Författare: Aaron Israelson

I tisdags hade tre s-politiker en debattartikel i SvD där de gav sitt stöd till Åstrands utredningsförslag en likvärdigare skola. Lite intressant att de gör det eftersom förslaget ju innebär att regionala skolmyndigheter ska etableras som bl a kommer att frånta kommunerna ansvaret för skolplaceringen och kan överpröva kommunernas förslag till urvalskriterier för skolplaceringen. SKR har – bl a mot bakgrund av detta – skrivit ett särskilt yttrande till utredarens förslag. Här kommer min replik som SvD inte hade plats för

Vad har ni gjort själva?

 De socialdemokratiska företrädarna för de tre storstäderna ger sitt stöd Likvärdighetsutredningen som Björn Åstrand nyligen presenterat och hävdar att likvärdigheten hotas om inte det blir mer politisk styrning och mindre valfrihet. Friskolereformen och skolvalet utpekas som ansvarig för den svenska skolans problem.

Det är förstås en bekväm hållning och ett smidigt sätt att rikta blickarna åt något annat håll än där 85 procent av grundskoleelever går: i den kommunala skolan. För låt oss vara tydliga med att ni är ansvariga för eller har varit ansvariga för de tre största skolhuvudmännen i Sverige. I Malmö och Göteborgs fall i decennier. Tycker ni själva att ni har lyckats?  Eller beror ert stöd för utredningen på att ni erkänner att staten måste ta ett större ansvar för att ni misslyckats som skolhuvudmän?

Tittar man på Skolinspektionen granskningar har exempelvis Göteborg 34 vitesförelägganden på grund av brister åren 2011 till 2018. Samtidigt hade de tre största friskoleaktörerna, som ni gärna kritiserar, sammanlagt haft ett enda föreläggande. Ett föreläggande som dessutom åtgärdades innan något vite behövde betalas.

Inte med ett ord nämner ni heller flera av de stora förändringarna av skolan de senaste 30 åren. Reformer och förändringar som ju dessutom ofta råkar ha en S-stämpel på sig. Nedgraderingen av kunskapsfokus och studiero, dålig löneutveckling, bristande ledarskap och en förändrad syn på lärarens roll samtidigt med en dramatisk ökning av antalet elever med utländsk bakgrund. Förändringar som samtidigt givit effekten att betygssvagare och för få studenter söker sig till läraryrket än tidigare. Jag tror såväl forskare såväl som föräldrar och lärare håller med om att detta är förändringar som bör nämnas om vi nu ska diskutera skolans förändringar sedan början av 1990-talet.

I det system som finns idag, och som ni vill förändra, kan den som växer upp i det allra mest utsatta bostadsområdet själv påverka sin skolgång och välja bort den ofta usla närmsta kommunala skolan. Hur det kan anses vara ett hot mot segregationen kan jag inte förstå.  Med er vilja att styra och placera var elever hamnar kommer ”elevsammansättningen” i första hand i stället för kunskapsmålen.

Det är också ett uppfinningsrikt sätt att använda begreppet tillit ni presenterar. Tillit ska uppstå genom att elever och föräldrar ska få minskad makt över sin situation, nu när du inte kan välja bort din skola måste du lita på den. Det kan helt enkelt inte vara så att den som inte levererar en bra skola har och även fortsatt borde ha en anledning att oroa sig över sina föräldrar och elevers tillit?

Ni delar samma problematiska syn på skolan som Likvärdighetsutredningen gör. Det är genom social ingenjörskonst med rätt elevblandning i skolan som ni hoppas på någon mirakelkur. Men det är endast genom fokus på kunskaper, studiero och ett långsiktigt genomtänkt ledarskap, oavsett huvudman och driftform, vi får fler bra skolor och färre dåliga.

Det är hög tid att lära av de framgångsrika skolorna i stället för att ropa på organisatoriska förändringar. Det som ni kallar marknadiseringen är inte problemet. Problemet är att många av de skolor som ni bär ansvaret för är för dåliga och bidrar till att för många elever lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. En enorm kostnad för individen och samhället.

 

Ulla Hamilton

Friskolornas riksförbund

 

 

Jag vill påminna om den debattartikel som jag hade i Expressen i januari iår. Människor glömmer fort  såväl det som hände i januari iår som hur det var på 1980-talet i svensk skola – innan kommunaliseringen av skolan och innan friskolereformen.

