara vård, skola och omsorg utan bidrag från välfärdsföretagen. För det är en ytterst relevant fråga som Reepalu helt har struntat i i sin konsekvensanalys av sitt förslag

Läser Skolkommissionens ”Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”. Den är på remiss och remisstiden går ut dels 5 augusti för ett av kapitlen och dsedan 1 september för resten. De skriver ”I vår tid är det särskilt viktigt att skolan ger eleverna förmåga att hantera kunskap och information, och förmåga att värdera fakta påståenden och resonemang.” de understryker också vikten av att skolan stärker elevernas källkritiska förmåga. Det kan man ju verkligen hålla med om. När jag läser detta kommer jag osökt att tänka på det som Paula Hammerskog skrev om på sin blogg nyligen om hur Reepalus påståenden får stå helt oemotsagda av media. Hennes rubrik var ”Varför reagerar vi inte på lögner längre?”. En mycket relevant fråga.

Jag hade en debattartikel lördagens Dagens Industri där jag påpekade att kommuner och landsting inte är rustade för att ta över välfärdsföretagens verksamheter om Reepalus förslag blir verklighet. Jag har fått kommentarer på denna artikel som ”det vet du ju att det inte blir så”. Mitt svar är – nej jag vet inte om Reepalus förslag blir verklighet. Men jag vet följande:

1. Hans förslag innebär en ny tillståndsprövning. Alla som nu bedriver verksamhet inom vård, skola och omsorg måste ansluta sig till hans vinstbegränsningsmodell. Detta gäller oavsett om det är AB, stiftelse, kooperativ, kort sagt alla verksamhetsformer. Det är få som insett att förslaget påverkar alla.

2. Mängder av remissinstanser har påpekat att hans förslag, som är baserat på beräkning på operativt kapital, innebär att det i princip inte går att bedriva en verksamhet med buffert. PWC har gjort en utmärkt analys av förslaget. Den borde alla läsa

3. Kommuner och landsting har redan idag stora problem med att tillgodose det ökade behov som finns inom bl a vård, skola och omsorg. Om de dessutom skulle få ta över välfärdsföretagens verksamhet så riskerar det att leda till kaos. De har inte beredskap för det. De säger politikerna själva om de får frågan.

Jag noterar också att det alltjämt, trots den debatt som varit och är, är många som tror att Reepalus förslag innebär en begränsning av rörelsemarginalen. Jag pratade med en journalist så sent som i förra veckan som levde i den tron.  Är det då så konstigt att allmänheten också tror att det är så? Vi som var på s-kongressen hörde till och med ledande socialdemokrater kokettera med att de inte läst Reepalus förslag. Hur kan man då hävda att de som kritiserar förslaget har fel?

Faktum är att det är ju just denna brist på kunskap hos journalister, allmänhet och uppenbarligen också politiska företrädare som ledande företrädare inom LO och regeringen spelar på i sina ofta medvetet felaktiga påståenden om välfärdsföretagen. Deras strategi är helt enkelt att vilseleda, och de lyckas ofta. För de får sällan mothugg av journalister. Jag undrar hur många av de journalister som skriver om dessa frågor som

1. Läst hela Reepalus förslag

2. Läst remissvaren och därmed också den tunga kritik som framförs.

Eller för den delen –  hur många politiker här läst och har därmed en egen bild av förslaget? Detta på tal om källkritisk inställning.

Dagens Industri hade också en nyhetsartikel i lördagens tidning som visar att den politiska debatten får effekt för dessa välfärdsföretag även om beslut inte är fattade. Det är pga denna debatt i princip omöjligt för välfärdsföretag att låna pengar av bankerna. Detta i ett läge där det finns stor efterfrågan på utbyggnad inom just dessa områden. Detta är djupt oroande. Det illustrerar väl politikens ansvar. Det är märkligt att vi inte fått mer debatt om att allt fler företrädare uppenbarligen betraktar politiken som ett spel och tror att man ska kunna vräka ur sig vad som helst, utan att det påverkar ens trovärdighet som ledande företrädare.

