Tankar om skolan

Publicerat

Varken frihet eller skolor om L får bestämma

Min artikel i Smedjan 24 oktober 2025

Liberalernas partistyrelse har bestämt sig för att driva ett förbud för friskolor att använda verksamhetsformen aktiebolag.

”Vi vill fasa ut vinstintressen ur skolan. Friskolor som i dag bedrivs som aktiebolag bör omvandlas till en ny särskild driftsform utan krav på vinst”, meddelade partiledaren Simona Mohamsson i Expressen den 18 oktober 2025. Hon vill se ett totalstopp för aktiebolag.

Det är ett mycket långtgående krav som, om det blir verklighet, skulle drabba en mycket stor andel av landets elever som i dag går i friskolor. Av alla elever som 2024 gick i fristående grund- och gymnasieskolor gick 3 av 4 i friskolor som är aktiebolag.

Vad ska hända med dessa elevers 928 skolor? Liberalernas beslut innebär att man ska ”fasa ut vinstintresset ur skolväsendet. Elevernas kunskapsutveckling ska alltid sättas i främsta rummet och friskolor som i dag drivs som aktiebolag ska omvandlas till en ny särskild associationsform utan vinstincitament.”

Intressant nog anger partiordföranden inga belägg för det svepande påståendet som ligger till grund för ställningstagandet; ”Det finns i dag skolor vars främsta lojalitet inte ligger hos barnen utan hos aktieägaren. Det går inte att komma ifrån att aktiebolagens syfte och drivkraft är att gå med vinst. Och det står i konflikt med skolans syfte om att alla barn ska ha rätt till en bra skola med hög kvalitet på utbildningen.”

Med den argumentationen – att skolhuvudmannens främsta lojalitet ska ligga hos barnen – är det även kommunala huvudmän som kan anklagas för samma sak, att inte prioritera att alla barn ska ha rätt till en bra skola med hög kvalitet på utbildningen. Det finns många kommuner som lägger pengar på andra verksamheter, eller avstår från att agera gentemot skolor som levererar dåliga resultat trots att en stor andel elever lämnar deras kommunala skolor utan behörighet till gymnasiet. Göteborg är ett exempel på en sådan kommun.

Svenska elever presterar åter i topp i Pisa- och TIMSS-undersökningarna, tack vare friskolorna. 

Dessutom struntar uppenbarligen Liberalerna i det faktum att friskolor har bidragit till att öka kunskaperna i svensk skola. Det visar analyser av resultaten i de internationella undersökningarna Pisa och TIMSS. Svenska elever presterar åter i topp enligt dessa undersökningar, tack vare friskolorna. Men det verkar inte spela någon roll för Liberalerna. I vart fall vill inte partiledningen dela med sig av denna information i det interna material som nu sprids i partiet för att underbygga ett kommande beslut om förbud på landsmötet i november.

Äganderätten står inte heller högt i kurs hos Liberalerna när de bara lättvindigt konstaterar att friskolor som i dag drivs som aktiebolag ska omvandlas till en ny särskild associationsform utan vinstincitament.

Beskedet om denna radikalt ändrade inställning är tydligt. De omkring 500 000 berörda elever och föräldrar som valt dessa skolor vet nu var Liberalerna står i frågan. De kan konstatera att Liberalerna krokar arm med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Att påstå att de trots detta värnar om valfriheten och mångfalden på skolområdet är inte trovärdigt.

Det hänvisas ofta till att SOM-institutets undersökningar visar att allmänheten tycker att friskolor inte ska få dela ut vinst. Ett resultat som tas som intäkt, inte minst av partier på vänstersidan, för att förbjuda friskolor som aktiebolag. Därför är det intressant att relatera denna attitydundersökning till vilka kunskaper som allmänheten har om hur vinstnivåerna faktiskt ser ut i friskolebranschen.

87 procent har en helt felaktig uppfattning av hur vinstnivåerna i verkligheten ser ut.

Demoskop har vid flera tillfällen ställt frågor till allmänheten om vilken vinstnivå som man tror att friskolorna har. Våren 2025 ställdes frågan ”Ungefär hur stor andel av den totala omsättningen i friskolor tror du blir till vinst i verksamheten?” 1 033 personer i åldern 16–79 år svarade och resultatet är minst sagt anmärkningsvärt och illustrerar väl vad som kan bli resultatet när det inte framgår i debatten hur vinstnivåerna faktiskt ser ut i verkligheten. Då blir det upp till den enskilde att ”forma sin bild av verkligheten”. Så här fördelades svaren;

Endast 13 procent har en korrekt uppfattning då de svarade 0–4 procent och den verkliga nivån är ca 3 procent (före skatt).

15 procent tror att 41 procent eller mer av den totala omsättningen blir till vinst. 24 procent tror att det är mellan 21 och 40 procent. 11 procent tror att det är mellan 16 och 20 procent. 11 procent tror att det är mellan 11 och 15 procent.

87 procent, eller nästan 9 av 10, har alltså en helt felaktig uppfattning av hur verkligheten ser ut och hela 39 procent tror att vinsten uppgår till ca 20 procent eller mer. Då är det kanske inte så konstigt att resultatet i SOM-undersökningen blir som den blir.

Jag vill hävda att politiker, och även till viss del media, har ett stort ansvar för att denna mycket skeva bild har etablerats. Att sedan ta den som intäkt för att man har allmänhetens stöd är enligt min mening helt förkastligt. Politiker har en viktig uppgift att faktiskt beskriva hur verkligheten ser ut.

Nu verkar det som att Liberalerna i stället väljer att rida på denna uppenbart felaktiga bild.

Nu verkar det som att Liberalerna i stället väljer att rida på denna uppenbart felaktiga bild, och använda den som en grund för att ändra sin politik. Det imponerar inte. I den svenska offentliga debatten har det ofta raljerats över politiker i andra länder som spelar på allmänhetens okunnighet i olika frågor. I USA finns det många exempel i dessa dagar. Det är en sak att som politiker vara övertygad om att det finns saklig grund för att driva en viss politik. Men svepande anklagelser utan belägg imponerar inte.

Frågan är om Liberalerna ens har sina egna sympatisörer med sig i denna kraftiga vänstersväng.

Demoskop ställde nämligen även en annan fråga i samma undersökning; ”Hur mycket anser du att ett skolföretag som är skattefinansierat bör kunna göra i vinst som en andel av den totala omsättningen?”