Mot bakgrund av dagens debatt så vill jag hävda att det inte krävs några nya myndigheter för att minska andelen elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet, inte ens en regionalisering av Skolverket. Det finns duktiga skolor i Sverige som kan visa vägen. Det gäller oavsett huvudman. Mycket av deras framgång ligger i att de har fokus på det som händer i klassrummet, de har ett tydligt ledarskap, systematiskt kvalitetsarbete och höga förväntningar på alla elever och medarbetare.  Svensk skolas utmaning ligger i att lyfta de skolor som underpresterar. Allt fokus borde läggas på det. Ska vi öka kunskapsresultaten i skolan så måste vi se skolans verkliga utmaningar, och lära av de som är framgångsrika.

Här kommer artikeln från januari 2020.

 

Att sänka friskolorna är en återvändsgränd

Publicerad 30 jan 2020 kl 06.15

Vad gav huvudbry för 30 år sedan? Jo, betygsinflation, stökiga skolor och inte minst att skolan misslyckas med att kompensera för elevers hemmaförhållanden, skriver Ulla Hamilton.

Den som läser Expressens artikelserie ”Den orättvisa svenska skolan” från 1990 förstår att skolans problem fanns även före friskolereformen. Det är som om tiden stått still. 

Att försämra för friskolorna är ingen lösning, skriver Ulla Hamilton, Friskolornas riksförbund.

DEBATT. Ibland är det nedslående men nyttigt att titta tillbaka i tiden för att förstå samtiden. Jag vill rekommendera alla skolintresserade att läsa Expressens artikelserie den 10-12 september 1990, ”den orättvisa svenska skolan”. Innan kommunaliseringen. Innan friskolereformen. Alla som i dag tror att ett förstatligande av skolan löser skolans problem borde läsa dessa. Vi människor glömmer fort.

Vad gav huvudbry för 30 år sedan? Jo, betygsinflation, stökiga skolor och inte minst att skolan misslyckas med det kompensatoriska uppdraget, att kompensera för elevers hemmaförhållanden. Det är som tiden stått still. Tittar man på forskningen så har den absurt nog också det, i alla fall på detta område. Individens förväntade skolresultat beroende på familjebakgrund har legat i princip still under många år enligt såväl IFAU som Skolverket.

Då sågs staten som problemet

En stor skillnad finns dock. Då kunde den orättvisa skolan inte enkelt viftas bort av den socialdemokratiska skolministern genom att hänvisa till friskolor eller det fria skolvalet. Då hette denne Göran Persson och det fanns knappt några friskolor, den statliga styrningen ansågs i stället vara problemet.

Det är anmärkningsvärt att skolan, trots tydliga politiska målsättningar decennier tillbaka, alltjämt misslyckas med det kompensatoriska uppdraget. Redan för 30 år sedan kunde forskningen berätta om vad som är framgångsfaktorer. I Expressens artikelserie intervjuas Lennart Grosin, skolforskare, om vikten av ordning och reda, höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund.

”Det är de vuxna i skolan som skapar dess själ, anda och klimat. I skolor med bra anda är elevernas uppförande och kunnande bra, oavsett social bakgrund. I områden med svåra problem får de vuxna förstås jobba mycket hårdare. I skolor med bra anda är skolledningen stark och har frihet att lägga upp arbetet… Många rapporter visar att det nästan helt är skolan, inte hemförhållandena, som avgör hur en elev uppför sig i skolan.”

Detta var 30 år sedan – och uttalandet är lika giltigt i dag. Tyvärr fick han inget större gehör från ledande politiker.

Friskolor förmedlar kunskaper

Det är hög tid att fokusera på framgångsfaktorer. Det finns skäl till varför vissa skolor trots liknande förutsättningar får mycket olika resultat. Skäl som också förklarar varför många väljer friskolor. Det är skolor som fokuserar på att förmedla kunskaper till elever, oavsett bakgrund. Att oavsett huvudmannaskap, arbeta med ledarskap och organisation och med de individer som behöver extra kompensatoriskt stöd.

Människor är olika och behöver olika stöd. Men alla, oavsett bakgrund, behöver känna att det finns höga förväntningar. Det bygger framgång. I dag fokuseras regeringens retorik och politik på vem som går med vem i vilken skola och vilken skola som ska få ta del av vilket resurstillskott. Nu som då kommer frågor om vad som faktiskt händer i klassrummet, om individens behov och om ledarskap och organisation i bakgrunden.

Både diagnos och behandling saknas

Just för tillfället exemplifieras detta av de ”likvärdighetsmiljarder” som varje år rullas ut till skolor baserat på elevernas bakgrund. Pengar som inte på något sätt kopplas till några övriga åtgärder, eller till något för individen fastställt behov. Både diagnos och behandlingsmetoder saknas, men pengar ska allt jämt ut.

