Tankar om skolan

Publicerat

Robert Gidehag skriver om välfärdsdebatten i Smedjan

Välfärdsföretagen förtjänar en bättre politisk debatt

Privata företag i välfärdssektorn har i tre decennier bidragit till att stärka både mångfald, kvalitet och effektivitet i välfärden. Trots deras viktiga bidrag finns det få företag som under så lång tid verkat under så stort politiskt hot. Det skriver Robert Gidehag i Smedjan 1 oktober 2025.

Debatten om ”vinst i välfärden”, eller om att vi sedan några decennier tillbaka har privata företag som utförare inom de skattefinansierade välfärdstjänsterna, har pågått med intensitet under lång tid. Tongångarna har varit och är höga. ”Ta tillbaka kontrollen” och ”barn på börsen” har det exempelvis hetat från Socialdemokraternas och Liberalernas sida den senaste tiden. Och mer än i många andra frågor har ett högt tonläge också omsatts i politisk praktik. Reepalu-utredningen för ett antal år sedan är ett exempel. Mer närliggande är den nuvarande regeringens utredningar om friskolornas villkor och inte minst vänstersidans experiment i Region Stockholm där den privata vården rullas tillbaka utan konsekvensanalys.

Men trots den intensiva debatten och det höga tonläget tycks svenskarna gilla sin valfrihet och de privata alternativen. OFFDA, ett IT-företag som tar fram statistik över offentlig verksamhet, har analyserat data kring hur välfärdsmarknaderna har utvecklats mellan 2012 och 2022. Enkelt uttryckt har vi under denna tioårsperiod sett en fördubbling av de privata välfärdstjänsterna inom vård, skola och omsorg. År 2022 skedde cirka 87 miljoner patientkontakter i Sverige varav 35 miljoner av dessa hos privata vårdföretag. Alltså 40 procent. Vad gäller omsorg bor 44 000 äldre på ett privat omsorgsboende och 27 000 har privat hemtjänst. För skolan gäller att över 400 000 barn går i en fristående förskola eller skola. Utvecklingen har fortsatt efter 2022. När människor själva får bestämma – bortom politiska övertoner – får vi det kanske starkaste beviset för att privat driven välfärd levererar.

Man kan ändå begära att politiker som i högt tonläge vill stoppa privata företag i välfärden även ska kunna presentera en realistisk plan för hur bandet ska backas.

Denna utveckling och siffrornas storlek pekar på ett annat problem med dagens ”ta tillbaka kontrollen-retorik” – nämligen hur det ska gå till i praktiken. När försök nu görs i Stockholm förskräcker konsekvenserna. Vårdköerna ökar, ätstörningspatienter blir utan vård, kris uppstår i ambulanssjukvården och att närakuten i city stängde medför ökad belastning på akutsjukhusen som dessutom är dyrare (4 000 kronor per patient och besök jämfört med 1 400 på närakuten). Vad händer om en betydande del av de skolor där över 400 000 barn går helt enkelt stänger? Det är inte det starkaste argumentet för privat driven välfärd. Men man kan ändå begära att politiker som i högt tonläge vill stoppa privata företag i välfärden även ska kunna presentera en realistisk plan för hur bandet ska backas.

Ett av de starkaste argumenten för privat driven välfärd handlar däremot om kvalitet och effektivitet.

Låt mig börja med att nämna ett par verkliga exempel.

Internationella Engelska skolan i Eskilstuna har knappt 1 200 elever och en elevsammansättning där 81 procent har utländsk bakgrund vilket kan jämföras med snittet för skolor i Sverige som ligger på 27 procent. Av föräldrarna har 48 procent eftergymnasial utbildning att jämföra med i genomsnitt 64 procent. Det så kallade socioekonomiska indexet är 170 (högre är lika med tuffare förutsättningar) vilket kan jämföras med snittet i Stockholm som är 100. Av eleverna blev 93 procent behöriga till gymnasiet (teoretiskt program) läsåret 2023–24, att jämföra med snittet i Sverige som var 83,7 procent. Andelen elever som fick godkänt i alla ämnen uppgick till 78 procent, att jämföra med 71,9 procent som är snittet i Sverige. Så kan det gå när man, som L-ledaren Simona Mohamsson uttrycker det, ”har barn på börsen”.