Svaret på den frågan redovisas i förhållande till partisympatier. Sammantaget svarade en majoritet, 59 procent, att vinst är acceptabelt (det vill säga mer än noll). Bland liberala sympatisörer ansåg 84 procent att det är acceptabelt att skolföretag går med vinst. 7 av 10 anser att ett skolföretag ska kunna göra en vinst på mellan 1–10 procent. Där ligger den också i dag. Endast 16 procent säger nej till vinst.

Stödet för vinst är också starkt hos sympatisörer till Moderaterna (88 procent), Centerpartiet (89 procent) och Kristdemokraterna (85 procent). Även bland Sverigedemokraternas sympatisörer finns det ett starkt stöd för vinst (72 procent). Föga förvånande ser det annorlunda ut hos sympatisörerna till de andra partierna. För Socialdemokraterna är det 39 procent, för Vänsterpartiet 21 procent och för Miljöpartiets sympatisörer 30 procent, som accepterar vinst.

Liberalernas partistyrelse har nu valt en helt ny väg. Nu ska den stora majoriteten friskolor som drivs som aktiebolag förhindras från att fortsätta att bidra till att utveckla svensk skola. Det är ett tydligt besked till den stora majoritet som anser att det är rätt att man kan välja skola. För om den liberala politiken får genomslag så kommer det att bli en dramatisk minskning av antalet skolor att välja bland. Det parti som kallar sig liberalt väljer att begränsa mångfalden och valfriheten för landets elever. /

Publicerat

Skolinspektionens nya krav blir ett etableringsstopp

Min artikel i Svensk Tidskrift 17 oktober 2025

Tidöavtalet säger att de förslag som presenteras på skolområdet ska ”Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister.” Samtidigt presenteras det ena utredningsdirektivet och utredningsförslaget efter det andra som riskerar att inskränka människor möjlighet att välja skola. Det är bara att beklaga.

Hittills har det inte presenterats några förslag som handlar om att utveckla rätten att välja skola. Ej heller förslag som handlar om att tillvarata mångfalden av utförare. Och när det gäller frågan om att minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister verkar kommunala huvudmän helt uteslutas från det perspektivet. Och framförallt saknas helt en definition av vad som menas med kvalitetsbrister.

Vad har jag för grund för dessa påståenden?

– Skolinspektionen har infört ett kravet på att den som ansöker om tillstånd för att starta friskola måste ange på vilken adress som detta ska ske. Detta krav ska nu Utredningen om vinst i skolan behandla i sitt slutbetänkande.

– Det har inte presenterats några förslag som innebär att människor kan göra ett mer informerat skolval

– När det gäller ambitionen att tillvarata mångfald av utförare går förslagen snarare i motsatt riktning. Det handlar till exempel om lagstadgad reglering av undervisningstiden och andra förslag som tydligt påverkar såväl ägares som skolledares möjligheter att planera sin egen verksamhet.

– Det saknas en definition av vad som menas med kvalitet, vilket givetvis är en förutsättning för att man ska kunna göra en rättssäker bedömning av vad som menas med kvalitetsbrister.

– De mängder av krav som nu presenteras som de fakto begränsar skolors möjligheter att just erbjuda en mångfald – all verksamhet ska stöpas i samma statsreglerade form – är självfallet ett grundskott mot mångfalden och därmed begränsas också elevernas valfrihet. Valfriheten riskerar att begränsas till enbart kommunala huvudmän respektive friskolor, där undervisningen och organisationen i princip ska vara densamma. Det befrämjar inte innovationer och utveckling av svensk skola.

Politiker och myndigheter kan sätta käppar i hjulet för verksamheter på många sätt. Skolinspektionen har sedan en tid tillbaka gjort en omtolkning av Skollagens regelverket när det gäller villkor för tillstånd för att starta en friskola. Myndighetens omtolkning innebär i praktiken ett etableringsstopp för friskolor. Hur kan jag påstå det?

För att starta en friskola krävs det ett tillstånd, det finns ingen fri etableringsrätt som vissa påstår. Ansökan om att starta eller utöka en friskola ska lämnas in till Skolinspektionen senast sista januari. Det gäller verksamheter som ska starta höstterminen 18 månader senare. I tillståndsansökan ska det specificeras vilken skolform, årskurs eller gymnasieprogram ansökan gäller. Den omtolkning som Skolinspektionen gjort av regelverket innebär att det ska anges i tillståndsansökan på vilken adress som verksamheten ska bedrivas.

Den skärpta tolkningen innebär att en friskolehuvudman ska, innan man har fått ett tillstånd om att starta en verksamhet eller utöka en befintlig verksamhet, ange på vilken adress som verksamheten ska bedrivas, 18 månader framåt i tiden. Det är inte gratis att planera för att starta en friskola, det krävs ordentligt med kapital. De som ännu inte har någon skola har heller inte några intäkter. Det Skolinspektionen nu kräver är att du ska ange på vilken adress skolverksamheten ska bedrivas innan du vet om du får tillstånd för att bedriva verksamheten.

Hur många friskolehuvudmän kan betala för en tom lokal i 18 månader? Vilka fastighetsägare vill sluta ett sådana kontrakt med en aktör som inte har några intäkter? Skolinspektionens omtolkning skapar ett orimligt krav som kan betraktas som ett etableringsstopp, i vart fall för små verksamheter. Genom att koppla tillståndet till en specifik adress omöjliggör Skolinspektionen en flexibel hantering av verksamheten. Under dessa 18 månader kan det till exempel visa sig att det blir problem med den angivna lokalen av något skäl. Då är det inte möjligt för friskolehuvudmannen att byta lokal, för det innebär en ny adress som inte omfattas av tillståndsansökan. Samma sak gäller om det finns behov av att hitta en annan lokal pga antingen minskat elevantal eller ökat elevantal. Då tvingas du ansöka om nytt tillstånd hos Skolinspektionen och därmed skapas en osäkerhet för hela den befintliga verksamheten. Något som ytterst riskerar att drabba elever och medarbetare.

Utredningen om vinst i skolan har i sina direktiv att utreda införandet av krav på ny ansökan vid bland annat adressändringar, det vill säga det som Skolinspektionen redan har börjat tillämpa på eget bevåg. Man kan undra vad som är syftet med denna skärpning av tillämpningen och önskan om att införa det tuffare kravet i lagstiftningen.

Redan idag sker en ägar-och ledningsprövning i tillståndsprövningen, det sker en granskning av efterfrågan och om ett tillstånd kan innebära negativa konsekvenser för kommunen. Innan en verksamhet som fått tillstånd får starta gör Skolinspektionen en etableringskontroll. Det innebär att de kontrollerar lokaler och övriga förutsättningar för att bedriva en kvalitativ verksamhet. Skolinspektionen har således gott om verktyg för att kontrollera verksamheterna redan som det är idag. Därtill kommer den ordinarie löpande tillsynsverksamheten.