Det ska bli mycket intressant att höra om debattledarna för kvällens partiledardebatt tar upp just frågan om hur Sverige ska klara vård, skola och omsorg utan bidrag från välfärdsföretagen. För det är en ytterst relevant fråga som Reepalu helt har struntat i i sin konsekvensanalys av sitt förslag. Något som han också har fått kraftig kritik för från såväl myndigheter, organisationer som välfärdsföretag, i remissvaren. En kritik som knappast alls följts upp av media. Där dock Dagens Industri och ett ett antal ledarskribenter utgör undantag. Men nu har public service möjlighet att åtgärda detta ikväll.

Det är inte bara elever dom behöver bli bättre på källkritisk granskning, det gäller även media, allmänhet och politiker.

/

 

 

Hur kan det komma sig att det finns skolor som år ut och år in faktiskt kan tillåtas presterar sämre och sämre , och ingen reagerar?

I morse arrangerade vi tillsammans med Svenskt Näringsliv ett frukostmöte med rubriken ”Likvärdig skola handlar om organisation”. Maria Jarl, forskare vid Göteborgs universitet och Fredrik Bergström, nationalekonom och författare till skriften ”En bra skola för alla” presenterade intressant material om vad som kännetecknar framgångsrika skolor.

Den svenska skoldebatten fokuserar väldigt mycket på elevens bakgrund och på resursfördelning kopplad till just elevens bakgrund. Till skillnad från internationell skolforskning så har det inte varit särskilt vanligt att forskare på skolområdet tittar på hur skolor är organiserade och vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Men nu börjar det att hända saker även i Sverige på detta område.

Det är ju en lustig tillfällighet att detta frukostmöte arrangerades samma dag som Ilmar Reepalu presenterade sitt slutbetänkande , i vilket han i princip håller fast vid sitt tidigare – rejält sågade av många tunga remissinstanser – förslag om i princip vinstförbud för alla välfärdsföretag som erhåller offentliga medel. Hans tilläggsuppdrag, om att komma med förslag om kvalitetsmått, passar han i stort sett på. Han konstaterar att det i princip inte är möjligt att göra tillförlitliga kvalitetsmätningar inom vård, skola och omsorg och att det inte är en enkel sak att formulera tydliga kvalitetskrav eller följa upp verksamhetens kvalitet. En uppfattning som han nog torde vara ganska ensam om att ha. Hur ska man, med en sådan inställning, tex kunna säkerställa att pengarna används på ett effektivt och bra sätt så att man kan visa skattebetalarna att de får valuta för pengarna. ?

Åter till morgonens frukostmöte. Maria Jarl mfl har studerat arbetet på åtta skolor, fyra framgångsrika och fyra med sämre elevresultat. Deras forskning visar att det finns en tydlig koppling mellan hur verksamheten är strukturerad och elevernas resultat. I korthet handlar det om

• Tydlig ledning och målsättning. Fokus på huvuduppgiften, kunskapsförmedling. Stabilitet
• Tydliga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund (ursäktar inte dåliga resultat med att man har ”dåligt elevmaterial” )
• Tydliga på förväntningar på lärarna och att de ställer upp på de gemensamma värderingar som styr arbetet
• Tydligt kollegialt samarbete.
• Systematiskt kvalitetsarbete

De icke framgångsrika skolorna

• Föränderlighet, bytt rektor ofta, omorganisationer som stör stabilitet
• Skolan saknar stöttande strukturer såväl internt som externt.
• Dålig samverkan – lärarna jobbar var och en för sig
• Ingen tydlig gemensam målbild, brist på strategi

Fredrik Bergström kom fram till i princip samma slutsatser i sitt anförande.

Denna forskning visar dels att det finns stor skillnad mellan skolor, dels att det är viktigt att välja rätt skola för att elevens ska få bästa möjliga förutsättningar. En skola med fel attityd kan vara helt förödande för individens framtidsförutsättningar.

Det finns bra skolor och det finns dåliga skolor – men alla kan bli bra skolor om man lär av de framgångsrika var Maria Jarls slutord. Tänk om skoldebatten kunde handla om dessa perspektiv och om hur vi mäter och tydliggör kvalitetsskillnader mellan de skolor som finns. 85 procent av alla elever går i kommunala skolor. Illmar Reepalu har enbart fokus på verksamhetsformen för de 15 procent av eleverna som går i fristående skolor. Han har inte kunnat visa på att dessa skolor levererar sämre kvalitet pga att de är AB. Detta kan han inte av det enkla skälet att det inte finns något sådant samband.