Ett annat exempel är primärvården i Gävleborg, som häromåret analyserades av konsultföretaget Sirona. Samtliga hälsocentraler i egen regi utom en visade underskott för perioden 2018–23. Totalt uppgick underskotten till 463 miljoner kronor under perioden. Samtliga hälsocentraler i privat regi visade däremot överskott under motsvarande period. Alla hälsocentraler ersätts på samma sätt oavsett driftsform. Samlat är kostnaden för skattebetalarna därmed 18 procent högre för hälsocentraler i egen regi. Samtidigt visade Sirona i sin rapport att de medicinska resultaten var lika bra hos de privata utförarna och patientnöjdheten högre.

Som bekant finns det också exempel på när privata välfärdsföretag antingen har misslyckats eller gravt misskött sig. Sådana exempel har dock en tendens att slås upp stort i media. För att få en korrekt bild behöver man därför titta systematiskt på kvaliteten inom privat och offentlig välfärd.

Forskaren Gabriel Heller Sahlgren har med detta syfte studerat ett femtiotal kvalitetsindikatorer för vård, skola och omsorg utifrån i huvudsak offentliga data. Han har rensat för strukturella skillnader såsom socioekonomisk bakgrund och vårdtyngd.

Inom vården är i princip alla indikatorer till fördel för de privata aktörerna.

Inom vården är i princip alla indikatorer till fördel för de privata aktörerna – alla skillnader är dock inte statistiskt säkerställda.

I skolan är resultaten på de nationella proven i årskurs 9 – justerade för både bakgrund och utfall i årskurs 6 – något bättre bland elever i fristående skolor. Nöjdheten bland föräldrar är något högre för de fristående skolorna men ingen skillnad noteras i fråga om elevomdömen.

Inom äldreomsorgen är privata aktörers utfall överlag bättre än de hos offentliga, men skillnaderna är små. Exempelvis är trycksår något mindre vanliga på privata äldreboenden än på kommunala. Brukarundersökningar visar på en överlag större nöjdhet hos brukare av privata alternativ.

Personalen trivs också bättre hos privata utförare. I Demoskops arbetsmiljöindex ställs frågor till personalen inom privat och offentlig vård och omsorg. Inom omsorgen är det övergripande värdet 68 för privata aktörer och 59 för offentliga, inom sjukvården är motsvarande siffror 68 för privata och 58 för offentliga (100 är maxvärdet). De privata utförarna är bättre inom alla underkategorier inom både omsorg och vård. På samma sätt är grundskolelärare inom friskolor mer nöjda än sina kollegor på kommunala skolor visar resultat från Skolenkäten som sammanställts av Almega Utbildning.

Ser man till fakta kan man sammanfatta det som att privata aktörer generellt sett är billigare, ger högre kvalitet och har nöjdare medarbetare. Kanske är det därför frågan om vinster i välfärden, som trots att den dykt upp i samtliga val sedan 2010, aldrig blivit en valvinnare.

Ändå fortsätter debatten med till och med ökad intensitet. Numera finns det även starka kritiker av privata välfärdsföretag i det borgerliga lägret. Jag tillhör de försvarare av privata aktörer som ändå vill vara ödmjuk inför detta.

Jag tror att det borgerliga motståndet mot välfärdsföretagande beror på i huvudsak tre olika saker.

För det första att det då och då dyker upp exempel med privata aktörer som misskött sig. Det kan handla om alltifrån allvarliga men enskilda händelser till mer systematiska brister eller ren kriminalitet. Detta är ett stort problem för branschen och det pågår arbete med självsanering. Men det beror också på att politiken har varit senfärdig med att genomföra lagändringar för att stävja brottslighet, ofta rör det sig om lagändringar som branschen sedan länge förordat.

Att vilja stänga ned en hel bransch på basis av enskilda aktörer som misskött sig är ett billigt sätt att försöka plocka politiska poäng.

Självklart behöver vi se allvarligt på brister inom välfärden. En elev som får en dålig skolgång är något annat än när ett företag levererar en undermålig tröja. Men att vilja stänga ned en hel bransch på basis av enskilda aktörer som misskött sig är ett billigt sätt att försöka plocka politiska poäng.