Den uttalade ambitionen i Tidöavtalet att ”Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister.” måste bevisas i handling för att vara trovärdig. Om Skolinspektionen får fortsätta att kräva att en tillståndsansökan måste ange på vilken adress verksamheten ska bedrivas 18 månader senare accepterar Tidö-partierna i praktiken ett etableringsförbud. Kraven på att godkännandet ska gälla en viss adress och att det krävs ett nytt tillstånd om verksamheten behöver flytta är helt oproportionerliga. De kan även faktiskt motverka friskolors incitament för att byta till lokaler som passar verksamheten bättre om en flytt innebär att verksamheten måste ansöka om nytt tillstånd. Det är oproportionerligt och skapar dessutom oro och osäkerhet bland såväl elever, föräldrar som medarbetare. Tidö-partierna har makten att stoppa dessa ideer och visa att de menar allvar med att mångfalden av utförare ska tillvaratas och rätten att välja skola utvecklas. För de ovan beskrivna adresskraven får helt motsatt effekt.

Ulla Hamilton är fri debattör och tidigare VD för Friskolornas Riksförbund

Publicerat

Se till att UF-företagandet kan fortsätta att utvecklas

I morse var jag på ett frukostmöte om Ung företagsamhet. Det är 45 år sedan som verksamheten startade i Sverige, närmare bestämt 21 oktober 1980. Sedan dessa har över 640 000 ungdomar drivit UF-företag och läsåret 2024/25 var det rekordmånga gymnasieelever, hela 40 892 individer.  Dessutom arbetade sex av tio grundskolor runt om i landet med UF:s läromedel. Det är helt fantastiskt.

De flesta som startar UF-företag går på de teoretiska programmen. Det skulle betyda väldigt mycket för många av de som går på yrkesprogrammen om de hade möjlighet att driva UF-företag. Det finns på en del program men här finns det verkligen utrymme för förbättringar, inte minst när det gäller tjänsteföretagsområdet.  När politiker tex talar om vikten av att fler kvinnor ska driva företag är det ju en ”lågt hängande frukt” att se till att alla vård & omsorgsprogram erbjuder möjligheten att driva UF-företag. Det är en kvalificerad majoritet kvinnor som är anställda inom dessa områden. De skulle mycket väl kunna driva företag så låt dem prova under gymnasietiden. Människor har olika talanger och att prova på entreprenörskap tack vare UF-företagandet ger nya perspektiv på hur vuxenlivet kan gestalta sig. Det finns andra alternativ än att vara anställd.

Att starta, driva och lägga ner ett UF-företag ger också en mycket god insikt i hur det faktiskt är att vara en företagare. Varför vinst är viktigt, varför det är viktigt att kunna samarbeta med människor trots att man kan vara lite olika och att kombinera olika förmågor i en grupp verkligen kan skapa styrka.

Vi vet också att de som drivit UF-företag oftare startar företag senare i livet. Företag som leder till jobb för andra.

Sverige är världsbäst när det gäller antalet UF-företag i förhållande till invånarantalet. UF-företag bidrar till samhällsnytta.  Entreprenörskap är en av EU:s nyckelkompetenser och det är viktigt att Sverige bygger vidare på den starka ställning som finns på detta område.

Organisationen Ung Företagsamhet driver nu frågan att entreprenörskap ska finnas i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan. Det finns en uppenbar risk för att detta inte kommer att tydliggöras i de nya läroplaner som tas fram eftersom läroplansutredningen föreslagit att begreppet entreprenörskap stryks i grundskolans läroplan. Jag håller med om att en sådan förändring skulle vara mycket olycklig.

Vid dagens frukostmöte presenterades ”Agenda för entreprenörskap – som gynnar Sveriges elever och Sverige som land.”. En agenda med kloka rekommendationer som politikerna borde ta till sig.

Läs den!

Häpna över vad som har åstadkommits under dessa 45 år och se möjligheterna i framtiden.

 

Publicerat

Skolpengen har skapat makt för individer att välja bort kommunala skolor

Nedan återger jag min krönika i Tidningen Näringslivet, i vilken jag konstaterar att valfriheten sträcker sig över kommungränserna./

Läser den intressanta rapport som Svenskt Näringsliv nyligen presenterat. Den tydliggör vilka kommuner och regioner som har högt respektive lågt valfrihetsindex. Att ha möjlighet att välja vård, omsorg och skola är viktigt för människor. Detta är en valfrihet som borde vara en självklar prioritet att genomföra för alla politiker som säger sig vilja företräda allmänheten och värna om välfärden.

Eftersom valfriheten ger makten till individen att själv välja det som passar hen och hens familj bäst så innebär den också att makten minskar för politikerna. Där har vi en hake. Inte att förglömma ger valfriheten också makten att välja bort det man inte vill ha. Därför ger det valfrihetsindex som nu tagits fram en tydlig bild av hur beredda kommunpolitikerna är att överlämna denna makt till sina kommuninvånare.

”Svenskt Näringslivs Näringslivsindex visar att det är 104 kommuner som saknar fristående grundskolor.”

På skolans område är det många kommuner som placerar barnen i förskolor respektive skolor baserat på barnets bostadsadress. Det är inte alls givet att den förskola eller skola som ligger närmast är den som passar bäst. Tack vare friskolereformen har människor möjlighet att ta med sig sin skolpeng och välja en annan skola. Svenskt Näringslivs Näringslivsindex visar att det är 104 kommuner som saknar fristående grundskolor. Det är ett dåligt betyg till dessa kommuner, vilka framgår av rapporten. Men det som är intressant när det gäller friskolereformen är att den inte bara har gett makten till individen att välja grundskola, kommunal eller fristående i den egna kommunen.

Valfriheten sträcker sig över kommungränserna. Därför är det intressant att titta på om det, i de 104 kommuner som saknar friskola, bor elever som har valt att gå i en friskola i en annan kommun. Vi vet att många friskoleelever är beredda att pendla för att få plats i ”rätt skola”. Internationella Engelska skolan har 46 skolor och de har elever från 177 kommuner.

”Även om kommunpolitiker gör allt för att förhindra en friskoleetablering i den egna kommunen så kan familjer välja en friskola i en annan kommun.”