Men om man bryr sig om att alltför många barn i grundskolan idag går i skolor som tillhör de icke framgångsrika skolorna, så kanske man skulle fokusera på hur vi ändrar på detta förhållande. Eller som Fredrik Bergström konstaterade, Hur kan det komma sig att det finns skolor som år ut och år in faktiskt kan tillåtas presterar sämre och sämre , och ingen reagerar?

Det är också en fråga om hur skattebetalarnas pengar används och om de används till det som de är avsett för. Skolinspektionen konstaterar i sina granskningar, att skolhuvudmän ofta inte har koll på om resurserna används till rätt saker, att relevanta åtgärder ofta sätts in för sent och att uppföljningen av om resurserna har gett avsedd effekt också ofta saknas. Dessa perspektiv saknas dessvärre i den politiska debatten. Ett resursslöseri av såväl mänskliga som penningmässiga resurser. De lyser också med sin frånvaro i Reepalus numera 850 plus 311 utredningssidor.

 

Kunskapsskolan har skolor med blandad socioekonomisk bakgrund och stor vana av att ge elever med vitt skilda behov en personligt utformad undervisning. Teach for Swedens uttalade ambition är att utbilda lärare som ska arbeta i skolor där utmaningarna är som störst

Läser ett pressmeddelande från Kunskapsskolan. Det har ett utmärkt innehåll. Kunskapsskolan inleder ett samarbete med Teach for Sweden. Analyser visar att lärarbristen riskerar att uppgå till ca 60.000 till 2020. Fler platser på lärarutbildningen löser inte detta kortsiktiga problem eftersom det i genomsnitt tar ca 9 år att bli färdig lärare, dessutom hoppar ca  40% av de som börjar utbildningen av under utbildningstiden. Det behövs många olika lösningar som gör att det går snabbare att få in vuxna i skolan som kan bidra till att lindra lärarbristen. Teach for Sweden är ett sådant koncept. Det innebär att vuxna personer, med god ämneskunskap, kan byta yrkesinriktning genom att få en anställning på 100% i en skola och samtidigt läsa in den sk KPU-kursen på lärarutbildningarna. Det innebär att de kan bidra direkt i skolans arbete samtidigt som de kompletteringsläser pedagogik mm. Det är en bra modell som skulle behöva skalas upp betydligt för att möta de problem som den kommande lärarbristen kan skapa.

Jag citerar från pressmeddelandet:

”Genom att delta i Teach for Swedens program vill Kunskapsskolan bidra till att fler skickliga lärare och ledare ska kunna göra skillnad i skolor där behoven är särskilt stora. Till hösten kommer Kunskapsskolan att välkomna två Teach for Sweden-ledare som deltar i Teach for Swedens ledarskapsprogram och vidareutbildar sig till lärare. TFS-ledarna anställs på 100 procent och får använda 20 procent av arbetstiden till sin utbildning. De får också en av Kunskapsskolans lärare som handledare.

– Genom att medverka till nya lärares utbildning och utveckling vill vi bidra till att öka kvaliteten i skolsystemet och ge fler elever chansen att nå längre än de tror är möjligt. Vi på Kunskapsskolan har både erfarenhet och kunskap som vi vill bidra med och vi är mycket glada över de lärdomar som vi nu kommer att få i utbyte, säger Fredrik Lindgren, VD Kunskapsskolan Sverige.

Kunskapsskolan har skolor med blandad socioekonomisk bakgrund och stor vana av att ge elever med vitt skilda behov en personligt utformad undervisning. Teach for Swedens uttalade ambition är att utbilda lärare som ska arbeta i skolor där utmaningarna är som störst.”

Teach for Sweden är ett utmärkt koncept, och jag har svårt att förstå varför det inte byggs ut så att fler får möjlighet att byta karriär mitt i livet och därmed bidra i skolarbetet. Men det behövs dessutom fler snabbspårsinitiativ som bygger på att personer med annan utbildning, och goda ämneskunskaper, snabbt kan komma in i skolans arbete och bidra i klassrummet utan att först tvingas sätta sig på skolbänken, och därmed kraftigt sänka sin inkomst, för att komplettera sin utbildning.