Och här finns den andra förklaringen. Politiker bedömer att det finns röster att hämta på att vara emot ”vinst i välfärden”. Socialdemokraterna behöver en konfliktyta gentemot borgerligheten och Liberalerna slåss för sin överlevnad. Jag tror dock att detta är en felbedömning. Studerar man opinionen är frågan komplex. Många säger sig till exempel vara emot vinst, men de flesta vill ändå ha valfrihet. Och frågan ligger inte högt på väljarnas dagordning.

Sedan är det i detta sammanhang viktigt att konstatera att det finns många exempel på offentliga aktörer som missköter sig. Som nyligen i Uddevalla, där 19 personer inom den kommunala hemtjänsten blivit avstängda på grund av en dålig gruppkultur där hot, alkohol och narkotika förekom. De anställda dök inte alltid upp som utlovat och visade bristande ansvarskänsla. Det här är viktigt att påminna om eftersom det inte är ägandeformen i sig som ibland skapar misskötsel av ett välfärdsuppdrag.

Den tredje förklaringen är att det finns mer systematiska problem som inte har med enskilda aktörers agerande att göra. Välfärdsmarknaderna är som bekant inte fullt ut marknader utan så kallade kvasimarknader. Ett uppmärksammat problem har till exempel varit incitament för att sätta för höga betyg. Därför behöver dessa marknader omgärdas av regleringar och sunda grundsystem för att fungera väl. På sina håll behöver systemen reformeras. Den nya betygsutredningen är ett utmärkt exempel på en klok och nödvändig förändring. Men att reformera systemen är inte samma sak som att motarbeta eller förbjuda privata företag i branscherna.

Att det behövs både självsanering, förbättrad politik mot välfärdskriminalitet och bättre regleringar är inte ett argument för att stänga ned verksamheter som fungerar bra eller hela branscher. Svenskarna uppskattar sin välfärd och betalar också som bekant fortfarande höga skatter. Vi förtjänar en välfärd som kan förbättras genom konkurrens och innovation och där vi får så mycket välfärd som möjligt för varje skattekrona. Här har privata aktörer en mycket viktig roll att spela.

Få företag har under så lång tid fått ta så mycket oförtjänt kritik eller levt under så stort politiskt hot som företagen inom välfärdssektorn. På ett sätt är det ett under att vi trots allt har privata välfärdsföretag kvar. Det ska vi vara tacksamma för. En from, men tyvärr naiv, förhoppning är att vi skulle kunna få en lite mer nedtonad och faktabaserad debatt om dessa företag.

Publicerat

Har Kunskapsbidraget bidragit till ökad kunskap?

IFAU kom nyligen men en intressant rapport ”Effekterna av kompensatorisk resursfördelning i grundskolan” i vilken de analyserade erfarenheterna av införandet av det sk Kunskapsbidraget.

2018 införde den dåvarande s- ledda regeringen det sk Likvärdighetsbidraget. Ett statsbidrag vars syfte var att minska resultatskillnaderna mellan skolor med elever med svagare socioekonomisk bakgrund och andra skolor. När bidraget infördes uppgick det till 1 miljard och det har sedan vuxit till 8,2 miljarder kronor. Statsbidraget fördelas till skolhuvudmännen utifrån en socioekonomisk fördelningsnyckel.

Hur har det då gått? Har det bidragit till att minska resultatskillnaderna?

IFAU konstaterar att bidraget har ökat lärartätheten bland skolhuvudmän med svag socioekonomisk elevsammansättning. MEN den konstaterar samtidigt att deras resultat inte ger något klart stöd för att bidraget  har medfört att huvudmän med socioekonomiska utmaningar i genomsnitt har knappat in på övriga skolhuvudmän när det gäller resultaten på de nationella proven i svenska och engelska (nat prov i åk 3,6 och 9 ingår i analysen).

Redan före reformen hade huvudmän med utmanande elevsammansättning  högre lärartäthet men mönstret förstärktes ytterligare i och med statsbidraget. Det förefaller som om statsbidraget i större utsträckning används för att minska klasstorleken i åk9 än i åk 3 och 6. Det

Forskarna har också analyserat lärarkvaliteten och konstaterar att lärarkvaliteten hos huvudmän med svagare elevsammansättning hade en sjunkande trend jämfört med de med starkare elevsammansättning under åren före införandet av statsbidraget. De menar dock att Kunskapsbidraget har bidragit till att förhindra  en ytterligare försvagning av lärarkvaliteten. Men lärarkvaliteten har de facto försämrats mellan 2016/17 och 2022/23 jämfört med huvudmän med starkare elevsammansättning.