Skolverket har statistik som de benämner pendling mellan hem och skola. När jag tittar på hur det såg ut 2024 i dessa 104 kommuner visar sig ett intressant resultat. I 87 av de 104 kommunerna är det elever som valt bort de kommunala skolorna och valt en friskola som är lokaliserad i en annan kommun. Skolpengen har skapat makt och möjligheter för individer att välja bort kommunala skolor. Även om kommunpolitiker gör allt för att förhindra en friskoleetablering i den egna kommunen så kan familjer välja en friskola i en annan kommun.

Några exempel; i Timrå pendlar 100 elever till friskolor i andra kommuner, i Krokom 70, i Hallsberg 100, i Bjuv 150, i Burlöv 330 och i Lekeberg 100 elever. Statistiken visar att det handlar om mellan 5-330 år 2024. Det är lätt att inse att kommunpolitiker tycker att valfrihet ”ställer till deras planering”.

Men jag tror att en bättre inställning skulle vara att anta t ex Nackas förhållningssätt; Vi är till för invånarna och de har olika preferenser, därför måste det finnas en mångfald. Vår uppgift som kommun är att se till att kommuninvånarna får ett bra objektivt beslutsunderlag för sitt obligatoriska skolval. De måste kunna jämföra och komma fram till vilken skola som passar individen bäst. Enligt mig ett utmärkt förhållningssätt som Nacka dessvärre är ganska ensamma om. Men då har den kommunens invånare förhoppningsvis möjligheten att hitta en friskola som passar, på andra sidan kommungränsen.

Min krönika i Tidningen Näringslivet 14 oktober 2025

Publicerat

Dagens Nyheter – Lärarfackets förlängda arm

Jag vill gärna dela med mig att en text från Näringslivets Medieinstitut där Mats Olin skriver om lärarlönerna. Jag citerar honom rakt av.

”Dagens Nyheter förmedlar okritiskt fackförbundet Sveriges Lärares budskap att lärarlönerna i friskolor är lägre. En förklaring till den här typen av påståenden kan vara missuppfattningen att någon måste vara förlorare när företag går med vinst.

I Dagens Nyheter påstods häromdagen att lärare i friskolor har lägre löner än lärare i kommunala skolor. I artikeln sägs att ”lärare i fristående grund- och gymnasieskolor tjänar i genomsnitt 1 100 kronor mindre i månaden än sina kollegor i kommunala skolor.”

Som exempel i DN-artikeln av journalisten Peter Letmark används Internationella Engelska Skolan (IES) och det hävdas att en anledning till att lönerna skulle vara lägre på IES är att de rekryterar många utländska, yngre lärare utan svensk lärarlegitimation.

IES driver i det närmaste enbart grundskolor.

Det är den fackliga organisationen Sveriges Lärare som gjort en statistisk analys av löneuppgifter som samlats in från deras medlemmar. Sveriges Lärares siffror visar visserligen att lärare i fristående grundskolor i genomsnitt tjänar mer är de som arbetar i kommunernas skolor. Men Sveriges Lärare hävdar ändå att de fristående skolorna, som exempelvis IES, ändå betalar lägre löner om man tar hänsyn till att sammansättningen av lärare är olika, exempelvis när det gäller ålder och yrkeserfarenhet. En lärare med längre yrkeserfarenhet borde ha högre lön, kan man tycka.

Sveriges Lärare skriver:

”…störst positiv effekt på lärares löner har karriärtjänsterna, att jobba i en storstadsregion samt lärares yrkeserfarenhet. Att ha jobbat länge hos samma arbetsgivare samt att jobba hos en vinstdrivande friskola har störst negativ effekt.”

När man tittar på Sveriges Lärares tabell kan man fråga sig om den senare slutsatsen stämmer. I de data som redovisas för grundskolelärarna syns mycket riktigt att de variabler som bäst förklarar högre löner är karriärtjänst, yrkeserfarenhet och jobb i storstad. Men stödet för att lägre löner skulle bero på jobb i friskola är svagt, och man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget finns.

Statistiker som NMI talat med framhåller att det är oklart hur urvalet av svarande i Sveriges Lärares undersökning ser ut vilket gör att alla slutsatser blir osäkrare.

NMI har ställt frågan till DN-journalisten Peter Letmark ”Borde du inte ha frågat Sveriges Lärare om hur de kan dra de slutsatser de gör baserat på siffrorna i faktabladet?”, men ännu inte fått svar.

En annan intressant fråga är denna: Om friskolor har högre andel yngre, olegitimerade lärare som i stort tjänar mindre än de mer erfarna, hur kan det då komma sig att medellönerna på friskolorna ändå är högre?

DN-journalisten Peter Letmark skriver i stället ”Det har varit känt länge att friskolor betalar lägre löner till sina lärare.”

En förklaring till den här typen av påståenden kan vara missuppfattningen att någon måste vara förlorare när företag går med vinst, det vill säga att ekonomin är ett nollsummespel och att vinsten uppstår på bekostnad av till exempel lägre löner. I själva verket är det allt som oftast tvärt om: vinstdrivande företag kan både leverera högre kvalitet och betala högre löner.”

Så lång Mats Olin. Jag lägger till denna bild från Fakta om friskolor 2025

Sveriges Lärare hänvisar till en löneenkät som gjort bland 30.000 lärare i fristående och kommunala skolor. Svarsfrekvensen var 41 procent, dvs 6 av 10 svarade inte. Artikeln är ytterligare en i ledet av den kampanj som DN driver mot IES. En intressant ”varudeklaration” av journalisten Peter Letmark är att han för några år sedan kom ut med boken ”Svensk skola AB – så tog aktiebolagen över ansvaret för våra barn”. Trots sin uppenbart partiska inställning så kan han fortsätta att skriva sina artiklar i DN om friskolor, alltid utifrån ett mycket ideologiskt perspektiv.

En annan fråga som inställer sig när man läser Sveriges Lärares faktablad är;  Om det är så dåligt- hur kommer det sig då att de som jobbar i friskolor trivs så oerhört mycket bättre än de som jobbar i kommunala skolor?

Publicerat

Varför ska inte elever som går i kommunala skolor skyddas från pedofiler utbildningsministern?

Pedofiler i barn- och ungdomsverksamheter är en förfärlig företeelse och kan aldrig accepteras. Det förekommer tyvärr i alla sorters verksamheter, oavsett verksamhetsform. Därför är det anmärkningsvärt att utbildningsministern nu väljer att göra skolpolitik av en av dessa företeelser, gissningsvis för att det är en populär friskolehuvudman. I ett ärende där det dessutom är en pågående rättsprocess vilket göre det mycket svårt för skolhuvudmannen att kommentera anklagelserna. Försvaret ska skötas i domstolen, inte i media. Så fungerar en rättsstat.