Runt om i världen utvecklas dessutom fjärrundervisning och distansundervisning men i Sverige är det väldigt dåligt utvecklat. Varför inte göra det möjligt för välutbildade lärare att via distans bidra till undervisningen i skolor som saknar behöriga eller legitimerade lärare? Det måste ju vara bättre att få en lärare på distans som kan sitt ämne än en lärare nära som inte har de rätta ämneskunskaperna.

/

Man kan undra hur många som lockas till att jobba i skolan med den politiska debatt som vi har. Snacka om att bidra till att skapa problem. Sa jag att lärarbristen befaras vara ca 60.000 till år 2020?

Läser en utmärkt artikel av Mattias Croneborg Altinget. Han skriver om de många motstridiga förslag som florerar från olika utredningar på skolområdet just nu.

”Skolkommissionens ordförande Jan-Eric Gustafsson har föreslagit ett resursfördelningssystem utifrån ett socioekonomiskt index. I samma veva ska vinstbegränsningar införas. Men som inte det vore tillräckligt kommer det enligt en tredje utredning, Skolkostnadsutredningen, att införas ett krav på jämförbar ekonomisk redovisning på skolenhetsnivå, både för kommunala och enskilda huvudmän. Minsterduon Shekarabi-Fridolin har slängt upp tre lagstiftningsbollar samtidigt. Bollarna påverkar varandra direkt eller indirekt. För en friskola kan extra pengar för att bedriva skola i ett utsatt område locka. Men samtidigt, om det blir för mycket pengar, så blir det böter. Här kan skolpolitiker antagligen diskutera i evigheter om de tre bollarna sammantaget lockar eller skrämmer friskolor från att driva skolor i utsatta områden.

Det finns andra områden där utredningarnas förslag i bästa fall förvirrar, i värsta fall är motstridiga

Ett sådant är Skolkostnadsutredningens förslag om antagning till friskolor. Där heter att ”Skolinspektionen ska i beslutet om godkännande ange vilka urvalsgrunder en fristående grundskola, grundsärskola eller förskoleklass får tillämpa när det inte finns plats för alla sökande. För att en skola ska kunna ändra urvalsgrunderna ska det krävas ett nytt beslut från Skolinspektionen.”

Men om Skolkommissionens förslag på lottning införs, vad är det då Skolinspektionen ska besluta om?”

Fan ska vara teaterdirektör är ett bevingat uttryck, men frågan är om det inte är än värre att vara skolhuvudman i dagens Sverige. För det som Altinget tar upp är ju några viktiga förutsättningar för skolhuvudmännen som nu hänger i luften. Det finns ytterligare förslag inom Skolkommissionen, Skolkostnadsutredningen och därtill kan bl a läggas

• att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen,
• ägarprövningsutredningens förslag om krav på huvudmän

Så det finns i princip inget grundläggande område som inte är föremål för utredningars förslag. Detta i ett läge där det verkligen skulle behövas kraftsamling för att se till att det blir fler skolor och skolplatser och att all fokus läggs på att öka kvaliteten i undervisningen, att se till att fler vill bli lärare och att se till att fler vill bli skolledare.

Det har sagts länge att den svenska skolan skulle behöva arbetsro. Den politiska debatt som vi har just nu skapar snarare stor oreda och bidrar definitivt inte till arbetsro.

Det är inte så konstigt att det bara är 11 procent av allmänheten som menar att utvecklingen i den svenska skolan är på väg åt rätt håll. TCO-ordföranden verkar också instämma i att fokus i välfärdsdebatten är helt fel.

Man kan undra hur många som lockas till att jobba i skolan med den politiska debatt som vi har. Snacka om att bidra till att skapa problem. Sa jag att lärarbristen befaras vara ca 60.000 till år 2020?

En viktig förutsättning för att Fridolins önskan om ” politisk borgfred” ska bli verklighet är bl a att förslaget om lottning inte förs vidare och att tankarna om kvotering, som ju ligger underförstått i att rektorerna ska ansvara för att det blir ” rätt blandning av elever i skolan” och som står i konflikt med det fria skolvalet, inte heller förs vidare.

