I flera år har det framförts att skolpolitiken ska vila på vetenskaplig grund. Men hur ser det ut i verkligheten? Riksrevisionen kom nyligen med en intressant rapport där de har granskat regeringens och skolmyndigheternas arbete med att främja en utbildning som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. De har granskat Skolverket, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Skolforskningsinstitutet. I rapporten konstateras att de tre första myndigheterna har ett arbetssätt som medför en risk för att kunskapsunderlag baseras på ofullständiga eller subjektiva sammanställningar av forskning. När det gäller Skolforskningsinstitutet, vars uppdrag bland annat är att göra systematiska forskningssammanställningar som ska fungera som en grund för just vetenskaplig grund i skolan, skriver Riksrevisionen att ”Myndigheten använder dock ofta en metod för att väga samman forskningens resultat som tillåter tolkningar och kreativa inslag.”
När det gäller Skolinspektionens kvalitetsgranskning är kritiken skarp. Det är inte minst intressant mot bakgrund av att Utredningen om vinst i skolan i sitt delbetänkande kopplar flera av sina förslag till just verksamhetens kvalitet. En förutsättning för att få göra utdelning är exempelvis att verksamheten ska ha god kvalitet. Efter att ha granskat hur skolmyndigheterna definierar kvalitet så konstaterar vinstutredningen att ”De kvalitetsmått som utredningen kartlagt har inte de egenskaper som krävs för att utgöra underlag för rättssäkra kvalitetsmått av det slag som direktivet anger”. Därför är deras förslag att Skolinspektionens förelägganden ska vara utgångspunkten vid kvalitetsbedömningen. ”Utredningens slutsats är därför att förelägganden vid tillsyn utgör den enda rättssäkra grunden för ingripanden. Av den anledningen används tillsynsmyndigheternas förelägganden, i stället för kvalitetsmått, som rekvisit i förslag som utredningen lägger i detta delbetänkande.”
Åter till Riksrevisionens granskning av om Skolinspektionens kvalitetsgranskning vilar på vetenskaplig grund. De skriver:
Vi kan konstatera att den planerade kvalitetsgranskningen i sin nuvarande form har en svag koppling till elevernas måluppfyllelse, trots att det anges tydligt i förarbetena till skollagen att kvalitetsgranskningen ska fokusera på kunskapsresultat. Kvalitetskriterierna har inte i första hand utformats utifrån forskning om faktorer som förknippas med förbättrade kunskapsresultat. Därutöver är kvalitetsgranskningen framförallt fokuserad på förutsättningarna för kvalitet, och bedömer inte kvalitet utifrån en skolas utfall. Skolinspektionen kan bedöma att en skola har hög kvalitet på samtliga bedömningsområden även om skolan har låg måluppfyllelse i den mening att eleverna inte når målen med utbildningen.
När Riksrevisionen försöker att ta reda på hur Skolinspektionen har kommit fram till vilka viktiga faktorer som ska ingå i myndighetens kvalitetsgranskning så hittar man ingen ordentlig dokumentation. En konsekvens av den bristande vetenskapliga grunden är ”… att kvalitetskriterierna inte nödvändigtvis motsvarar aspekter av undervisningen som relaterar till hög måluppfyllelse för eleverna. Detta är allvarligt eftersom kriterierna har en normerande effekt för hela skolväsendet.” Riksrevisionen konstaterar kort och gott: ”Sammanfattningsvis visar våra iakttagelser att det i Skolinspektionens eget underlag saknas uttalat forskningsstöd för flera kvalitetskriterier, och att det därför är oklart om de bidrar till hög måluppfyllelse.”
Riksrevisionen skriver i sin rapport att Skolinspektionen i oktober 2025 meddelade att antalet planerade kvalitetsgranskningar kommer att minskas och att myndigheten kommer att se över inspektionsformen. Låt oss hoppas att detta också påverkar hur den eventuellt kommande propositionen om vinstbegränsning utformas när det gäller definitionen av kvalitet i skolan.
Riksrevisionens slutsatser kring skolmyndigheterna är beklämmande. Den svenska skoldebatten är helt fokuserad på friskolor och vinst. Samtidigt är det uppenbart att de skolmyndigheter som har till uppgift att se till att undervisningen i svensk skola vilar på vetenskaplig grund inte klarat sitt uppdrag. Detta trots att det finns gott om stöd utanför landets gränser. Riksrevisionen påpekar att det finns internationella sammanställningar som bidrar till kunskap om hur vanliga undervisningssituationer kan bidra till att förbättra resultaten sett till skolans kunskapsuppdrag. ”Skolmyndigheterna översätter inte resultaten i systematiska forskningssammanställningar till ett användbart kunskapsstöd till lärarna.”
