Ulla Hamilton, ordförande Ung Företagsamhet i Stockholm, ordförande Samfundet Sverige-Finland, tidigare vd Friskolornas riksförbund, borgarråd (m) 2006-2014 i Stockholm. Här finns mina bloggar från borgarrådstiden. Nu skriver jag om skola & näringsliv. Jag vill bidra till insikten om att ett samhälle förutsätter ett klimat som ger utrymme för individer och företag att skapa utveckling och bidrar till välfärd.
Anders Sjöman är vd för Centrum för Näringslivshistoria. Vi talar om verksamheten och om varför det är viktigt att bevara företags historia. Anders påpekar att om Per-Albin byggde folkhemmet, så var det Ingvar som inredde det och Erling som klädde det. Företagens historia är en del av svensk kulturhistoria. Fler företag borde ta plats i Sveriges historia. Vilken bok kommer snart, om en företagsfamilj?
Lyssna här
Jag vill gärna dela med mig att en text från Näringslivets Medieinstitut där Mats Olin skriver om lärarlönerna. Jag citerar honom rakt av.
”Dagens Nyheter förmedlar okritiskt fackförbundet Sveriges Lärares budskap att lärarlönerna i friskolor är lägre. En förklaring till den här typen av påståenden kan vara missuppfattningen att någon måste vara förlorare när företag går med vinst.
I Dagens Nyheter påstods häromdagen att lärare i friskolor har lägre löner än lärare i kommunala skolor. I artikeln sägs att ”lärare i fristående grund- och gymnasieskolor tjänar i genomsnitt 1 100 kronor mindre i månaden än sina kollegor i kommunala skolor.”
Som exempel i DN-artikeln av journalisten Peter Letmark används Internationella Engelska Skolan (IES) och det hävdas att en anledning till att lönerna skulle vara lägre på IES är att de rekryterar många utländska, yngre lärare utan svensk lärarlegitimation.
IES driver i det närmaste enbart grundskolor.
Det är den fackliga organisationen Sveriges Lärare som gjort en statistisk analys av löneuppgifter som samlats in från deras medlemmar. Sveriges Lärares siffror visar visserligen att lärare i fristående grundskolor i genomsnitt tjänar mer är de som arbetar i kommunernas skolor. Men Sveriges Lärare hävdar ändå att de fristående skolorna, som exempelvis IES, ändå betalar lägre löner om man tar hänsyn till att sammansättningen av lärare är olika, exempelvis när det gäller ålder och yrkeserfarenhet. En lärare med längre yrkeserfarenhet borde ha högre lön, kan man tycka.
Sveriges Lärare skriver:
”…störst positiv effekt på lärares löner har karriärtjänsterna, att jobba i en storstadsregion samt lärares yrkeserfarenhet. Att ha jobbat länge hos samma arbetsgivare samt att jobba hos en vinstdrivande friskola har störst negativ effekt.”
När man tittar på Sveriges Lärares tabell kan man fråga sig om den senare slutsatsen stämmer. I de data som redovisas för grundskolelärarna syns mycket riktigt att de variabler som bäst förklarar högre löner är karriärtjänst, yrkeserfarenhet och jobb i storstad. Men stödet för att lägre löner skulle bero på jobb i friskola är svagt, och man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget finns.
Statistiker som NMI talat med framhåller att det är oklart hur urvalet av svarande i Sveriges Lärares undersökning ser ut vilket gör att alla slutsatser blir osäkrare.
NMI har ställt frågan till DN-journalisten Peter Letmark ”Borde du inte ha frågat Sveriges Lärare om hur de kan dra de slutsatser de gör baserat på siffrorna i faktabladet?”, men ännu inte fått svar.
En annan intressant fråga är denna: Om friskolor har högre andel yngre, olegitimerade lärare som i stort tjänar mindre än de mer erfarna, hur kan det då komma sig att medellönerna på friskolorna ändå är högre?
DN-journalisten Peter Letmark skriver i stället ”Det har varit känt länge att friskolor betalar lägre löner till sina lärare.”
En förklaring till den här typen av påståenden kan vara missuppfattningen att någon måste vara förlorare när företag går med vinst, det vill säga att ekonomin är ett nollsummespel och att vinsten uppstår på bekostnad av till exempel lägre löner. I själva verket är det allt som oftast tvärt om: vinstdrivande företag kan både leverera högre kvalitet och betala högre löner.”