Det fokus som nu finns på hur skolvalet ska styras så att elevblandningen blir ”rätt” och på att försämra villkoren för friskolor är en återvändsgränd. En rättvis och likvärdig skola handlar om att ha fokus på kunskapsmålet. Det gällde för 30 år sedan och det gäller alltjämt i dag.

 

Av Ulla Hamilton

Vd, Friskolornas riksförbund

 

 

 

Välfärdsforskaren Andreas Bergh hävdade i en krönika i DN att De liberala reformerna var noga genomtänkta – förutom skolpengen. Ett påstående som ju är värt att kolla upp så jag ställde några frågor till förbundets ordförande Lars Leijonborg, som ju var gruppledare för folkpartiet i riksdagen vid denna tid och således hade utmärkt insyn i regeringens arbete.

Har Andreas Bergh rätt i sitt påstående att det saknades underlag för beslutet om skolpengreformen?

Nej, jag tycker vi hade en hel del underlag. Internationellt fanns det mycket skrivet om ”vouchers” som en väg att stärka konsumentinflytandet i offentlig sektor. Det pågick en intensiv akademisk diskussion, ofta under det paraply som kallades public choice-skolan, om hur problemen i den offentliga sektorn borde hanteras. I Sverige hade de här frågorna varit stora i flera år. Den så kallade Pysslingen-debatten gällde rätten att starta och välja fristående förskola. Det var verkligen inte bara fotvård i Nacka, som Bergh nämner. Har man rätt att välja en fristående verksamhet och den i sin tur har rätt till liknande ekonomiska villkor som kommunala alternativ, då har man ju i praktiken en ”peng”, även om inte det ordet använts. I mitt parti, Folkpartiet, hade vi ett rätt omfattande internt arbete för att fördjupa oss i dessa frågor. Jag gjorde bland annat studieresor till USA och Danmark för att studera skolvalsmodeller. Jag tror att Moderaterna också hade arbetat en hel del med frågan. Det bidrog till att Beatrice Ask stod på fast mark när hon ledde arbetet med reformen. Men det är sant att vi inte tillsatte någon ”SOU”.

Visst har det skett förändringar/justeringar av reformen under de knappt 27 år som den har funnits?

Det är ett mycket relevant perspektiv. Vi lever i en reformistisk demokrati. Om något blev fel 1993 har vi, som du påpekar, haft 27 år på oss att rätta till det. Och det har ju skett. Det finns en del intressant i Berghs artikel och dit hör att han påpekar hur enormt mycket i omgivningen som påverkat förutsättningarna för skolvalreformen: kommunaliseringen, ett nytt betygssystem, den ökade invandringen, internet etcetera. Därför har det behövt ske en del anpassningar till en ny verklighet. Jag vill ju särskilt framhålla Friskoleutredningen, som jag ledde. Den hade det uttalade syftet att justera sådant som inte blev perfekt från början. Vi hade en rad förslag om till exempel tuffare tillsyn, ägarprövning, meddelarskydd för anställda och ett nationellt informationssystem för att underlätta familjernas skolval. Det sistnämnda har ännu inte förverkligats.

Hur tror du det kommer sig att påståendet att reformen hastades fram ständigt återkommer?

Det är ett inslag i det krypskytte mot friskolorna som pågår hela tiden. Det är trist. De första orden i överenskommelsen mellan sex partier i Friskoleutredningen löd: ”Friskolor har kommit för att stanna”. Tyvärr har två partier som ingick överenskommelsen glömt bort det.

/

Det händer mycket runt om i landets skolor som jag tror många beslutsfattare inte är medvetna om. Jag har förmånen att vara med i juryn för Guldtrappan, en kvalitetsutmärkelse för skolhuvudmän som jobbar systematiskt med digitalisering i skolan. Det handlar om allt från förskola till vuxenutbildning. Under två dagar har jag nu lyssnat till otroligt intressanta beskrivningar av hur skolhuvudmän jobbar med riktigt spännande verksamhetsutveckling med hjälp av de digitala hjälpmedel som finns att tillgå idag.