Idag har Skolkommissionen överlämnat sitt förslag till regeringen.Inte minst utbildningsminister Fridolin har, genom att i olika sammanhang valt att inte svara på frågor utan hänvisat till det kommande förslaget från Skolkommissionen, höjt förväntningarna på vad den ska föreslå. Utgångspunkten för Skolkommissionens arbete var OECDs granskning av den svenska skolan, som presenterades för snart två år sedan. OECD kom då med en mängd rekommendationer. Skolhuvudmännen finns inte representerade i kommissionen, det gör däremot de fackliga företrädarna. Som svar på att vi ej fick vara med tog SKL och friskolorna initiativ till en egen Expertråd, vars resultat presenterades för ett år sedan.

Skolkommissionens förslag består av många sidor, jag har inte hunnit läsa alla. Av presskonferensen och DN-debatt framgår det att det finns en del intressanta förslag och det finns en del förslag som knappast leder till ökad kvalitet, höjda kunskaper eller ökad likvärdighet.

Sverige tillhör de länder i världen som satsar mest på skolan. Samtidigt vet vi från bl a Skolinspektionens granskningar, att det tyvärr på många håll är dålig koll på om resurserna används på rätt sätt. Det räcker inte med att anslå mer pengar till elever med särskilda behov, det måste också säkerställas att de används på ett sätt som gör nytta för eleven. Vi vet också från forskning att vad som händer i klassrummet, hur skolledningen fungerar, systematiskt kvalitetsarbete och uppföljning samt höga förväntningar på alla elever är viktiga framgångsfaktorer.

Förhoppningsvis tar Skolkommissionen upp dessa framgångsfaktorer, men det förefaller som om det är mycket stort fokus på resursfördelningssystem, hur man ska kompensera för elevers bakgrund och på hur man ska få ” rätt blandning av elever” i skolan och i klassrummet. Det kompensatoriska uppdraget har funnits länge i skolan men det är uppenbart att många inte klarar av det.

Det viktigaste för att förebygga segregation är att se till att varje elev, oavsett bakgrund, får möjlighet att höja sin kunskapsnivå så mycket som möjligt. Det handlar om fokus på kunskapsförmedling och på att utgå ifrån individens förutsättningar.  Människor är olika och det är därför som det är viktigt att alla får kunskap om vilka olika skolalternativ som finns. Vi välkomnas därför att Skolkommissionen föreslår införandet av ett aktivt skolval. Därmed skapas förutsättningar för att minska boendesegregationens genomslag i skolan.

Däremot avvisar vi förslaget till lottning. Frågan är om det är något annat land som upplever det som ett problem att vissa skolor är populära. Den rimliga lösningen på det problemet är att uppmunta dessa skolor till att växa. Kösystemet är inte idealiskt. Vi har ju tex tagit initiativ till en kvot för nyanlända, just för att göra det möjligt för friskolor med kö att ta emot dessa elever. Men att avskaffa kö och införa lottning från förskoleklass till åk 9 är ett riktigt dåligt förslag. Det visar ju också reaktionerna från såväl samtliga oppositionspartier som allmänheten. Skolkommissionen är inte heller enig i denna fråga, Tobias Krantz och elevrepresentanten har skrivit ett eget yttrande där de tydliggör att de inte stödjer förslaget. Vi avvisar också förslaget om gemensam antagning till skolor för alla huvudmän.

Skolkommissionen föreslår också en hel del ytterligare utredningar så den stora lösningen på hur kvaliteten ska höjas, kunskapsnivån nöjas och likvärdigheten säkras får utbildningsministern vänta på.

Men, med detta sagt så är det bra att det framhålls att kvaliteten på lärarutbildningen måste höjas, att det behövs ett professionsprogram för lärare och att forskningen måste bli mer praktiknära och att det inrättas nationella kunskapsmål är några viktiga förslag.

Utbildningsminister Fridolin sa på pressträffen att han hoppades på att det kunde bli en bred politisk överenskommelse om skolans framtid -en politisk borgfred. En viktig förutsättning för detta är att förslaget om lottning inte förs vidare och att tankarna om kvotering, som ju ligger underförstått i att rektorerna ska ansvara för att det blir ” rätt blandning av elever i skolan” och som står i konflikt med det fria skolvalet, inte heller förs vidare.

 

Perstorps gymnasium är också ett exempel på en friskola som inte skulle kunna finnas om Reepalus förslag om vinstbegränsning blir verklighet.