Så lång Mats Olin. Jag lägger till denna bild från Fakta om friskolor 2025
Sveriges Lärare hänvisar till en löneenkät som gjort bland 30.000 lärare i fristående och kommunala skolor. Svarsfrekvensen var 41 procent, dvs 6 av 10 svarade inte. Artikeln är ytterligare en i ledet av den kampanj som DN driver mot IES. En intressant ”varudeklaration” av journalisten Peter Letmark är att han för några år sedan kom ut med boken ”Svensk skola AB – så tog aktiebolagen över ansvaret för våra barn”. Trots sin uppenbart partiska inställning så kan han fortsätta att skriva sina artiklar i DN om friskolor, alltid utifrån ett mycket ideologiskt perspektiv.
En annan fråga som inställer sig när man läser Sveriges Lärares faktablad är; Om det är så dåligt- hur kommer det sig då att de som jobbar i friskolor trivs så oerhört mycket bättre än de som jobbar i kommunala skolor?
Pedofiler i barn- och ungdomsverksamheter är en förfärlig företeelse och kan aldrig accepteras. Det förekommer tyvärr i alla sorters verksamheter, oavsett verksamhetsform. Därför är det anmärkningsvärt att utbildningsministern nu väljer att göra skolpolitik av en av dessa företeelser, gissningsvis för att det är en populär friskolehuvudman. I ett ärende där det dessutom är en pågående rättsprocess vilket göre det mycket svårt för skolhuvudmannen att kommentera anklagelserna. Försvaret ska skötas i domstolen, inte i media. Så fungerar en rättsstat.
Om utbildningsministern menar allvar med att det är skolhuvudmannen som ansvarar för att det finns en pedofil bland de anställda, trots att personen inte varit straffad tidigare, så är det inte bara friskolornas organisation som ska ”kallas till ministern”. För det kan väl inte vara så att kommunala huvudmän har ett annat ansvar är de fristående eller att elever som går i kommunala skolor är mindre skyddsvärda?
Under de senaste året har det varit ett antal uppmärksammade händelser i kommunala skolor. Jag har inte sett att någon minister har kallat till sig den kommunala företrädaren för att förklara sig. Men jag kan komma med förslag på en lista på kommunföreträdare som skulle kunna kallas till möte med utbildningsministern.
Det är sorgligt att se hur utbildningsministern väjer att göra politiskt utspel bara för att det är en friskola, men uppenbarligen inte bryr sig om de elever som har en kommunal skolhuvudman. Pedofiler kan aldrig accepteras och när de upptäcks måste de anmälas, inte köpas ut som vissa kommuner har gjort. Ett helt oacceptabelt agerande.
/
Hur kan Sverige få fler kvinnor att vilja bli företagare? Det är en fråga som ligger till grund för det uppdrag som Tillväxtverket har fått av regeringen, närmare bestämt av Näringsdepartementet.
I mars 2025 bjöd ministrarna Ebba Busch (KD) och Paulina Brandberg (L) in till ett särskilt möte för att diskutera vad som krävs för att öka kvinnors företagande. De konstaterade klokt att ”För att förbättra förutsättningarna för kvinnors företagande och ägande behövs en gemensam kraftsamling.”
Det rimliga är att individer startar företag inom de områden som hen är intresserad av. Det såg vi när friskolereformen infördes
Parollen var; Alla behöver bidra till att främja kvinnors företagande. Det låter toppen – men uppenbarligen undantas branscherna inom välfärdssektorn från denna gemensamma kraftsamling för fler företag som ägs och drivs av kvinnor.
För den politik och den retorik som framförs från många håll i den offentliga debatten, bland annat från utbildningsministern, är knappast något som gör att kvinnor attraheras till att starta företag.
Det rimliga är att individer startar företag inom de områden som hen är intresserad av. Det såg vi när friskolereformen infördes. Då var det många kvinnor som jobbade i skolans värld som tog tillfället i akt och förverkligade sina idéer genom att starta en friskola. LOV-reformen beredde också marken för kvinnors företagande liksom den ökade upphandling av vårdtjänster som många landsting sjösatte.
Tittar vi på arbetsmarknadsstatistiken så finns det några tydligt kvinnodominerade branscher. De återfinns inom välfärdssektorerna. Nästan 80 procent av de anställda inom vård & omsorg är kvinnor, inom utbildning är motsvarande siffra cirka 75 procent och tittar vi specifikt på förskola och grundskola utgör kvinnor 8 av 10 medarbetare. Det är något jämnare könsfördelning på gymnasiet men fortfarande en övervikt av kvinnor. Drygt 60 procent av företagen inom vård och omsorg drivs av kvinnor liksom drygt hälften av företagen inom utbildningssektorn.