Med förslagen i utredningen ”En mer likvärdig skola” i färskt minne så slås jag av att det som dessa skolhuvudmän berättar är ett helt annat perspektiv på svensk skola. De beskriver hur de med hjälp av tekniken snabbt kan fånga upp hur elever ligger till kunskapsmässigt, hur användningen av digitala hjälpmedel ökar engagemanget hos elever som tidigare varit svåra att få med på lektionerna, hur lärare och andra medarbetare med liv och lust tar sig an uppdraget att utveckla såväl undervisningen som uppföljningen, hur mobiler används som verktyg i undervisningen och vilken betydelse som ledarskapet i skolan har för denna utveckling. Perspektiv från vilka möjligheter som finns – utan stora omorganisationer – idag, men som faktisk lyser med sin frånvaro i denna utredning.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det finns gott om kunskap om hur man ska jobba för att se till att fler elever klara grundskolan och får behörighet till gymnasiet, och för att fler gymnasieelever ska lämna gymnasiet på avsedd tid med goda kunskaper, väl rustade för vuxenlivet. Jag hoppas att fler tar del av alla de utmärkta exempel som finns tack vare Guldtrappan när årets ”vinnare” offentliggörs. Det är beklagligt att inte digitaliseringens möjligheter har tagits tillvara i en utredning där tekniken faktiskt skulle bidra konkret till att öka kvaliteten i alla skolor.

 

 

Utredningen ”En mer likvärdig skola” kom nyligen med förslag som enligt utredaren ska minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till grundskolan. Det ska ske genom att bl a förbjuda friskolor att ha kö, införa lottning och kvoter och lottning för att alla skolor ska ha en  allsidig social sammansättning och genom att alla ska välja skola. Det senare är bra. Utredningen menar att familjebakgrunden har fått ökad betydelse för hur det går för eleverna i skolan.

Fokus i utredningens förslag är ett förändrat statligt resursfördelningssystem till skolhuvudmännen, krav på att alla skolor ska ha en allsidig social sammansättning, en omfattande myndighetsomorganisation där regionala skolmyndigheter bl a ska ta ansvar för skolvalet, godkänna skolhuvudmännens kriterier för urval för skolplacering och kommunerna ska få möjlighet att sänka skolpengen till friskoleelever. Konkreta förslag på hur man ska se till att kvaliteten och därmed också kunskapsresultaten ökar i de skolor som har låg kvalitet, och som ju är en anledning till att skolan brister i likvärdighet, saknas dock. Detta trots att det är väl känt vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Det handlar om vikten av gott ledarskap, systematiskt kvalitetsarbete, höga förväntningar på alla elever och på alla medarbetare samt ett väl utvecklat lagarbete/kollegialt samarbete på skolan.

IFAU, vid Uppsala universitet, kom nyligen med en rapport som ger en lite annan bild. De menar att de ökade resultatskillnaderna mellan landets skolor beror på förändrad elevsammansättning. Analysen baseras på forskning som går 30 år tillbaka i tiden, dvs före friskolereformens genomförande. Intressant i IFAUs rapport är också att de konstaterar att skolor med svagare skolresultat får mer resurser men resultaten blir uppenbarligen inte bättre. Det väcker frågan hur resurserna används. Vad gör de skolor som har ungefär samma utmaningar i form av elevunderlag men uppenbarligen lyckas bättre? Svarat på den frågan saknas i utredningen ”En mer likvärdig skola”. Det kanske finns i IFAUs rapport?

IFAU skriver i sitt pressmeddelande:

Idag skriver jag och Per-Arne Andersson SKR om regeringens proposition om fjärr-och distansundervisning. Om det förslaget går igenom i riksdagen så innebär att det tas stag tillbaka i möjligheterna att bedriva fjärr- och distansundervisning jämfört med idag. Det vore inte bra. Läs vår artikel här.

Den nyss presenterade utredningen om en likvärdigare skola hävdar att det är kommunerna som står risken för fluktuationer i elevunderlaget och det innebär att det måsta vara möjligt för kommuner att göra avdrag från friskoleelevers skolpeng för den ”extra kostnad” som detta medför för kommunerna. Som grund för detta har utredningen tittat på elevfluktuationer för barn 6-15 år under tidsperioden 1957-2017.

Friskolereformen beslutades då antalet elever låg i bottenläge enligt denna graf. Det innebär att friskolehuvudmän har varit med under ca 1,5 cykel, 2 uppgångar och en nedgång. 2001 var ett sådant toppår enligt Figur 1. Tittar vi på hur elevfördelningen ser ut enligt Skolverkets statistik sedan dess mellan fristående och kommunala skolor så ser det ut enligt följande (röda siffror = minskning):

Tittar vi på den ökning av elevantalet som skett i grundskolan sedan elevuppgången 2010 så kan vi konstatera att friskolorna har tagit en större andel av elevökningen än friskolornas totala andel av antalet elever (ca 15 procent i grundskolan). Samtidigt vet vi att skolpengen till elever i friskolor är ca 10-12 procent lägre än till kommunala skolor.