Noterar att Anna Ekström och Mikael Damberg ska besöka en av våra medlemmar imorgon onsdag. Perstorp gymnasium är en av flera exempel på industrigymnasier som attraherar elever och som bidrar till att företag som tex Sandvik, Perstorp, SKF, Volvo, Scania, Skanska, ABB kan säkerställa sin egen rekrytering av kompetens. Perstorps gymnasium är också ett exempel på en friskola som inte skulle kunna finnas om Reepalus förslag om vinstbegränsning blir verklighet. Industrigymnasierna är ett exempel på att friskolereformen är en vinna-vinna lösning. Eleverna får en utbildning som är direkt kopplad till företagets verksamhet och företaget får möjlighet att rekrytera medarbetare. Det skulle inte ha funnits utan friskolereformen, och det kommer inte att finnas om Reepalus förslag blir verklighet. Så jag hoppas att ministrarna inser detta vid sitt besök imorgon.

Det är välkommet att regeringsföreträdare besöker friskolor. Det finns många friskolor runt om i landet som skulle välkomna besök. Det skadar inte att fler företrädare för regeringen får en verklighetsbild av hur det är att driva friskola i dagens Sverige och en bild av att det finns en stor mångfald av friskolor. Det finns idag en mångfald som vi borde värna.

Människor är olika och har olika behov. Därför är det viktigt att det finns olika alternativ att välja bland, och att individen har möjlighet att välja utifrån sina behov. Den politiska debatten idag utgår dessvärre allt mer från individen som ett verktyg för att nå mål i skolan snarare än att individen ska få möjlighet att utvecklas utifrån och erhålla kunskaper för att kunna klara sig i vuxenlivet.  Samhällsingenjörerna får alldeles för stort utrymme i den svenska skoldebatten.

1991 var det bara elever vars föräldrar hade råd att betala avgiften som kunde gå i friskola, idag följer pengen eleven så rik som fattig kan välja en friskola

På hemväg från s-kongressen. Sitter på tåget, som står stilla pga en nedriven kontaktledning vid Katrineholm.

Det sista jag hörde innan kongressen avslutades för dagen var en LO-ordförande som höll tal. Detta tal avslutades med att han såg fram mot en rejäl höger-vänsterfight om bla ”vinstjakten” i välfärdsföretagen och att han hoppades att denna fight skulle pågå ända till valet 2018. Det är verkligen sorgligt att höra någon som så uppenbart tycker att konflikten i sig är det viktiga. Snacka om att vara det politiska spelets fånge.

S-kongressens beslut när det gäller skolfrågorna ger en öppenhet för olika tolkningar så hur det kommer att landa är oklart. Du kan läsa beslutet här.

Trots att jag själv har varit i politikens värld under många år så kan jag aldrig förlika mig med att det finns ledande politiker som medvetet använder sig av en retorik som gör att människor som inte känner till sakförhållandena får en helt skev bild av verkligheten. Mina kollegor, som var på kongressen under helgen, vittnar om en mängd samtal som handlat om att ” pengar försvinner till Kanalöarna”, att det finns stora ”läckage av skattemedel” osv. Kort sagt så är många otroligt okunniga om sakförhållandena -och det gäller inte bara kongressombuden utan allmänheten generellt – och en mängd av de som är på kongressen tror på den retorik som framförs från

LO-kampanjer och ledande företrädare inom LO och s. Sifo visade ju också nyligen hur stor diskrepans det finns mellan människors uppfattning om rörelsemarginalerna i bla friskolor och verkligheten. När de fick information om hur verkligheten såg ut så tyckte över hälften att det var helt ok.

Politiskt ledarskap handlar inte bara om att fatta beslut. Det handlar minst lika mycket om att informera människor om fakta, att berätta om hur saker hänger ihop. Det är en otroligt viktig uppgift som ett flertal av dagens statsråd slarvar bort genom att använda sig av retorik som de vet inte stämmer med verkligheten. De politiker som medvetet försöker missleda -något som ju svenska media anklagar Trump för att göra- riskerar att undergräva tilltron till politiken och i sin förlängning demokratin. Jag hoppas att detta kommer att straffa sig och att fler och fler inser att det lönar sig att bygga förtroende genom att utgå från verklighet och fakta även i retoriken.