Deras slutsats är att det finns inga indikationer på att Kunskapsbidraget, i genomsnitt, lyckats minska skillnaderna i provresultat mellan huvudmän med stark respektive svag elevsammansättning.

I åk 9 finns det ”även om effekterna inte är statistiskt säkerställda” enligt IFAU, ett resultatmönster som pekar mot att reformen kan ha bidragit till en förbättring av provresultaten hos huvudmän med svag elevsammansättning relativt andra huvudmän, under de senaste åren.  Kan det bero på att minskningen av klasstorleken framförallt gjorts i åk 9 undrar IFAU.

Vad är då IFAU:s slutsatser av analysen?

Även om Kunskapsbidraget kan ha haft en viss effekt för elevresultatet i åk 9 är deras övergripande slutsats att det är ”svårt och kostsamt, men inte omöjligt att minska skillnaderna i studieresultat mellan huvudmän  med stark och svag elevsammansättning genom (ytterligare) kompensatorisk resursfördelning”. De konstaterar att resultatet av deras analys visar att effekterna av ett positivt provresultat i genomsnitt är nära noll.

De avslutar med att konstatera att ”Om en resursfördelning blir mer och mer kompensatorisk är det därför rimligt att anta att resultatskillnader mellan skolor/huvudmän med stark och svag elevsammansättning i något skede kommer att minska. Men våra resultat pekar alltså på att en sådan utjämning kan vara mycket kostsam.”

I den budget som nyligen presenterades uppgår bidraget till 9 364 600 000 kr.

Frågan är om detta är ett träffsäkert sätt att minska skillnaderna på skolresultaten?

/

Publicerat

Den svenska skolan behöver ett riktigt kvalitetsmått

Jag skriver i Smedjan den 23 september, läs min artikel nedan.

Den svenska skolan behöver ett riktigt kvalitetsmått

Flera rapporter visar att elever på landsbygden presterar sämre i skolan. Ändå är det en fråga som knappt uppmärksammas i den politiska debatten. I stället för att jaga friskolor borde politiken hitta instrument som kan säkerställa alla skolors förmåga att förmedla kunskaper, skriver Ulla Hamilton.

Skolverket har nyligen presenterat en rapport som visar att elever i glesbygdskommuner har lägre slutbetyg i årskurs 9 än elever i övriga landet. Detta är inte någon nyhet, men det är välkommet att media uppmärksammar detta.

2019 konstaterade IFAU, Institutet för Arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet, i sin bilaga till Långtidsutredningen (SOU 2019:40) att det finns stora skillnader mellan olika skolor och att det inte minst gäller skolor på landsbygden. Elevers resultat och skolors förädlingsvärden – ett mått som de använder för att visa hur mycket skolor bidrar till elevers inlärning, efter justering för tidigare resultat och bakgrund – är mycket lägre på landsbygden än i storstäder och förorter. De konstaterade också att skillnaderna har ökat över tid, något som har bidragit till större absoluta resultatskillnader mellan stad och land. Ett område som de lyfter fram är avsaknaden av kompensatorisk fördelning av lärarkompetens.

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren presenterade 2021 liknande resultat i rapporten ”Bra skolor i hela landet – skillnader i resultat mellan stad och land i TIMSS 2019”. Den visade att elever på landsbygden och i mindre orter underpresterar i TIMSS i både matematik och naturkunskap, jämfört med elever i storstäder, när elevernas bakgrundsvariabler hålls konstanta. Han kom i sin analys fram till att skillnaderna motsvarar cirka 1–2 skolårs inlärning. Det är en enorm skillnad. Värt att notera är att TIMSS-resultaten baseras på en oberoende rättning medan Skolverkets rapport baseras på betyg.

Låga förväntningar på eleverna är en av flera viktiga faktorer.