En kommun kan öppna/stänga/utöka skolor, årskurser, program och lokaler utan att fråga någon. Fristående huvudmän är däremot är begränsade till vad som anges i Skolinspektionens tillstånd och behöver söka nya tillstånd om man behöver starta en ny skola – eller t.o.m en filial till en skola. Det är en process som tar minst ett år. Trots denna tröghet i systemet så visar ovanstående tabell att det har funnit en stor vilja bland friskolehuvudmännen att ta en allt större andel av elevökningen. Det finns dock en gräns även för detta då det till slut blir svårt att utöka verksamheten och kunna ta emot fler elever när så behövs, eftersom både lokalerna och lokalersättningen begränsar möjligheterna.

Friskolorna har en fortsatt ökning av antalet elever även när det totala antalet grundskoleelever har minskat. Detta är en effekt av att människor har gjort ett aktivt skolval och borde inte leda till att friskolor ”straffas” för att de är mer populära än kommunala skolor. Frågan inställer sig också hur den ökade lediga kapacitet som minskningen av elevantalet i kommunala skolor innebar hanteras lokalt.

Även friskolor måste ha en beredskap för att hantera minskade elevantal. Friskolor kan inte, till skillnad från kommunala skolor, gå med underskott. Skolinspektionens granskning av friskolehuvudmännen innebär också en kontroll av ekonomin för att säkerställa att den faktiskt är hållbar. Därför är kravet på lika villkor för så avgörande för friskolor.

I stället för att påstå att friskolor inte tar ansvar för elevfluktuationer (vilket ju är fel som visas ovan) så skulle utredaren ha kunnat välja att konstatera att Skolinspektionen bör lätta på sina bestämmelser för godkännande av utökningar. Det kan ske t.ex. genom att en skolenhet kan utvidgas och ha större avstånd emellan byggnaderna eller genom att det blir lättare för en befintlig huvudman att starta ny enhet för att möta behovet av ökad flexibilitet i elevmottagandet.

Förbundet tog ett initiativ när det gäller frågan att bidra för att kunna ta emot nyanlända elever i samband med den kraftiga ökningen av antalet flyktningar hösten 2015. Vi fick gehör för en kvot men tyvärr måste vi konstatera att så som systemet fungerar ”äger” kommunen helt och hållet denna fråga. För att nyanlända elever ska kunna ta del av en plats krävs det att de är informerade om möjligheten att välja skola. Vi har framfört önskemål till kommuner om att denna information ska ske men tyvärr valde många kommuner att själva ta om hand dessa elever. Det faktum att det innebär ett stort ekonomiskt tillskott kan möjligen påverka attityden från kommunernas sida i denna del.

Kommunerna har betydligt större möjligheter att vara flexibla än fristående huvudmän, såväl i upp som i nedgång av elevantalet. Tex så krävs det oftast inte bygglov för en kommunal skola att sätta upp en paviljong, det måste däremot friskolor ansöka om.

Kommunala skolor har rätt att ställa av lokaler och inte ta med kostnaderna i beräknings-underlaget för skolpengen till friskolor. Detta enligt en rättspraxis från Kammarrätten i Göteborg. Det visar också att kommuner enklare kan anpassa lokalkostnader efter elevfluktuationer än friskolor.

Således – det finns inte någon grund för att påstå att friskolor inte tar ansvar vid elevfluktuationer. Det är många friskolor som har avlastat kommuner investeringskostnader för nya skolor under de senaste 10 åren. Det vet kommunala företrädare. Det behövs många nya skollokaler under de kommande 10-15 åren. Många kommuner skulle gärna ser att friskolorna hjälper till i detta arbete. Men om utredarens förslag blir verklighet så kommer detta inte att vara möjligt.

För mig är det ofattbart att regeringsföreträdare uppenbart är beredda att kasta bort denna möjlighet att jobba tillsammans för att klara ökningen av elevantalet. Det rimliga i denna tuffa situation vore att göra  gemensam sak för att lösa den fråga i stället för att driva förslag som innebär att de som väljer en friskola ska straffas med en lägre skolpeng och att det blir ekonomiskt orimligt för en friskolehuvudman att investera i nya skolor?

Jag skriver idag i Altinget. Artikeln kommer här.

Om förslagen i Likvärdighetsutredningen blir verklighet kommer det att innebära dramatiska förändringar, tvärtemot vad företrädarna för utredningen verkar vilja påskina.

Utredningen om en mer likvärdig skola föreslår en lösning som kombinerar skolval med det de ser som likvärdighet, det vill säga hur elevsammansättningen på skolor ska vara. I kombination med en justerad skolpengsnivå för friskolor, förstås framräknad helt utan ideologiska glasögon, ska en bättre blandning av elever uppstå på skolor.