Riksrevisionens kritik av Skolverket är förödande.
Riksrevisionens kritik av Skolverket är också förödande. Låt mig börja med att citera från myndighetens hemsida:
Skolverket är en förvaltningsmyndighet med ansvar för att styra och stödja den svenska förskolan, skolan och vuxenutbildningen. Vi arbetar för att alla barn och elever ska få en utbildning som är likvärdig och av god kvalitet i en trygg miljö. Skolverket arbetar med flera viktiga uppdrag som ska stärka undervisningen och skapa bättre förutsättningar för både elever och lärare. Här kan du ta del några exempel av vad som är på gång – och hur det hänger ihop med skolans utveckling. Målet är att göra skillnad i klassrummet och i samhället.
Riksrevisionen bedömer ”… att Skolverket inte har tillräcklig metodkompetens i arbetet med att ta fram stöd till skolväsendet.” För några år sedan inrättades det regionala kontor, jag citerar från Skolverkets hemsida ”… för att regelbundet kunna genomföra frivilliga dialoger med alla skolhuvudmän. Det är en del i arbetet med att skolan ska bli mer likvärdig, att kvaliteten ska stärkas och att fler barn och elever ska nå målen. De regionala kontorens huvudsakliga uppgift är att genomföra kvalitetsdialoger med huvudmän och representanter för skola och förskola. Syftet är att få ökad spridning och närvaro i landet för att kunna ge stöd. På så vis underlättar vi för myndighetens möten med landets skolhuvudmän.”
Mot bakgrund av kritiken från Riksrevisionen så kan de som kritiserade denna utveckling av Skolverkets verksamhet antingen vara nöjda eller förfäras. Och inte var det en billig åtgärd. Det finns uppenbarligen all anledning att granska resultatet av denna regionalisering.
Skolverkets bristande processer innebär att enskilda medarbetare har fått ”ett onödigt stort handlingsutrymme” vilket enligt Riksrevisionen har inneburit en risk för att kravet på vetenskaplig grund har åsidosatts. ”Därför är det viktigt att myndigheterna upprättar arbetssätt som säkerställer att ofullständiga sammanställningar och subjektiva bedömningar om kunskapsläget undviks.” Detta är kommentarer till myndigheter vars uppgift bland annat är att utarbeta stöd till landets skolor. ”Riksrevisionen bedömer att Skolverkets processer ger stort utrymme för medarbetares egna bedömningar om hur exempelvis kunskapsunderlag och stöd/insatser ska tas fram och säkerställas. Därmed finns en risk att väsentlig forskning inte har fångats upp, och att enskilda studier eller en särskild forskningstradition får för stor vikt.”
Det är en myndighet där regering efter regering bokstavligen har öst skattemedel över verksamheten.
Riksrevisionens ”avklädning” av skolmyndigheternas arbete när det gäller vetenskaplig grund är en sorglig läsning. Inte minst när det gäller Skolverket. Det är uppenbart att myndigheten har kvalitetsproblem. Därtill är det en myndighet där regering efter regering bokstavligen har öst skattemedel över verksamheten. Deras budget har ökat kraftigt under de senaste 10–15 åren. Politikernas tilltro till myndigheten, oavsett parti, är också mycket hög. Detsamma gäller tilltron till Skolinspektionen. Förhoppningsvis leder nu denna granskningsrapport av skolmyndigheternas förmåga att basera sitt arbete och sina råd till på vetenskaplig grund till att utbildningsministern och landets övriga politiker inser att friskolorna knappast är problemet i svensk skola.
Inte heller regeringen går fri från kritik. ”Riksrevisionens granskning visar att regeringens styrning av skolmyndigheterna har medfört att stödet till skolan är fragmentiserat och uppfattas som svårtillgängligt av målgrupperna.” Detta är en kritik som omfattar såväl sittande regering som regeringar bakåt i tiden. Att landets skolmyndigheter har så stora brister som Riksrevisionen nu påvisar drabbar hela skol-Sverige. Uppmaningen är därför given: sluta jaga friskolor och fokusera på att de mycket allvarliga brister som Riksrevisionen påvisat snarast åtgärdas. All kraft måste läggas på det arbetet, för där läggs grunden för svensk utbildning och därmed landets framtida kompetensförsörjning.