Heller Sahlgren fann också att elever på landsbygden och i mindre orter är mindre trygga i skolan än andra elever. De anser också att lärarna i matematik är mindre tydliga i undervisningen jämfört med andra elever. Elever på landsbygden och i mindre orter har även lägre utbildningsmässiga förväntningar på sig själva än andra elever. något som också återfinns bland rektorer och föräldrar. Låga förväntningar på eleverna är en av flera viktiga faktorer, enligt Heller Sahlgren.

Dessa skillnader har således varit kända i minst sex år. Det är många elever som lämnat grundskolan under dessa år. Samtidigt har den svenska skoldebatten varit, och är, helt fixerad vid debatten om friskolorna. Att jaga friskolor har prioriterats framför att tala om de problem som finns i de skolor där 84 procent av alla elever går, de kommunala skolorna.

Det är naturligtvis ett problem att det är stor skillnad på skolor och skolors resultat runt om i landet. Det borde debatten handla om. Sverige har inte ens en definition av vad som menas med kvalitet i skolan. Bristen på en definition hindrar inte politiker att tala om hur viktigt det är. Men om det inte finns någon tydlig definition är det svårt att faktiskt uttala sig om vad som är bra och dålig kvalitet. Sveriges deltagande i de internationella proven, såsom till exempel Pisa och TIMSS, ger oss välkommen information om svenska elevers kunskapsnivå i en internationell jämförelse. Men det ger inget mått på skolans förmåga att höja elevens kunskapsnivå.

Intressant nog föreslås ingen definition av vad som menas med kvalitet. 

Utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn” (SOU 2025:37) presenterar ett antal förslag som kopplas till krav på kvalitet. Men intressant nog föreslår de ingen definition av vad som menas med kvalitet. Hur ska man då veta var gränsen för kvalitet går?

Gabriel Heller Sahlgren har i rapporten ”Förädlingsvärdets värde – att mäta skolors och lärares effektivitet” lyft vikten av mäta kvalitet och att mäta förädlingsvärdet, det vill säga skolans förmåga att lyfta elevernas kunskapsnivå under skoltiden. Trots att Sverige har haft skolval i över 30 år saknar vi rigorösa kunskapsmått och därmed den information som kan skapas utifrån dessa mått.

Ett effektivt skolsystem behöver relevanta kvalitetsmått. Utan det är det svårt att utvärdera både skolor och lärare samt att stödja deras pedagogiska arbete. I rapporten diskuterar Heller Sahlgren vikten av kvalitetsmått som baseras på förädlingsvärden och lämnar förslag på hur sådana mått skulle kunna utformas i den svenska skolan. Allt fler länder verkar tycka att detta är intressanta kvalitetsmått. Flera friskolor använder sig också av förädlingsvärde för den egna utvärderingen.

Det finns ett stort gap mellan ”politikens önskebild” och verkligheten.

Skolverkets rapport lyfter fram lärarbristen och omsättningen på rektorer som en viktig faktor. Det är uppenbart när man läser rapporten att det finns ett stort gap mellan ”politikens önskebild” och verkligheten. Det finns de som menar att skolor som inte har 100 procent behöriga lärare inte ska finnas. Om det skulle genomföras är det ganska många skolor som skulle försvinna. Det framgår tydligt av Skolverkets rapport.

Skolverket konstaterar att majoriteten av skolorna i de glesa kommunerna har ett lägre genomsnittligt meritvärde jämfört med skolor med liknande elevsammansättning, ett förhållande som dock inte gäller i de mycket glesa kommunerna. Rapporten visar också att det är en lägre andel elever som har de höga betygen, A och B, i glesbygdskommunerna jämfört med övriga kommuner. När det gäller skillnaderna i resultat mellan skolor i glesbygd och övriga riket så menar de att det kan bero på flera faktorer, bland annat:

  • Lägre lärarbehörighet
  • Stora svårigheter att rekrytera lärare, särskilt till skolor utanför centralort
  • Svårigheter att bredda behörigheten hos lärare, framför allt i små skolor med få behöriga lärare eftersom det får stor påverkan om lärare är tjänstlediga för studier Det påverkar förutsättningarna för kompetensutveckling
  • Svårigheter att arbeta kompensatoriskt
  • Möjligheten för elever att ta del av stödjande och kompensatoriska insatser påverkas av att många bor långt från skolan
  • Brister i arbetet med att utmana de elever som ligger långt fram i sin kunskapsutveckling
  • Tillgången till modersmålsundervisning och moderna språk är otillräcklig i glesbygd

Nu finns det flera rapporter som visar på stora skillnader mellan skolor beroende på var de är lokaliserade. Det är ett problem som givetvis måste lösas och som borde vara viktigare än att jaga friskolor.