Begreppet segregation kan tolkas på olika sätt men utredaren menar att ”Alla enheter som skiljer sig från snittet i området är segregerade.”. Det är en viktig aspekt att beakta.

Dramatisk förändring

Vi kunde dessutom nyligen läsa i Altinget att företrädare för utredningen beskriver förslagen som en renovering snarare än ett paradigmskifte. En försåtlig beskrivning. Ett införande av ett stort antal nya regionala skolmyndigheter är ingen liten sak och för såväl föräldrar som vill påverka sina barns skolgång som för friskolor och kommunala skolhuvudmän blir dessa förslag en dramatisk förändring och inget annat.

Oförutsägbart

Blir utredningens förslag verklighet så blir det ett förbud mot köer, den relativa närhetsprincipen ska finnas kvar och regionala myndigheter ska överpröva kvotsystem.

Kvoter och urvalskriterier kan komma att skilja sig mellan olika kommunala skolor och vara olika för friskolor. Ett system som för den enskilde kommer att göra det svårt att förutse på vilken skola barnet får sin placering.

Lägre skolpeng

Förslaget ger även kommuner fria händer att börja göra avdrag för deras så kallade ”större uppdrag” då de, enligt utredningen, till skillnad från friskolor måste hantera förändrade elevkullar.

Att öppna för att göra avdrag för något som inte ingår i beräkningsunderlaget för skolpengen är en intressant innovation. Förslaget öppnar för att de elever som väljer en friskola får en lägre skolpeng.

Detta innebär också att den enskildes möjlighet till alternativ till den kommunala skolan nu helt kommer lämnas till din kommuns lokala majoritets välvilja. För den kommun som vill kommer det att vara lätt att få vilken friskola som helst att gå i konkurs.

Sämre villkor

Att kommuner som är friskolekritiska skulle göra en balanserad beräkning, eller ta med den rad saker som friskolor sedan länge påpekat ligger till deras nackdel, är knappast troligt.

Som exempel där friskolor har sämre villkor än kommunala skolor kan nämnas schablonavdrag för moms, hyressättning eller friskolors ständiga kamp för att attrahera elever där de till skillnad från kommunala skolor inte kunnat luta sig tillbaka på närhetsprincipen.

Stora orosmoln

För den som oroande sig för att deras skola skulle klara Reepalus vinstbegränsningar för något år sedan finns nu minst lika stora orosmoln på himlen.

En friskola, oavsett om det är ett aktiebolag eller en stiftelse, kommer precis som vilket företag som helst inte att klara en minskad ersättning motsvarande tre gånger storleken på den genomsnittliga marginalen. Den är nämligen cirka fem procent i friskolesektorn.

Eleven som utgångspunkt

Förslag som dessa kommer i grunden från ett motstånd mot friskolor och en syn på likvärdighet som vi och många med oss inte delar. Det finns stora kvalitetsskillnader mellan skolor i Sverige.

Frågan om likvärdighet måste ta sin utgångspunkt i elevens behov. Inte i ett uppifrån-perspektiv, där politisk styrning ska sammanföra individer som representanter för en grupp.

Det som ger eleven chans till goda kunskaper är en utbildning med hög kvalitet, som har höga förväntningar och kompenserar för sämre förutsättningar hemifrån.

 

Idag har regeringens utredare Björn Åstrand överlämnat sitt förslag till Anna Ekström. Hans uppdrag handlade om att öka likvärdigheten i den svenska skolan. Även om svensk skola, tillsammans med Danmark, är den skola som har 4:e ”bästa blandningen” av elever och skillnaden mellan skolor ligger långt under OECD-genomsnittet så klarar skolan inte av det kompensatoriska uppdrag. Det har svensk skola egentligen aldrig gjort. Det handlar om att oavsett vilken bakgrund eleverna har så ska skolan kunna kompensera för det och ge en bra utbildning och goda kunskaper inför vuxenlivet.

Familjebakgrunden har alltjämt stor betydelse för elevernas resultat. IFAU har bl a konstaterat, att ” för svenskfödda elever tycks familjen förklara ungefär lika mycket av skillnaderna i resultat i dag som för 20 år sedan. Sett till hela elevpopulationen har dock familjebakgrundens betydelse ökat. Denna ökning hänger samman med en växande andel utrikes födda elever, och att en större andel av de invandrade eleverna har invandrat efter skolstart.”  Skillnaden mellan bra och dåliga skolor har också ökat i Sverige, även om vi jämfört med andra länder har liten skillnad. Utredaren föreslår nu en stor omorganisation av Skolverket, friskolor ska förbjudas att ha kö och kommuner ska få möjlighet att få göra avdrag på skolpengen för sitt myndighetsuppdrag för skolplikt (en kostnad som inte ingår i beräkningsunderlaget för skolpeng.) Effekten av det blir att elever som väljer friskolor får en lägre skolpeng än om hen väljer en kommunal skola.