Om utbildningsministern menar allvar med att det är skolhuvudmannen som ansvarar för att det finns en pedofil bland de anställda, trots att personen inte varit straffad tidigare, så är det inte bara friskolornas organisation som ska ”kallas till ministern”. För det kan väl inte vara så att kommunala huvudmän har ett annat ansvar är de fristående eller att elever som går i kommunala skolor är mindre skyddsvärda?

Under de senaste året har det varit ett antal uppmärksammade händelser i kommunala skolor. Jag har inte sett att någon minister har kallat till sig den kommunala företrädaren för att förklara sig. Men jag kan komma med förslag på en lista på kommunföreträdare som skulle kunna kallas till möte med utbildningsministern.

Det är sorgligt att se hur utbildningsministern väjer att göra politiskt utspel bara för att det är en friskola, men uppenbarligen inte bryr sig om de elever som har en kommunal skolhuvudman. Pedofiler kan aldrig accepteras och när de upptäcks måste de anmälas, inte köpas ut som vissa kommuner har gjort. Ett helt oacceptabelt agerande.

/

Publicerat

25 procent av friskolefinansieringen kommer från privata

I mitten av september kom ett lite uppmärksammat pressmeddelande från SCB. Det var den årliga sammanställningen av statistiken om finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg, nu avseende 2023.

Statistiken visar att den totala verksamheten inom vård, skola och omsorg uppgick till 1 439 miljarder år 2023. Av detta stod privata företag för 252 miljarder. Det innebar att 18 procent av verksamheten inom välfärdssektorn utfördes av privata företag.

Hur ser andelen privata utförande ut inom respektive område?

Omsorgen stod för den högsta andelen privata utförare. Där utfördes  20 procent av verksamheten av privata utförare, dvs var fjärde. Man kan också säga att 3 av 4 är offentliga utförare.

Hälso- och sjukvården kommer inte långt efter. Där utfördes 19 procent av privata utförare. Även här;  drygt 3 av 4 är offentliga utförare.

Utbildning hade den lägsta andelen. Där utfördes 14 procent av verksamheten av privata utförare. Eller uttryckt på ett annat sätt; nästan 9 av 10 är offentliga utförare.

Hur finansieras verksamheterna?

Offentlig sektor, dvs skattebetalarna, finansierade 75 procent av de privata utförarnas verksamhet. Andelen skilde sig något mellan de olika verksamhetsområdena.

Inom omsorgen var det 95 procent av de privata utförarnas verksamhet finansierades via offentlig sektor.

Inom utbildning är motsvarande siffra 74 procent av de privata utförarnas verksamhet som finansieras via offentlig sektor.

Lägst andel offentlig finansiering fanns inom hälso- och sjukvård, där offentlig sektor finansierade 61 procent av de privata utförarnas verksamhet.

Detta är minst sagt intressant information mot bakgrund av bl a friskoledebatten och vinstfrågan. Många hävdar att friskolesystemet ger friskoleägarna fri dragningsrätt på skattemedlen. Men SCB:s statistik visar att det är fel. Skillnaden mellan 100 och 74 visar tydligt att 26 procent finansieras på annat sätt, dvs med privata medel. Pengar som inte belastar skattebetalarna.

Det är ganska obegripligt hur friskoledebatten – med påståendena om vinstnivåer mm –  kan ha hamnat så tokigt när det finns fakta.

Inte ens journalister verkar intresserade av att ta till sig fakta, och än mindre politiker. Resultatet har blivit att hela branscher drabbas för att några aktörer beter sig felaktigt. Det rimliga är att åtgärda dessa problem och inte införa drastiska åtgärder som drabbar en hel bransch.

/

Publicerat

Robert Gidehag skriver om välfärdsdebatten i Smedjan

Välfärdsföretagen förtjänar en bättre politisk debatt

Privata företag i välfärdssektorn har i tre decennier bidragit till att stärka både mångfald, kvalitet och effektivitet i välfärden. Trots deras viktiga bidrag finns det få företag som under så lång tid verkat under så stort politiskt hot. Det skriver Robert Gidehag i Smedjan 1 oktober 2025.

Debatten om ”vinst i välfärden”, eller om att vi sedan några decennier tillbaka har privata företag som utförare inom de skattefinansierade välfärdstjänsterna, har pågått med intensitet under lång tid. Tongångarna har varit och är höga. ”Ta tillbaka kontrollen” och ”barn på börsen” har det exempelvis hetat från Socialdemokraternas och Liberalernas sida den senaste tiden. Och mer än i många andra frågor har ett högt tonläge också omsatts i politisk praktik. Reepalu-utredningen för ett antal år sedan är ett exempel. Mer närliggande är den nuvarande regeringens utredningar om friskolornas villkor och inte minst vänstersidans experiment i Region Stockholm där den privata vården rullas tillbaka utan konsekvensanalys.

Men trots den intensiva debatten och det höga tonläget tycks svenskarna gilla sin valfrihet och de privata alternativen. OFFDA, ett IT-företag som tar fram statistik över offentlig verksamhet, har analyserat data kring hur välfärdsmarknaderna har utvecklats mellan 2012 och 2022. Enkelt uttryckt har vi under denna tioårsperiod sett en fördubbling av de privata välfärdstjänsterna inom vård, skola och omsorg. År 2022 skedde cirka 87 miljoner patientkontakter i Sverige varav 35 miljoner av dessa hos privata vårdföretag. Alltså 40 procent. Vad gäller omsorg bor 44 000 äldre på ett privat omsorgsboende och 27 000 har privat hemtjänst. För skolan gäller att över 400 000 barn går i en fristående förskola eller skola. Utvecklingen har fortsatt efter 2022. När människor själva får bestämma – bortom politiska övertoner – får vi det kanske starkaste beviset för att privat driven välfärd levererar.

Man kan ändå begära att politiker som i högt tonläge vill stoppa privata företag i välfärden även ska kunna presentera en realistisk plan för hur bandet ska backas.

Denna utveckling och siffrornas storlek pekar på ett annat problem med dagens ”ta tillbaka kontrollen-retorik” – nämligen hur det ska gå till i praktiken. När försök nu görs i Stockholm förskräcker konsekvenserna. Vårdköerna ökar, ätstörningspatienter blir utan vård, kris uppstår i ambulanssjukvården och att närakuten i city stängde medför ökad belastning på akutsjukhusen som dessutom är dyrare (4 000 kronor per patient och besök jämfört med 1 400 på närakuten). Vad händer om en betydande del av de skolor där över 400 000 barn går helt enkelt stänger? Det är inte det starkaste argumentet för privat driven välfärd. Men man kan ändå begära att politiker som i högt tonläge vill stoppa privata företag i välfärden även ska kunna presentera en realistisk plan för hur bandet ska backas.