Av den totala andelen kvinnliga företagare återfinns 3,5 procent inom utbildning och 6,8 procent inom vård och omsorg. Det är låga siffror med tanke på hur stora dessa sektorer är.
Vi vet från forskningen av kvinnor är mer riskobenägna än män, rädslan för att misslyckas är också en faktor som gör att kvinnor avstår från att ta steget till eget. Det debattklimat som råder just nu kring välfärdsföretagandet, där alla företag dras över en kam, jagas av media och mer eller mindre anklagas för att bara vara ute efter att tjäna pengar, avskräcker mycket effektivt.
Ska utvecklingen vändas måste politiken inse att det finns mjuka aspekter som påverkar om kvinnor vill starta företag
I ett sådant klimat kan regeringen komma med hur många olika stödprogram som helst. Det kommer inte att få kvinnor att starta företag. För om de vill starta företag är det inom de områden som de kan, det vill säga, inom välfärdssektorn. Och flera av de förslag som presenterats, och den politik som drivs i flera kommuner och regioner gör inte saken bättre.
Ska utvecklingen vändas måste politiken inse att det finns mjuka aspekter som påverkar om kvinnor vill starta företag. Då har jag inte ens tagit upp de regelverk som finns på dessa områden som också skapar en höga trösklar för att, som entreprenör, bidra till att utveckla vård, skola och omsorg.
Det är det lätt att konstatera att den ena handen inte verkar veta vad den andra gör i regeringen. Någon kanske kan informera bland annat utbildningsministern om det viktiga projekt som näringsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet har initierat och det uppdrag som Tillväxtverket har. Detta är verkligen en jämställdhetsfråga.
Krönika i Altinget 8 oktober 2025
I mitten av september kom ett lite uppmärksammat pressmeddelande från SCB. Det var den årliga sammanställningen av statistiken om finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg, nu avseende 2023.
Statistiken visar att den totala verksamheten inom vård, skola och omsorg uppgick till 1 439 miljarder år 2023. Av detta stod privata företag för 252 miljarder. Det innebar att 18 procent av verksamheten inom välfärdssektorn utfördes av privata företag.
Hur ser andelen privata utförande ut inom respektive område?
Omsorgen stod för den högsta andelen privata utförare. Där utfördes 20 procent av verksamheten av privata utförare, dvs var fjärde. Man kan också säga att 3 av 4 är offentliga utförare.
Hälso- och sjukvården kommer inte långt efter. Där utfördes 19 procent av privata utförare. Även här; drygt 3 av 4 är offentliga utförare.
Utbildning hade den lägsta andelen. Där utfördes 14 procent av verksamheten av privata utförare. Eller uttryckt på ett annat sätt; nästan 9 av 10 är offentliga utförare.
Offentlig sektor, dvs skattebetalarna, finansierade 75 procent av de privata utförarnas verksamhet. Andelen skilde sig något mellan de olika verksamhetsområdena.
Inom omsorgen var det 95 procent av de privata utförarnas verksamhet finansierades via offentlig sektor.
Inom utbildning är motsvarande siffra 74 procent av de privata utförarnas verksamhet som finansieras via offentlig sektor.
Lägst andel offentlig finansiering fanns inom hälso- och sjukvård, där offentlig sektor finansierade 61 procent av de privata utförarnas verksamhet.
Detta är minst sagt intressant information mot bakgrund av bl a friskoledebatten och vinstfrågan. Många hävdar att friskolesystemet ger friskoleägarna fri dragningsrätt på skattemedlen. Men SCB:s statistik visar att det är fel. Skillnaden mellan 100 och 74 visar tydligt att 26 procent finansieras på annat sätt, dvs med privata medel. Pengar som inte belastar skattebetalarna.
Det är ganska obegripligt hur friskoledebatten – med påståendena om vinstnivåer mm – kan ha hamnat så tokigt när det finns fakta.
Inte ens journalister verkar intresserade av att ta till sig fakta, och än mindre politiker. Resultatet har blivit att hela branscher drabbas för att några aktörer beter sig felaktigt. Det rimliga är att åtgärda dessa problem och inte införa drastiska åtgärder som drabbar en hel bransch.
/
Johan Oljeqvist har varit vd för Fryshuset 2010. Hur har samhället förändrats under denna tid och Fryshusets verksamhet? Hur kom det sig att Fryshuset beslutade sig för att erbjuda över 500 elever plats i de egna skolorna när Skolinspektionen drog elevernas skolas tillstånd strax före jul 2023. I januari 2024 hade alla elever valt Fryshusets skola. Hur agerade Stockholm stad när plötsligt 500 elever i deras kommun stod utan skola? Vilken skillnad är det på Fryshuset 1984, när de startade och idag. Lyssna på denna intressanta berättelse om en verksamhet som uppmärksammas stort internationellt.