Friskolereformen har ökat valfriheten för alla samhällsgrupper. 1991 ( före friskolereformens införande) fanns det 77 grundskolor som hade tillstånd att bedriva friskoleverksamhet. Av dessa var det 25 som var konfessionella. Nu finns det ca 827 fristående grundskolor varav ca 66 är konfessionella. 54 av dessa 66 är kristna friskolor. Friskolereformen har således inneburit att andelen konfessionella skolor har minskat från ca var tredje skola till 8 % av alla friskolor. Av de 77 friskolor som fanns 1991 var det 72 % som tog ut elevavgift. Av de 827 som finns idag är det ingen som tar ut elevavgift, av det enkla skälet att det är förbjudet.

1991 var det bara elever vars föräldrar hade råd att betala avgiften som kunde gå i friskola, idag följer pengen eleven så rik som fattig kan välja en friskola. För mig är det obegripligt att en socialdemokrat kan vara emot en sådan förändring. Eller är det bara LO-ordförandens önskan om att få en rejäl höger-vänsterfight som det handlar om? Kan politiker ha en så synisk inställning till en fråga som berör många hundratusentals människor?

/

 

Falu Frigymnasium har öppet hus den 25 april för att dela med sig av sina erfarenheter. Stefan Löfven – jag är övertygad om att du skulle tas emot med öppna armar om du besökte Falu Frigymnasium, eller för den delen någon av de andra friskolorna som har fått SIQs utmärkelse Bättre Skola. Eller varför inte besöka Kim Lagerquists Pysslingen.

”Jag vill att du ska veta att ingenting av det ni nu säger eller gör gagnar barnen.” Så avslutar Kim Lagerquist, verksamhetschef på Pysslingen sitt öppna brev till statsministern i dagens Aftonbladet. Jag kan inte annat än hålla med henne. Det är en debattnivå och retorik ovärdigt ledande politiker som vi fått höra snart sagt dagligdags de senaste åren.

Jag har precis kommit till kontoret efter att ha varit på utdelningen av 2016 års utmärkelse Svensk Kvalitet. Det var ett litet företag C 2 Management som fick utmärkelsen. SIQ har inte bara denna utmärkelse utan det finns en även för skolan. Falu Frigymnasium fick utmärkelsen 2016 och andra friskolor har fått den före dem.

Tänk om den svenska skoldebatten handlade om kvalitetsutveckling.

Tänk om fler kommunala och fristående skolor sa – ”Nu ska vi minsann delta i SIQs Bättre skola för att förbättra vår verksamhet”.

Tänk om utbildningsministern sa ”Ambitionen måste vara att en majoritet av landets skolor, oavsett huvudman, satsar på att få utmärkelsen Bättre skola”. Utbildningsdepartementet är ju trots allt med och finansierar verksamheten, ”med syftet att stödja utvecklingen av det systematiska kvalitetsarbetet inom både förskola och skola”. När hörde du någon av de tre utbildningsministrarna tala om detta?

Eller tänk om landets statsminister sa; ” Vad kul att en friskola åter har fått utmärkelsen Bättre Skola. Nu tänker jag besöka Falu frigymnasium och det tycker jag att många andra också ska göra, skolföreträdare såväl som politiker. Ska vi vända utvecklingen så måste vi bortse från huvudmannaskapet och lära av de framgångsrika.”

Men det säger han inte. I det debattklimat som råder i Sverige idag så lägger ledande politiker sin kraft på att motarbeta friskolor. Det spelar ingen roll om de levererar bra resultat, om föräldrar, elever och medarbetare är nöjda. 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Köerna till friskolor består av hundratusentals elever. Borde inte ledande politiker fundera på vad det beror på? 

Men allmänheten ser att den svenska skolan har problem; det saknas lärare, få vill utbilda sig till lärare, resultaten i skolan är inte tillräckligt bra, rektorer byter jobb alldeles för ofta, skolpolitiker lägger sig i detaljer i skolverksamheten och drar därmed undan mattan för ledarskapet i skolan, lärare skyller på att de har ”fel elever” i stället för att ha höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund. Listan kan göras lång. Men retoriken från politiken handlar om rörelsemarginalen, inte om skolans verkliga utmaningar. 