Ett av de starkaste argumenten för privat driven välfärd handlar däremot om kvalitet och effektivitet.

Låt mig börja med att nämna ett par verkliga exempel.

Internationella Engelska skolan i Eskilstuna har knappt 1 200 elever och en elevsammansättning där 81 procent har utländsk bakgrund vilket kan jämföras med snittet för skolor i Sverige som ligger på 27 procent. Av föräldrarna har 48 procent eftergymnasial utbildning att jämföra med i genomsnitt 64 procent. Det så kallade socioekonomiska indexet är 170 (högre är lika med tuffare förutsättningar) vilket kan jämföras med snittet i Stockholm som är 100. Av eleverna blev 93 procent behöriga till gymnasiet (teoretiskt program) läsåret 2023–24, att jämföra med snittet i Sverige som var 83,7 procent. Andelen elever som fick godkänt i alla ämnen uppgick till 78 procent, att jämföra med 71,9 procent som är snittet i Sverige. Så kan det gå när man, som L-ledaren Simona Mohamsson uttrycker det, ”har barn på börsen”.

Ett annat exempel är primärvården i Gävleborg, som häromåret analyserades av konsultföretaget Sirona. Samtliga hälsocentraler i egen regi utom en visade underskott för perioden 2018–23. Totalt uppgick underskotten till 463 miljoner kronor under perioden. Samtliga hälsocentraler i privat regi visade däremot överskott under motsvarande period. Alla hälsocentraler ersätts på samma sätt oavsett driftsform. Samlat är kostnaden för skattebetalarna därmed 18 procent högre för hälsocentraler i egen regi. Samtidigt visade Sirona i sin rapport att de medicinska resultaten var lika bra hos de privata utförarna och patientnöjdheten högre.

Som bekant finns det också exempel på när privata välfärdsföretag antingen har misslyckats eller gravt misskött sig. Sådana exempel har dock en tendens att slås upp stort i media. För att få en korrekt bild behöver man därför titta systematiskt på kvaliteten inom privat och offentlig välfärd.

Forskaren Gabriel Heller Sahlgren har med detta syfte studerat ett femtiotal kvalitetsindikatorer för vård, skola och omsorg utifrån i huvudsak offentliga data. Han har rensat för strukturella skillnader såsom socioekonomisk bakgrund och vårdtyngd.

Inom vården är i princip alla indikatorer till fördel för de privata aktörerna.

Inom vården är i princip alla indikatorer till fördel för de privata aktörerna – alla skillnader är dock inte statistiskt säkerställda.

I skolan är resultaten på de nationella proven i årskurs 9 – justerade för både bakgrund och utfall i årskurs 6 – något bättre bland elever i fristående skolor. Nöjdheten bland föräldrar är något högre för de fristående skolorna men ingen skillnad noteras i fråga om elevomdömen.

Inom äldreomsorgen är privata aktörers utfall överlag bättre än de hos offentliga, men skillnaderna är små. Exempelvis är trycksår något mindre vanliga på privata äldreboenden än på kommunala. Brukarundersökningar visar på en överlag större nöjdhet hos brukare av privata alternativ.

Personalen trivs också bättre hos privata utförare. I Demoskops arbetsmiljöindex ställs frågor till personalen inom privat och offentlig vård och omsorg. Inom omsorgen är det övergripande värdet 68 för privata aktörer och 59 för offentliga, inom sjukvården är motsvarande siffror 68 för privata och 58 för offentliga (100 är maxvärdet). De privata utförarna är bättre inom alla underkategorier inom både omsorg och vård. På samma sätt är grundskolelärare inom friskolor mer nöjda än sina kollegor på kommunala skolor visar resultat från Skolenkäten som sammanställts av Almega Utbildning.

Ser man till fakta kan man sammanfatta det som att privata aktörer generellt sett är billigare, ger högre kvalitet och har nöjdare medarbetare. Kanske är det därför frågan om vinster i välfärden, som trots att den dykt upp i samtliga val sedan 2010, aldrig blivit en valvinnare.

Ändå fortsätter debatten med till och med ökad intensitet. Numera finns det även starka kritiker av privata välfärdsföretag i det borgerliga lägret. Jag tillhör de försvarare av privata aktörer som ändå vill vara ödmjuk inför detta.

Jag tror att det borgerliga motståndet mot välfärdsföretagande beror på i huvudsak tre olika saker.

För det första att det då och då dyker upp exempel med privata aktörer som misskött sig. Det kan handla om alltifrån allvarliga men enskilda händelser till mer systematiska brister eller ren kriminalitet. Detta är ett stort problem för branschen och det pågår arbete med självsanering. Men det beror också på att politiken har varit senfärdig med att genomföra lagändringar för att stävja brottslighet, ofta rör det sig om lagändringar som branschen sedan länge förordat.

Att vilja stänga ned en hel bransch på basis av enskilda aktörer som misskött sig är ett billigt sätt att försöka plocka politiska poäng.

Självklart behöver vi se allvarligt på brister inom välfärden. En elev som får en dålig skolgång är något annat än när ett företag levererar en undermålig tröja. Men att vilja stänga ned en hel bransch på basis av enskilda aktörer som misskött sig är ett billigt sätt att försöka plocka politiska poäng.

Och här finns den andra förklaringen. Politiker bedömer att det finns röster att hämta på att vara emot ”vinst i välfärden”. Socialdemokraterna behöver en konfliktyta gentemot borgerligheten och Liberalerna slåss för sin överlevnad. Jag tror dock att detta är en felbedömning. Studerar man opinionen är frågan komplex. Många säger sig till exempel vara emot vinst, men de flesta vill ändå ha valfrihet. Och frågan ligger inte högt på väljarnas dagordning.

Sedan är det i detta sammanhang viktigt att konstatera att det finns många exempel på offentliga aktörer som missköter sig. Som nyligen i Uddevalla, där 19 personer inom den kommunala hemtjänsten blivit avstängda på grund av en dålig gruppkultur där hot, alkohol och narkotika förekom. De anställda dök inte alltid upp som utlovat och visade bristande ansvarskänsla. Det här är viktigt att påminna om eftersom det inte är ägandeformen i sig som ibland skapar misskötsel av ett välfärdsuppdrag.