Lyssna här
Privata företag i välfärdssektorn har i tre decennier bidragit till att stärka både mångfald, kvalitet och effektivitet i välfärden. Trots deras viktiga bidrag finns det få företag som under så lång tid verkat under så stort politiskt hot. Det skriver Robert Gidehag i Smedjan 1 oktober 2025.
Debatten om ”vinst i välfärden”, eller om att vi sedan några decennier tillbaka har privata företag som utförare inom de skattefinansierade välfärdstjänsterna, har pågått med intensitet under lång tid. Tongångarna har varit och är höga. ”Ta tillbaka kontrollen” och ”barn på börsen” har det exempelvis hetat från Socialdemokraternas och Liberalernas sida den senaste tiden. Och mer än i många andra frågor har ett högt tonläge också omsatts i politisk praktik. Reepalu-utredningen för ett antal år sedan är ett exempel. Mer närliggande är den nuvarande regeringens utredningar om friskolornas villkor och inte minst vänstersidans experiment i Region Stockholm där den privata vården rullas tillbaka utan konsekvensanalys.
Men trots den intensiva debatten och det höga tonläget tycks svenskarna gilla sin valfrihet och de privata alternativen. OFFDA, ett IT-företag som tar fram statistik över offentlig verksamhet, har analyserat data kring hur välfärdsmarknaderna har utvecklats mellan 2012 och 2022. Enkelt uttryckt har vi under denna tioårsperiod sett en fördubbling av de privata välfärdstjänsterna inom vård, skola och omsorg. År 2022 skedde cirka 87 miljoner patientkontakter i Sverige varav 35 miljoner av dessa hos privata vårdföretag. Alltså 40 procent. Vad gäller omsorg bor 44 000 äldre på ett privat omsorgsboende och 27 000 har privat hemtjänst. För skolan gäller att över 400 000 barn går i en fristående förskola eller skola. Utvecklingen har fortsatt efter 2022. När människor själva får bestämma – bortom politiska övertoner – får vi det kanske starkaste beviset för att privat driven välfärd levererar.
Man kan ändå begära att politiker som i högt tonläge vill stoppa privata företag i välfärden även ska kunna presentera en realistisk plan för hur bandet ska backas.
Denna utveckling och siffrornas storlek pekar på ett annat problem med dagens ”ta tillbaka kontrollen-retorik” – nämligen hur det ska gå till i praktiken. När försök nu görs i Stockholm förskräcker konsekvenserna. Vårdköerna ökar, ätstörningspatienter blir utan vård, kris uppstår i ambulanssjukvården och att närakuten i city stängde medför ökad belastning på akutsjukhusen som dessutom är dyrare (4 000 kronor per patient och besök jämfört med 1 400 på närakuten). Vad händer om en betydande del av de skolor där över 400 000 barn går helt enkelt stänger? Det är inte det starkaste argumentet för privat driven välfärd. Men man kan ändå begära att politiker som i högt tonläge vill stoppa privata företag i välfärden även ska kunna presentera en realistisk plan för hur bandet ska backas.
Ett av de starkaste argumenten för privat driven välfärd handlar däremot om kvalitet och effektivitet.
Låt mig börja med att nämna ett par verkliga exempel.
Internationella Engelska skolan i Eskilstuna har knappt 1 200 elever och en elevsammansättning där 81 procent har utländsk bakgrund vilket kan jämföras med snittet för skolor i Sverige som ligger på 27 procent. Av föräldrarna har 48 procent eftergymnasial utbildning att jämföra med i genomsnitt 64 procent. Det så kallade socioekonomiska indexet är 170 (högre är lika med tuffare förutsättningar) vilket kan jämföras med snittet i Stockholm som är 100. Av eleverna blev 93 procent behöriga till gymnasiet (teoretiskt program) läsåret 2023–24, att jämföra med snittet i Sverige som var 83,7 procent. Andelen elever som fick godkänt i alla ämnen uppgick till 78 procent, att jämföra med 71,9 procent som är snittet i Sverige. Så kan det gå när man, som L-ledaren Simona Mohamsson uttrycker det, ”har barn på börsen”.