9 av 10 elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet har gått i kommunal grundskola. Vi vet att det finns skolor som har problem med kvaliteten. Vi vet att närhetsprincipen för skolplacering gör att boendesegregationen får ett starkt genomslag i skolan. Det är skälet till att förbundet sedan flera år har drivit frågan att alla ska välja skola. Nu föreslår utredaren att alla ska göra en skriftlig ansökan om skolplats, ett skolval. Det är bra och välkommet. Men när det gäller urvalet till kommunala skolor så är det alltjämt en sk relativ närhetsprincip som styr skolplaceringen. Kö ska inte vara tillåtet för friskolor och utredaren vill att det ska finnas ett antal olika kvoter – beslutade av riksdagen – som skolhuvudmännen kan välja bland för urvalet till skolan. En sådan kvot är lotten. Ett krav är också att skolan ska ha en allsidig social sammansättning av elever, en politisk styrning av skolvalet. Vad det faktiskt innebär för den enskilda skolan menar utredaren kommer att skilja från skola till skola, beroende på de lokala förutsättningarna. Det riskerar alltså att bli ett skolval som blir väldigt svårt att förutse utfallet av. Dessutom ska det inte vara möjligt att överklaga den regionala skolmyndighetens beslut om skolplacering.

Vi har kommenterat förslaget med att den blev knappt en tummetott för individen i klassrummet men en boxhandske mot friskolorna. Det säger vi för att vi hade stora förhoppningar. Det här var en utredning som skulle öka förutsättningarna för att klara det kompensatoriska uppdraget (likvärdigheten), höja kvaliteten och därmed bidra till att fler unga lämnar skolan med goda förutsättningar för vuxenlivet. Tyvärr tvingas vi nu konstatera att det blev minst ett dussin nya skolmyndigheter och individperspektivet lyser med sin frånvaro. Fixeringen vid att det är friskolorna och skolvalet som är problemet i svensk skola fortsätter. Man kan undra hur skolresultaten och skolkvaliteten hade varit i Sverige om vi inte hade haft friskolor. Man kan också undra över hur resurserna i skolan används. Utredarens kommentar kring resursfördelningen är intressant i sig:

”Men, eftersom enskilda huvudmän gör vissa överskott är deras totala resurs i genomsnitt över tid något mer generös än den kommunala verksamhetens.”

För att friskolor använder resurserna mer effektivt så ska de straffas och de elever som väljer en friskola ska få lägre skolpeng än den som väljer en kommunal skola. I utredarens uppdrag ingick att titta på hur finansieringen tar hänsyn till elevers behov, skolors förutsättningar för en likvärdig utbildning och om resursskillnader påverkar kunskapsresultaten. Om det visar sig att resursskillnaderna behöver minska för att förbättra kunskapsresultaten så skulle åtgärder föreslås. Åstrand konstaterar själv att det inte går att visa att resursskillnaderna påverkar kunskapsresultaten men kommer trots det med en rad genomgripande förslag.

Låt oss hoppas att många inser att detta utredningsförslag knappast är lösningen för att svensk skola ska lyckas med det kompensatoriska uppdraget. Det är fokus på kunskapsresultaten och vad som händer i klassrummet som är det viktiga. Det behövs ingen stor omorganisation av Skolverket för att åstadkomma detta fokus. Det är bara att sätta igång och jobba – ta lärdom av de som lyckas, oavsett elevsammansättning.

Läs vårt pressmeddelande här

Läs vår debattartikel i SvD här

DN hade nyligen en artikel där Anna Ekström och Heléne Hodges rektor för Hjulsta grundskola, den skola i Stockholm vars elever gick ut nian med lägst betyg förra året, samtalade. Det är en intressant artikel på många sätt. Inom kort kommer det att överlämnas en utredning till Anna Ekström – ”Utredningen om en mer likvärdig skola”. Hon har talat länge om denna i olika sammanhang och det ska bli intressant att se vad utredaren kommer fram till. Förhoppningsvis blir det fokus på vad som krävs för att öka kvaliteten och därmed skolresultaten i svensk skola, oavsett vad eleverna har för bakgrund.