Den tredje förklaringen är att det finns mer systematiska problem som inte har med enskilda aktörers agerande att göra. Välfärdsmarknaderna är som bekant inte fullt ut marknader utan så kallade kvasimarknader. Ett uppmärksammat problem har till exempel varit incitament för att sätta för höga betyg. Därför behöver dessa marknader omgärdas av regleringar och sunda grundsystem för att fungera väl. På sina håll behöver systemen reformeras. Den nya betygsutredningen är ett utmärkt exempel på en klok och nödvändig förändring. Men att reformera systemen är inte samma sak som att motarbeta eller förbjuda privata företag i branscherna.

Att det behövs både självsanering, förbättrad politik mot välfärdskriminalitet och bättre regleringar är inte ett argument för att stänga ned verksamheter som fungerar bra eller hela branscher. Svenskarna uppskattar sin välfärd och betalar också som bekant fortfarande höga skatter. Vi förtjänar en välfärd som kan förbättras genom konkurrens och innovation och där vi får så mycket välfärd som möjligt för varje skattekrona. Här har privata aktörer en mycket viktig roll att spela.

Få företag har under så lång tid fått ta så mycket oförtjänt kritik eller levt under så stort politiskt hot som företagen inom välfärdssektorn. På ett sätt är det ett under att vi trots allt har privata välfärdsföretag kvar. Det ska vi vara tacksamma för. En from, men tyvärr naiv, förhoppning är att vi skulle kunna få en lite mer nedtonad och faktabaserad debatt om dessa företag.

Publicerat

Har Kunskapsbidraget bidragit till ökad kunskap?

IFAU kom nyligen men en intressant rapport ”Effekterna av kompensatorisk resursfördelning i grundskolan” i vilken de analyserade erfarenheterna av införandet av det sk Kunskapsbidraget.

2018 införde den dåvarande s- ledda regeringen det sk Likvärdighetsbidraget. Ett statsbidrag vars syfte var att minska resultatskillnaderna mellan skolor med elever med svagare socioekonomisk bakgrund och andra skolor. När bidraget infördes uppgick det till 1 miljard och det har sedan vuxit till 8,2 miljarder kronor. Statsbidraget fördelas till skolhuvudmännen utifrån en socioekonomisk fördelningsnyckel.

Hur har det då gått? Har det bidragit till att minska resultatskillnaderna?

IFAU konstaterar att bidraget har ökat lärartätheten bland skolhuvudmän med svag socioekonomisk elevsammansättning. MEN den konstaterar samtidigt att deras resultat inte ger något klart stöd för att bidraget  har medfört att huvudmän med socioekonomiska utmaningar i genomsnitt har knappat in på övriga skolhuvudmän när det gäller resultaten på de nationella proven i svenska och engelska (nat prov i åk 3,6 och 9 ingår i analysen).

Redan före reformen hade huvudmän med utmanande elevsammansättning  högre lärartäthet men mönstret förstärktes ytterligare i och med statsbidraget. Det förefaller som om statsbidraget i större utsträckning används för att minska klasstorleken i åk9 än i åk 3 och 6. Det

Forskarna har också analyserat lärarkvaliteten och konstaterar att lärarkvaliteten hos huvudmän med svagare elevsammansättning hade en sjunkande trend jämfört med de med starkare elevsammansättning under åren före införandet av statsbidraget. De menar dock att Kunskapsbidraget har bidragit till att förhindra  en ytterligare försvagning av lärarkvaliteten. Men lärarkvaliteten har de facto försämrats mellan 2016/17 och 2022/23 jämfört med huvudmän med starkare elevsammansättning.

Deras slutsats är att det finns inga indikationer på att Kunskapsbidraget, i genomsnitt, lyckats minska skillnaderna i provresultat mellan huvudmän med stark respektive svag elevsammansättning.

I åk 9 finns det ”även om effekterna inte är statistiskt säkerställda” enligt IFAU, ett resultatmönster som pekar mot att reformen kan ha bidragit till en förbättring av provresultaten hos huvudmän med svag elevsammansättning relativt andra huvudmän, under de senaste åren.  Kan det bero på att minskningen av klasstorleken framförallt gjorts i åk 9 undrar IFAU.

Vad är då IFAU:s slutsatser av analysen?

Även om Kunskapsbidraget kan ha haft en viss effekt för elevresultatet i åk 9 är deras övergripande slutsats att det är ”svårt och kostsamt, men inte omöjligt att minska skillnaderna i studieresultat mellan huvudmän  med stark och svag elevsammansättning genom (ytterligare) kompensatorisk resursfördelning”. De konstaterar att resultatet av deras analys visar att effekterna av ett positivt provresultat i genomsnitt är nära noll.

De avslutar med att konstatera att ”Om en resursfördelning blir mer och mer kompensatorisk är det därför rimligt att anta att resultatskillnader mellan skolor/huvudmän med stark och svag elevsammansättning i något skede kommer att minska. Men våra resultat pekar alltså på att en sådan utjämning kan vara mycket kostsam.”

I den budget som nyligen presenterades uppgår bidraget till 9 364 600 000 kr.

Frågan är om detta är ett träffsäkert sätt att minska skillnaderna på skolresultaten?

/

Publicerat

Den svenska skolan behöver ett riktigt kvalitetsmått

Jag skriver i Smedjan den 23 september, läs min artikel nedan.

Den svenska skolan behöver ett riktigt kvalitetsmått

Flera rapporter visar att elever på landsbygden presterar sämre i skolan. Ändå är det en fråga som knappt uppmärksammas i den politiska debatten. I stället för att jaga friskolor borde politiken hitta instrument som kan säkerställa alla skolors förmåga att förmedla kunskaper, skriver Ulla Hamilton.

Skolverket har nyligen presenterat en rapport som visar att elever i glesbygdskommuner har lägre slutbetyg i årskurs 9 än elever i övriga landet. Detta är inte någon nyhet, men det är välkommet att media uppmärksammar detta.

2019 konstaterade IFAU, Institutet för Arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet, i sin bilaga till Långtidsutredningen (SOU 2019:40) att det finns stora skillnader mellan olika skolor och att det inte minst gäller skolor på landsbygden. Elevers resultat och skolors förädlingsvärden – ett mått som de använder för att visa hur mycket skolor bidrar till elevers inlärning, efter justering för tidigare resultat och bakgrund – är mycket lägre på landsbygden än i storstäder och förorter. De konstaterade också att skillnaderna har ökat över tid, något som har bidragit till större absoluta resultatskillnader mellan stad och land. Ett område som de lyfter fram är avsaknaden av kompensatorisk fördelning av lärarkompetens.