Ett annat exempel är primärvården i Gävleborg, som häromåret analyserades av konsultföretaget Sirona. Samtliga hälsocentraler i egen regi utom en visade underskott för perioden 2018–23. Totalt uppgick underskotten till 463 miljoner kronor under perioden. Samtliga hälsocentraler i privat regi visade däremot överskott under motsvarande period. Alla hälsocentraler ersätts på samma sätt oavsett driftsform. Samlat är kostnaden för skattebetalarna därmed 18 procent högre för hälsocentraler i egen regi. Samtidigt visade Sirona i sin rapport att de medicinska resultaten var lika bra hos de privata utförarna och patientnöjdheten högre.
Som bekant finns det också exempel på när privata välfärdsföretag antingen har misslyckats eller gravt misskött sig. Sådana exempel har dock en tendens att slås upp stort i media. För att få en korrekt bild behöver man därför titta systematiskt på kvaliteten inom privat och offentlig välfärd.
Forskaren Gabriel Heller Sahlgren har med detta syfte studerat ett femtiotal kvalitetsindikatorer för vård, skola och omsorg utifrån i huvudsak offentliga data. Han har rensat för strukturella skillnader såsom socioekonomisk bakgrund och vårdtyngd.
Inom vården är i princip alla indikatorer till fördel för de privata aktörerna.
Inom vården är i princip alla indikatorer till fördel för de privata aktörerna – alla skillnader är dock inte statistiskt säkerställda.
I skolan är resultaten på de nationella proven i årskurs 9 – justerade för både bakgrund och utfall i årskurs 6 – något bättre bland elever i fristående skolor. Nöjdheten bland föräldrar är något högre för de fristående skolorna men ingen skillnad noteras i fråga om elevomdömen.
Inom äldreomsorgen är privata aktörers utfall överlag bättre än de hos offentliga, men skillnaderna är små. Exempelvis är trycksår något mindre vanliga på privata äldreboenden än på kommunala. Brukarundersökningar visar på en överlag större nöjdhet hos brukare av privata alternativ.
Personalen trivs också bättre hos privata utförare. I Demoskops arbetsmiljöindex ställs frågor till personalen inom privat och offentlig vård och omsorg. Inom omsorgen är det övergripande värdet 68 för privata aktörer och 59 för offentliga, inom sjukvården är motsvarande siffror 68 för privata och 58 för offentliga (100 är maxvärdet). De privata utförarna är bättre inom alla underkategorier inom både omsorg och vård. På samma sätt är grundskolelärare inom friskolor mer nöjda än sina kollegor på kommunala skolor visar resultat från Skolenkäten som sammanställts av Almega Utbildning.
Ser man till fakta kan man sammanfatta det som att privata aktörer generellt sett är billigare, ger högre kvalitet och har nöjdare medarbetare. Kanske är det därför frågan om vinster i välfärden, som trots att den dykt upp i samtliga val sedan 2010, aldrig blivit en valvinnare.
Ändå fortsätter debatten med till och med ökad intensitet. Numera finns det även starka kritiker av privata välfärdsföretag i det borgerliga lägret. Jag tillhör de försvarare av privata aktörer som ändå vill vara ödmjuk inför detta.
Jag tror att det borgerliga motståndet mot välfärdsföretagande beror på i huvudsak tre olika saker.
För det första att det då och då dyker upp exempel med privata aktörer som misskött sig. Det kan handla om alltifrån allvarliga men enskilda händelser till mer systematiska brister eller ren kriminalitet. Detta är ett stort problem för branschen och det pågår arbete med självsanering. Men det beror också på att politiken har varit senfärdig med att genomföra lagändringar för att stävja brottslighet, ofta rör det sig om lagändringar som branschen sedan länge förordat.
Att vilja stänga ned en hel bransch på basis av enskilda aktörer som misskött sig är ett billigt sätt att försöka plocka politiska poäng.
Självklart behöver vi se allvarligt på brister inom välfärden. En elev som får en dålig skolgång är något annat än när ett företag levererar en undermålig tröja. Men att vilja stänga ned en hel bransch på basis av enskilda aktörer som misskött sig är ett billigt sätt att försöka plocka politiska poäng.
Och här finns den andra förklaringen. Politiker bedömer att det finns röster att hämta på att vara emot ”vinst i välfärden”. Socialdemokraterna behöver en konfliktyta gentemot borgerligheten och Liberalerna slåss för sin överlevnad. Jag tror dock att detta är en felbedömning. Studerar man opinionen är frågan komplex. Många säger sig till exempel vara emot vinst, men de flesta vill ändå ha valfrihet. Och frågan ligger inte högt på väljarnas dagordning.