I artikeln i DN konstaterar utbildningministern; ”Ser man till den senaste Pisa-undersökningen är det uppenbart att kunskaperna i den svenska skolan går åt rätt håll, samtidigt som det är en lika tydlig larmsignal att likvärdigheten mellan skolorna fortsätter gå åt fel håll.”. Hon tillägger också att ”…  men det är också ett jättestort problem i sig att vi fått en så stark uppdelning mellan skolorna.”

Hur ser det då ut i svensk skola enligt Pisa-undersökningen som kom strax innan jul? Har vi en stark segregering, försämras likvärdigheten?

Av Skolverkets rapport om PISA 2018 framgår det att ”Sverige ett genomsnittligt land utifrån PISA:s likvärdighetsindikatorer ”. För Sveriges del gäller att:

• Andelen elever som inte når upp till nivå 2 i läsförståelse är lägre än genomsnittet för OECD.
• Betydelsen av socioekonomisk bakgrund ligger på OECD­-genomsnittet för samtliga 3 indikatorer (effekt, styrka och resilience).
• Effekten av skolors socioekonomiska sammansättning skiljer sig inte från OECD­-genomsnittet.
• Spridningen i skolors socioekonomiska sammansättning (skolsegregationen) är lägre än i OECD som helhet. Sverige har 14 procent (13,3 2015), att jämföra med OECD-genomsnittet på 24 (23,5 2015). Det innebär att Sverige, tillsammans med Danmark, är det land som har 4:e ”största blandningen” av elever i sina skolor. Detta innebär dock inte att det inte finns skolor som har en stor andel elever med utländsk bakgrund från lågutbildade hem. Det gäller framförallt kommunala skolor där boendesegregationen får fullt genomslag.
• Den totala variationen i resultat i läsförståelse ligger över OECD­-genomsnittet.
• För mellanskolvariationen, måttet på hur stor skillnaden är i resultat mellan skolor i ett land ligger Sverige på 16 % (16 2015). Det är betydligt under OECD-genomsnittet som är 30 (30,3 2015). 7 OECD-länder har mindre skillnad än Sverige.

Sverige har således bättre värden än OECD­-genomsnittet på tre av åtta indikatorer, sämre på en indikator och på OECD-nivå på övriga fyra.

Skolverket konstaterar också i sin PISA rapport 2018 att den genomsnittliga nivån på elevernas kunskapsnivå i läsförståelse inte skiljer sig signifikant från PISA 2000. Däremot finns det en större spridning mellan elevers resultat nu jämfört med då. När det gäller resultaten i matematik och naturvetenskap är resultaten 2018 nära de som var 2003 (första gången som matematik mättes) och 2006 (första gången som naturvetenskap mättes). Det vill säga resultaten 2018 är i stort sett på samma nivå som före nedgångarna 2009 och 2012.

Men tittar vi på hur stor andel av de svenska 15-åringarna som inte klarar OECD:s lägsta prestationsnivå så visar det att det återstår mycket för att höja kunskapsresultaten.

Det finns alltså en hel del att göra för att öka kunskapsresultaten än mer. Det är alldeles för många som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet.  Låt oss fokusera på vad som händer i klassrummet och sluta stirra oss blinda på vad eleverna har för bakgrund. För att citera Hjulstaskolans rektor; ” Det blir även väldigt stigmatiserande när man pratar om ”utanförskapsområden” och liknande. Man får en etikett som jag märker präglar många i Hjulsta, man tror att möjligheterna per automatik är begränsade för att man bor i ett visst område eller går på en viss skola. Det blir ett mentalt hämmande tänk som vi måste komma bort från.” Hon fortsätter; ”Vägen kan vara krokig och se olika ut, men man får aldrig ge upp för förr eller senare så hittar man rätt. Återigen måste vi komma bort från etiketterna och inte prata om bättre eller sämre, utan olika. Alla kommer inte få A i alla ämnen, men alla är bra på någonting och samhället behöver ju ett brett spektrum av kompetens.”

Visst kan pengar spela roll, och visst spelar det roll hur resurserna används. Men för att minska utanförskapet och förbättra likvärdigheten, så handlar det också om att ha höga förväntningar på alla elever, och att fokusera på kunskapsförmedlingen. Hjulstaskolan verkar vara på rätt väg då fler elever blir behöriga till gymnasiet. Rektorns inställning till sitt arbete och därmed också lärarnas, är en viktig framgångsfaktor.

Att framställa svensk skola som att den är sämre än vad den är knappast någon framgångsfaktor. Pisa visar att vi är på rätt väg. Låt oss fortsätta och fokusera på systematiskt kvalitetsarbete, ledarskap och höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund. Och se till att de elever som visar sig behöva stöd och hjälp också får det – oavsett bakgrund.

/