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren presenterade 2021 liknande resultat i rapporten ”Bra skolor i hela landet – skillnader i resultat mellan stad och land i TIMSS 2019”. Den visade att elever på landsbygden och i mindre orter underpresterar i TIMSS i både matematik och naturkunskap, jämfört med elever i storstäder, när elevernas bakgrundsvariabler hålls konstanta. Han kom i sin analys fram till att skillnaderna motsvarar cirka 1–2 skolårs inlärning. Det är en enorm skillnad. Värt att notera är att TIMSS-resultaten baseras på en oberoende rättning medan Skolverkets rapport baseras på betyg.

Låga förväntningar på eleverna är en av flera viktiga faktorer.

Heller Sahlgren fann också att elever på landsbygden och i mindre orter är mindre trygga i skolan än andra elever. De anser också att lärarna i matematik är mindre tydliga i undervisningen jämfört med andra elever. Elever på landsbygden och i mindre orter har även lägre utbildningsmässiga förväntningar på sig själva än andra elever. något som också återfinns bland rektorer och föräldrar. Låga förväntningar på eleverna är en av flera viktiga faktorer, enligt Heller Sahlgren.

Dessa skillnader har således varit kända i minst sex år. Det är många elever som lämnat grundskolan under dessa år. Samtidigt har den svenska skoldebatten varit, och är, helt fixerad vid debatten om friskolorna. Att jaga friskolor har prioriterats framför att tala om de problem som finns i de skolor där 84 procent av alla elever går, de kommunala skolorna.

Det är naturligtvis ett problem att det är stor skillnad på skolor och skolors resultat runt om i landet. Det borde debatten handla om. Sverige har inte ens en definition av vad som menas med kvalitet i skolan. Bristen på en definition hindrar inte politiker att tala om hur viktigt det är. Men om det inte finns någon tydlig definition är det svårt att faktiskt uttala sig om vad som är bra och dålig kvalitet. Sveriges deltagande i de internationella proven, såsom till exempel Pisa och TIMSS, ger oss välkommen information om svenska elevers kunskapsnivå i en internationell jämförelse. Men det ger inget mått på skolans förmåga att höja elevens kunskapsnivå.

Intressant nog föreslås ingen definition av vad som menas med kvalitet. 

Utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn” (SOU 2025:37) presenterar ett antal förslag som kopplas till krav på kvalitet. Men intressant nog föreslår de ingen definition av vad som menas med kvalitet. Hur ska man då veta var gränsen för kvalitet går?

Gabriel Heller Sahlgren har i rapporten ”Förädlingsvärdets värde – att mäta skolors och lärares effektivitet” lyft vikten av mäta kvalitet och att mäta förädlingsvärdet, det vill säga skolans förmåga att lyfta elevernas kunskapsnivå under skoltiden. Trots att Sverige har haft skolval i över 30 år saknar vi rigorösa kunskapsmått och därmed den information som kan skapas utifrån dessa mått.

Ett effektivt skolsystem behöver relevanta kvalitetsmått. Utan det är det svårt att utvärdera både skolor och lärare samt att stödja deras pedagogiska arbete. I rapporten diskuterar Heller Sahlgren vikten av kvalitetsmått som baseras på förädlingsvärden och lämnar förslag på hur sådana mått skulle kunna utformas i den svenska skolan. Allt fler länder verkar tycka att detta är intressanta kvalitetsmått. Flera friskolor använder sig också av förädlingsvärde för den egna utvärderingen.

Det finns ett stort gap mellan ”politikens önskebild” och verkligheten.

Skolverkets rapport lyfter fram lärarbristen och omsättningen på rektorer som en viktig faktor. Det är uppenbart när man läser rapporten att det finns ett stort gap mellan ”politikens önskebild” och verkligheten. Det finns de som menar att skolor som inte har 100 procent behöriga lärare inte ska finnas. Om det skulle genomföras är det ganska många skolor som skulle försvinna. Det framgår tydligt av Skolverkets rapport.

Skolverket konstaterar att majoriteten av skolorna i de glesa kommunerna har ett lägre genomsnittligt meritvärde jämfört med skolor med liknande elevsammansättning, ett förhållande som dock inte gäller i de mycket glesa kommunerna. Rapporten visar också att det är en lägre andel elever som har de höga betygen, A och B, i glesbygdskommunerna jämfört med övriga kommuner. När det gäller skillnaderna i resultat mellan skolor i glesbygd och övriga riket så menar de att det kan bero på flera faktorer, bland annat:

  • Lägre lärarbehörighet
  • Stora svårigheter att rekrytera lärare, särskilt till skolor utanför centralort
  • Svårigheter att bredda behörigheten hos lärare, framför allt i små skolor med få behöriga lärare eftersom det får stor påverkan om lärare är tjänstlediga för studier Det påverkar förutsättningarna för kompetensutveckling
  • Svårigheter att arbeta kompensatoriskt
  • Möjligheten för elever att ta del av stödjande och kompensatoriska insatser påverkas av att många bor långt från skolan
  • Brister i arbetet med att utmana de elever som ligger långt fram i sin kunskapsutveckling
  • Tillgången till modersmålsundervisning och moderna språk är otillräcklig i glesbygd

Nu finns det flera rapporter som visar på stora skillnader mellan skolor beroende på var de är lokaliserade. Det är ett problem som givetvis måste lösas och som borde vara viktigare än att jaga friskolor.

Men det som är intressant i sammanhanget är att vi egentligen inte vet hur det ser ut. I själva verket kan en skola kanske vara en riktigt bra skola när det gäller att lyfta elevers kunskapsnivå. Det är därför som det är viktigt att hitta mått för att mäta just detta.

Tänk om landets politiker valde att fokusera på att utveckla ett system för att mäta förädlingsvärdet som en kvalitetsparameter. Då skulle vi få ett mått för att jämföra alla landet skolor. Då kanske det skulle visa sig att det faktiskt är andra skolor som är duktiga än de som i dag framstår som bäst på grund av att deras elever har höga betyg. För betyget säger faktiskt inte något om hur mycket skolan har förmått att höja elevernas kunskapsnivå. Vilket ju borde vara ett intressant kvalitetsmått. Och vi skulle kunna få en skoldebatt baserad på fakta, inte som i dag känslor och osäkra betygsresultat. Det borde välkomnas av alla. Så sluta jaga friskolor och fokusera på att ta fram tydliga kvalitetsmått. Då kan alla se vilka skolor som är duktiga och då kanske glesbygdsskolorna kommer bättre ut än vad vi tror idag.

Ulla Hamilton

Ulla Hamilton var mellan 2015 och 2024 vd för Friskolornas riksförbund.