Förresten – Falu Frigymnasium har öppet hus den 25 april för att dela med sig av sina erfarenheter. Stefan Löfven – jag är övertygad om att du skulle tas emot med öppna armar om du besökte Falu Frigymnasium, eller för den delen någon av de andra friskolorna som har fått SIQs utmärkelse Bättre Skola. Eller varför inte besöka Kim Lagerquists Pysslingen. Hon kan säkert också se till att du kan få träffa kollegan från Vittra Vallentuna, som fick utmärkelsen 2015.

/

Jag ser fram emot att läsa den första debattartikel från Suhonen och hans DN-debattförfattarkollegor som handlar om hur vi ska möta det verkliga hotet mot den svenska skolan, hur vi ska få fram de 84.000 nyutexaminerade lärare som enligt Skolverket behövs till 2019.

Fick nyligen ett brev från Statskontoret med en förfrågan om att träffa oss med anledning av att de har fått i uppdrag att utvärdera det sk lärarlönelyftet. Med i brevet låg det regeringsuppdrag som de fått i maj förra året. Där står det bl a ”Enligt Skolverkets prognos kommer det att behövas 84.000 nyutexaminerade lärare fram till 2019.” När jag läser detta slår det mig hur märkligt det är att det är helt tyst om denna enorma utmaning för hela det svenska skolväsendet. Är det någon som har sett Daniel Suhonen skriva artikel om hur man ska lösa denna oerhört viktiga fråga? En fråga som rör alla elever och som ju riskerar att påverka mängder med årskullar. Men nej, han håller fast vid ideologiskt svepande artiklar – som han alltid får publicerade på debattsidorna. Svepande artiklar utan belägg för påståendena. Den senaste var i DN igår. Där hade han fått sällskap av en ordförande för Carlssons skola och en fd riksdagsledamot. De vill inte se friskolor som är AB.

Aldrig någonsin har det varit så många som går i friskolor som idag i Sverige. Hundratusentals står dessutom i kö och väntar på en plats i en friskola. Ca 70 procent av alla friskolor är AB. Det dessa personer säger, underförstått, är att de inte vill se växande friskolor. För sanningen är att det inte skulle ha varit i närheten av dagens antal elever i friskolor om det inte varit tillåtet att driva friskola i form av AB. Stiftelser och non-profitverksamheter har inte samma ambition att bygga ut sin verksamhet som friskolor som är AB. Skribenterna vill se en liten exklusiv skara friskolor. Men det vill inte allmänheten. 9 av 10 vill kunna välja skola och då måste det ju finnas skolor att välja mellan.

Peje Emilsson, ägare av Kunskapsskolan, har 1200 medarbetare och 13.000 elever i 36 skolor i Sverige. Kunskapsskolan bidra till mångfalden för såväl elever som lärare. Han skriver om detta på DN debatt idag. Dan Olofsson konstaterar i sin replik på DN debatt idag att ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) har visat i sin rapport att friskolor som är AB i större utsträckning än sk ”non-profit friskolor” etablerar sig i närheten av utanförskapsområden. Dvs påståendet att friskolor som är AB vill plocka ”lågt hängande frukter” i form av höginkomsttagarbarn inte stämmer. Han konstaterar också att ” I vårt gamla system hade individen mycket liten påverkan. Närhetsprincipen gjorde att man fick gå i en skola som följde bostadssegregeringen. Nu kan eleverna själva bryta detta mönster.”

I förra veckan skrev jag om den undersökning som Ipsos gjort åt oss. Den handlade om allmänhetens inställning till friskolor och skolval. Den visar att det bara är 11 procent som anser att utvecklingen i den svenska skolan går åt rätt håll, 55 procent anser att den går åt fel håll. På frågan vilket som är viktiga faktorer för att skolan ska utvecklas åt rätt håll så svarar de flesta saker som har med lärarrollen och det som händer i klassrummet att göra. 85 procent av de socialdemokratiska sympatisörerna svarar så medan 15 procent svarar vinstförbud för friskolor. Allmänheten är uppenbarligen mer medveten om vad som krävs för att få skolan på rätt håll än Suhonen mfl.

Jag ser fram emot att läsa den första debattartikel från Suhonen och hans DN-debattförfattarkollegor som handlar om hur vi ska möta det verkliga hotet mot den svenska skolan, hur vi ska få fram de 84.000 nyutexaminerade lärare som enligt Skolverket behövs till 2019. Kan inte den utmaningen lösas så kan vi verkligen tala om ett rejält likvärdighetsproblem i den svenska skolan.

/