Sedan är det i detta sammanhang viktigt att konstatera att det finns många exempel på offentliga aktörer som missköter sig. Som nyligen i Uddevalla, där 19 personer inom den kommunala hemtjänsten blivit avstängda på grund av en dålig gruppkultur där hot, alkohol och narkotika förekom. De anställda dök inte alltid upp som utlovat och visade bristande ansvarskänsla. Det här är viktigt att påminna om eftersom det inte är ägandeformen i sig som ibland skapar misskötsel av ett välfärdsuppdrag.
Den tredje förklaringen är att det finns mer systematiska problem som inte har med enskilda aktörers agerande att göra. Välfärdsmarknaderna är som bekant inte fullt ut marknader utan så kallade kvasimarknader. Ett uppmärksammat problem har till exempel varit incitament för att sätta för höga betyg. Därför behöver dessa marknader omgärdas av regleringar och sunda grundsystem för att fungera väl. På sina håll behöver systemen reformeras. Den nya betygsutredningen är ett utmärkt exempel på en klok och nödvändig förändring. Men att reformera systemen är inte samma sak som att motarbeta eller förbjuda privata företag i branscherna.
Att det behövs både självsanering, förbättrad politik mot välfärdskriminalitet och bättre regleringar är inte ett argument för att stänga ned verksamheter som fungerar bra eller hela branscher. Svenskarna uppskattar sin välfärd och betalar också som bekant fortfarande höga skatter. Vi förtjänar en välfärd som kan förbättras genom konkurrens och innovation och där vi får så mycket välfärd som möjligt för varje skattekrona. Här har privata aktörer en mycket viktig roll att spela.
Få företag har under så lång tid fått ta så mycket oförtjänt kritik eller levt under så stort politiskt hot som företagen inom välfärdssektorn. På ett sätt är det ett under att vi trots allt har privata välfärdsföretag kvar. Det ska vi vara tacksamma för. En from, men tyvärr naiv, förhoppning är att vi skulle kunna få en lite mer nedtonad och faktabaserad debatt om dessa företag.
IFAU kom nyligen men en intressant rapport ”Effekterna av kompensatorisk resursfördelning i grundskolan” i vilken de analyserade erfarenheterna av införandet av det sk Kunskapsbidraget.
2018 införde den dåvarande s- ledda regeringen det sk Likvärdighetsbidraget. Ett statsbidrag vars syfte var att minska resultatskillnaderna mellan skolor med elever med svagare socioekonomisk bakgrund och andra skolor. När bidraget infördes uppgick det till 1 miljard och det har sedan vuxit till 8,2 miljarder kronor. Statsbidraget fördelas till skolhuvudmännen utifrån en socioekonomisk fördelningsnyckel.
Hur har det då gått? Har det bidragit till att minska resultatskillnaderna?
IFAU konstaterar att bidraget har ökat lärartätheten bland skolhuvudmän med svag socioekonomisk elevsammansättning. MEN den konstaterar samtidigt att deras resultat inte ger något klart stöd för att bidraget har medfört att huvudmän med socioekonomiska utmaningar i genomsnitt har knappat in på övriga skolhuvudmän när det gäller resultaten på de nationella proven i svenska och engelska (nat prov i åk 3,6 och 9 ingår i analysen).
Redan före reformen hade huvudmän med utmanande elevsammansättning högre lärartäthet men mönstret förstärktes ytterligare i och med statsbidraget. Det förefaller som om statsbidraget i större utsträckning används för att minska klasstorleken i åk9 än i åk 3 och 6. Det
Forskarna har också analyserat lärarkvaliteten och konstaterar att lärarkvaliteten hos huvudmän med svagare elevsammansättning hade en sjunkande trend jämfört med de med starkare elevsammansättning under åren före införandet av statsbidraget. De menar dock att Kunskapsbidraget har bidragit till att förhindra en ytterligare försvagning av lärarkvaliteten. Men lärarkvaliteten har de facto försämrats mellan 2016/17 och 2022/23 jämfört med huvudmän med starkare elevsammansättning.
Deras slutsats är att det finns inga indikationer på att Kunskapsbidraget, i genomsnitt, lyckats minska skillnaderna i provresultat mellan huvudmän med stark respektive svag elevsammansättning.
I åk 9 finns det ”även om effekterna inte är statistiskt säkerställda” enligt IFAU, ett resultatmönster som pekar mot att reformen kan ha bidragit till en förbättring av provresultaten hos huvudmän med svag elevsammansättning relativt andra huvudmän, under de senaste åren. Kan det bero på att minskningen av klasstorleken framförallt gjorts i åk 9 undrar IFAU.
Vad är då IFAU:s slutsatser av analysen?