Men det som är intressant i sammanhanget är att vi egentligen inte vet hur det ser ut. I själva verket kan en skola kanske vara en riktigt bra skola när det gäller att lyfta elevers kunskapsnivå. Det är därför som det är viktigt att hitta mått för att mäta just detta.

Tänk om landets politiker valde att fokusera på att utveckla ett system för att mäta förädlingsvärdet som en kvalitetsparameter. Då skulle vi få ett mått för att jämföra alla landet skolor. Då kanske det skulle visa sig att det faktiskt är andra skolor som är duktiga än de som i dag framstår som bäst på grund av att deras elever har höga betyg. För betyget säger faktiskt inte något om hur mycket skolan har förmått att höja elevernas kunskapsnivå. Vilket ju borde vara ett intressant kvalitetsmått. Och vi skulle kunna få en skoldebatt baserad på fakta, inte som i dag känslor och osäkra betygsresultat. Det borde välkomnas av alla. Så sluta jaga friskolor och fokusera på att ta fram tydliga kvalitetsmått. Då kan alla se vilka skolor som är duktiga och då kanske glesbygdsskolorna kommer bättre ut än vad vi tror idag.

Ulla Hamilton

Ulla Hamilton var mellan 2015 och 2024 vd för Friskolornas riksförbund.

Publicerat

Kraftigt ökat intresse för skolval i USA

Läser en intressant artikel om skolval i USA. Den handlar om ett kraftigt ökat intresse hos familjer för att välja skola. Intresset har ökat med 25% under det senaste året. Organisationen EdChoice är nationellt ledande inom skolvalsforskning och på deras hemsida hittar du mycket information om skolvalsfrågor och vilka olika typer av stöd som familjer kan få kopplat till skolvalet. Här kan du se hur systemet fungerar.

De gör också kontinuerligt olika undersökningar bland föräldrar och här kan du se vad som föräldrar anser vara viktigast i valet mellan offentliga skolor, offentliga charter schools, privata skolor och homeschooling.

Familjer vill kunna välja skola, det gäller inte bara i Sverige utan i många andra länder. Tidöpartierna säger i Tidöavtalet att de vill ”Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare”, av det har vi hittills inte sett något. Hittills har vi bara sett förslag som hotar skolvalet och mångfalden. En politik som jag tror är ett stort misstag.

/

Publicerat

Intressant forskning om hur UF lyckades etablera sig i skolan

”Att skola entreprenörer – Ung Företagsamhet och den svenska skolans omvandling 1980–2011” – det är rubriken på en intressant avhandling som Evelina Kallträsk nyligen publicerat vid Lunds universitet. Hon har studerat hur det kommer sig att UF, efter en ganska tuff start i anslutning till löntagarfondsdebatten 1980, har kommit att bli ett näst intill självklart inslag på landets gymnasieskolor. Det är en intressant läsning som visar på vikten av att man har ett koncept som är anpassat till målgruppen och som ligger rätt i tiden. En annan framgångsfaktor som hon lyfter fram är det faktum att lärarna tyckte att detta var bra och att det bidrog, utan att vara en extra börda, till att utveckla undervisningen.  Hon resonerar också kring hur det kom sig att konceptet för grundskolan ”Plankton” inte alls ”lyfte”.

En annan viktig framgångsfaktor är att man lyckades etablera regionala föreningar över hela landet. Det har visat sig vara centralt för att skapa en struktur för verksamheten. Det har lagt grunden för att få lokalt stöd, för att skapa kontakter med skolor, lärare, rådgivare och ungdomar som vill engagera sig samt för att skapa en kontinuitet för verksamhetens fortlevnad och expansion över tid. Hon konstaterar; ” Det blev i högre grad på den lokala nivån som beslut om initiativ för utbildningen samt för att bemöta
ekonomiska och arbetsmarknadsrelaterade utmaningar kom att beslutas.”