Även om Kunskapsbidraget kan ha haft en viss effekt för elevresultatet i åk 9 är deras övergripande slutsats att det är ”svårt och kostsamt, men inte omöjligt att minska skillnaderna i studieresultat mellan huvudmän med stark och svag elevsammansättning genom (ytterligare) kompensatorisk resursfördelning”. De konstaterar att resultatet av deras analys visar att effekterna av ett positivt provresultat i genomsnitt är nära noll.
De avslutar med att konstatera att ”Om en resursfördelning blir mer och mer kompensatorisk är det därför rimligt att anta att resultatskillnader mellan skolor/huvudmän med stark och svag elevsammansättning i något skede kommer att minska. Men våra resultat pekar alltså på att en sådan utjämning kan vara mycket kostsam.”
I den budget som nyligen presenterades uppgår bidraget till 9 364 600 000 kr.
Frågan är om detta är ett träffsäkert sätt att minska skillnaderna på skolresultaten?
/
Jag skriver i Smedjan den 23 september, läs min artikel nedan.
Flera rapporter visar att elever på landsbygden presterar sämre i skolan. Ändå är det en fråga som knappt uppmärksammas i den politiska debatten. I stället för att jaga friskolor borde politiken hitta instrument som kan säkerställa alla skolors förmåga att förmedla kunskaper, skriver Ulla Hamilton.
Skolverket har nyligen presenterat en rapport som visar att elever i glesbygdskommuner har lägre slutbetyg i årskurs 9 än elever i övriga landet. Detta är inte någon nyhet, men det är välkommet att media uppmärksammar detta.
2019 konstaterade IFAU, Institutet för Arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet, i sin bilaga till Långtidsutredningen (SOU 2019:40) att det finns stora skillnader mellan olika skolor och att det inte minst gäller skolor på landsbygden. Elevers resultat och skolors förädlingsvärden – ett mått som de använder för att visa hur mycket skolor bidrar till elevers inlärning, efter justering för tidigare resultat och bakgrund – är mycket lägre på landsbygden än i storstäder och förorter. De konstaterade också att skillnaderna har ökat över tid, något som har bidragit till större absoluta resultatskillnader mellan stad och land. Ett område som de lyfter fram är avsaknaden av kompensatorisk fördelning av lärarkompetens.
Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren presenterade 2021 liknande resultat i rapporten ”Bra skolor i hela landet – skillnader i resultat mellan stad och land i TIMSS 2019”. Den visade att elever på landsbygden och i mindre orter underpresterar i TIMSS i både matematik och naturkunskap, jämfört med elever i storstäder, när elevernas bakgrundsvariabler hålls konstanta. Han kom i sin analys fram till att skillnaderna motsvarar cirka 1–2 skolårs inlärning. Det är en enorm skillnad. Värt att notera är att TIMSS-resultaten baseras på en oberoende rättning medan Skolverkets rapport baseras på betyg.
Låga förväntningar på eleverna är en av flera viktiga faktorer.
Heller Sahlgren fann också att elever på landsbygden och i mindre orter är mindre trygga i skolan än andra elever. De anser också att lärarna i matematik är mindre tydliga i undervisningen jämfört med andra elever. Elever på landsbygden och i mindre orter har även lägre utbildningsmässiga förväntningar på sig själva än andra elever. något som också återfinns bland rektorer och föräldrar. Låga förväntningar på eleverna är en av flera viktiga faktorer, enligt Heller Sahlgren.
Dessa skillnader har således varit kända i minst sex år. Det är många elever som lämnat grundskolan under dessa år. Samtidigt har den svenska skoldebatten varit, och är, helt fixerad vid debatten om friskolorna. Att jaga friskolor har prioriterats framför att tala om de problem som finns i de skolor där 84 procent av alla elever går, de kommunala skolorna.
Det är naturligtvis ett problem att det är stor skillnad på skolor och skolors resultat runt om i landet. Det borde debatten handla om. Sverige har inte ens en definition av vad som menas med kvalitet i skolan. Bristen på en definition hindrar inte politiker att tala om hur viktigt det är. Men om det inte finns någon tydlig definition är det svårt att faktiskt uttala sig om vad som är bra och dålig kvalitet. Sveriges deltagande i de internationella proven, såsom till exempel Pisa och TIMSS, ger oss välkommen information om svenska elevers kunskapsnivå i en internationell jämförelse. Men det ger inget mått på skolans förmåga att höja elevens kunskapsnivå.
Intressant nog föreslås ingen definition av vad som menas med kvalitet.
Utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn” (SOU 2025:37) presenterar ett antal förslag som kopplas till krav på kvalitet. Men intressant nog föreslår de ingen definition av vad som menas med kvalitet. Hur ska man då veta var gränsen för kvalitet går?
Gabriel Heller Sahlgren har i rapporten ”Förädlingsvärdets värde – att mäta skolors och lärares effektivitet” lyft vikten av mäta kvalitet och att mäta förädlingsvärdet, det vill säga skolans förmåga att lyfta elevernas kunskapsnivå under skoltiden. Trots att Sverige har haft skolval i över 30 år saknar vi rigorösa kunskapsmått och därmed den information som kan skapas utifrån dessa mått.
Ett effektivt skolsystem behöver relevanta kvalitetsmått. Utan det är det svårt att utvärdera både skolor och lärare samt att stödja deras pedagogiska arbete. I rapporten diskuterar Heller Sahlgren vikten av kvalitetsmått som baseras på förädlingsvärden och lämnar förslag på hur sådana mått skulle kunna utformas i den svenska skolan. Allt fler länder verkar tycka att detta är intressanta kvalitetsmått. Flera friskolor använder sig också av förädlingsvärde för den egna utvärderingen.
Det finns ett stort gap mellan ”politikens önskebild” och verkligheten.
Skolverkets rapport lyfter fram lärarbristen och omsättningen på rektorer som en viktig faktor. Det är uppenbart när man läser rapporten att det finns ett stort gap mellan ”politikens önskebild” och verkligheten. Det finns de som menar att skolor som inte har 100 procent behöriga lärare inte ska finnas. Om det skulle genomföras är det ganska många skolor som skulle försvinna. Det framgår tydligt av Skolverkets rapport.
Skolverket konstaterar att majoriteten av skolorna i de glesa kommunerna har ett lägre genomsnittligt meritvärde jämfört med skolor med liknande elevsammansättning, ett förhållande som dock inte gäller i de mycket glesa kommunerna. Rapporten visar också att det är en lägre andel elever som har de höga betygen, A och B, i glesbygdskommunerna jämfört med övriga kommuner. När det gäller skillnaderna i resultat mellan skolor i glesbygd och övriga riket så menar de att det kan bero på flera faktorer, bland annat:
Nu finns det flera rapporter som visar på stora skillnader mellan skolor beroende på var de är lokaliserade. Det är ett problem som givetvis måste lösas och som borde vara viktigare än att jaga friskolor.
Men det som är intressant i sammanhanget är att vi egentligen inte vet hur det ser ut. I själva verket kan en skola kanske vara en riktigt bra skola när det gäller att lyfta elevers kunskapsnivå. Det är därför som det är viktigt att hitta mått för att mäta just detta.
Tänk om landets politiker valde att fokusera på att utveckla ett system för att mäta förädlingsvärdet som en kvalitetsparameter. Då skulle vi få ett mått för att jämföra alla landet skolor. Då kanske det skulle visa sig att det faktiskt är andra skolor som är duktiga än de som i dag framstår som bäst på grund av att deras elever har höga betyg. För betyget säger faktiskt inte något om hur mycket skolan har förmått att höja elevernas kunskapsnivå. Vilket ju borde vara ett intressant kvalitetsmått. Och vi skulle kunna få en skoldebatt baserad på fakta, inte som i dag känslor och osäkra betygsresultat. Det borde välkomnas av alla. Så sluta jaga friskolor och fokusera på att ta fram tydliga kvalitetsmått. Då kan alla se vilka skolor som är duktiga och då kanske glesbygdsskolorna kommer bättre ut än vad vi tror idag.
Läser en intressant artikel om skolval i USA. Den handlar om ett kraftigt ökat intresse hos familjer för att välja skola. Intresset har ökat med 25% under det senaste året. Organisationen EdChoice är nationellt ledande inom skolvalsforskning och på deras hemsida hittar du mycket information om skolvalsfrågor och vilka olika typer av stöd som familjer kan få kopplat till skolvalet. Här kan du se hur systemet fungerar.
De gör också kontinuerligt olika undersökningar bland föräldrar och här kan du se vad som föräldrar anser vara viktigast i valet mellan offentliga skolor, offentliga charter schools, privata skolor och homeschooling.
Familjer vill kunna välja skola, det gäller inte bara i Sverige utan i många andra länder. Tidöpartierna säger i Tidöavtalet att de vill ”Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare”, av det har vi hittills inte sett något. Hittills har vi bara sett förslag som hotar skolvalet och mångfalden. En politik som jag tror är ett stort misstag.
/