Avhandlingen är intressant och vi som är aktiva inom Ung Företagsamhet idag vet att intresset är större än någonsin. Det finns även annan forskning som visar på vilken betydelse som Ung Företagsamhet har haft för många elever och för tillkomsten av nya företag i Sverige. Lyssna på mitt samtal med Tova Jarl, vd för Ung Företagsamhet i Sverige, i Hamiltonpodden.

 

Publicerat

En liberal om liberal skolpolitik

Jag vill dela med mig av en utmärkt ledare som en tidigare stadssekreterare för liberalerna i Göteborg har skrivit. Jag kan helt och hållet instämma i det hon skriver. Det är anmärkningsvärt att en liberal partiledare vill detaljreglera skolan på detta sätt. Finns det ingen tilltro till professionen?/

Liberalernas skolpolitik är både teknik- och företagarfientlig

För dagens barn är teknik ett självklart inslag. Men även om digitala redskap är naturliga för dem, måste de lära sig att hantera dem, i synnerhet när framstegen sker snabbt. Förutom att underlätta vardagen, är tekniken omistlig inom all samhällsutveckling.

Men nu är skolan undantagen. Här leder politikerna en motsatt utveckling präglat av ett nostalgisk bakåtsträvande. Det är mycket oroväckande, eftersom barnen är de som ska skolas in i framtiden.

När riksdagsåret öppnade presenterade utbildningsminister Simona Mohamsson (L) stolt sitt och regeringens förslag: Från och med nästa läsår ska det råda förbud mot mobiltelefoner under skoltid. Överallt i grundskolan.

Förslaget är anmärkningsvärt på flera plan. För det första för att det redan idag råder mobilförbud vissa dagar på många skolor – något de själva kan bestämma över. Men nu ska det bli ”omvänd ordning”: rektorer ska ansöka om undantag från mobilförbudet. Mobilförbud benämns dock ”mobilfrihet”, i sann nyspråksanda.

För det andra och det mest uppseendeväckande: Förslaget innebär att regeringen med den liberala skolministern i spetsen går in och reglerar skolans verksamhet på detaljnivå.

När kulturpolitik kommer på tal, finns en oskriven regel om att politiker ska ”hålla armlängds avstånd”. Partier har inga specifika önskemål om vilka statyer som ska stå på torget, eller vilka pjäser som ska sättas upp på stadsteatern. Men när det kommer till skolan, ges förslag ända in i skrivboken, läxan, lektionen.  Regeringen går in i varje klassrum och tar över lärarnas uppgifter.

Det är ett kränkande övergrepp. Den professionella och utbildade lärarkåren anses inte betrodd att avgöra hur man bäst undervisar, eller vilka redskap som ska användas. Till detta kommer de uttalade anklagelser som görs mot skolans lärare. Skolminister Mohamsson har uttryckt att ”skolan ska återgå till vad skola är och sätta kunskap först”. Det är just det som lärare gör varje dag!

Hur kommer det sig då att en minister kan uttrycka ett sådant förakt för en hel yrkeskår? Som om de inte undervisat alls under decennier? Inte sätter kunskap först?

De förolämpningar som riktas mot den samlade lärarkåren är grova. Och särskilt mot friskolesektorn.

Gällande friskolor talar Liberalerna illa om en hel bransch utifrån en svepande retorik. Skolministern riktar in sig på de vinster som är kvitton för ansvarsfullt företagande, istället för att se till vilken kvalitet skolorna håller. Huvudman blir fokus istället för resultat. Slängigt tal om ”charlataner” och ”lycksökare” gör att friskolor måste lägga kraft på att värna sig mot nidbilder och förklara för familjer att deras skola håller god kvalitet.

Hur hamnade ett liberalt parti här? Vem dikterar en politik som är både företagarfientlig och nedlåtande?

I Liberalernas skolprogram som ska antas på landsmötet i november, beskrivs skolan som en ”experimentverkstad” – ett uttryck partiet övertagit efter Magdalena Andersson. Men den riktiga experimentverkstad vi ser är inom politiken.

De skolpolitiska övertrampen går över alla gränser och retoriken blir allt grövre. Om man menar allvar med att skolan och lärare är viktiga, är det dags att visa dem respekt.

Annika Westh är legitimerad gymnasielärare i samhällskunskap, historia, religion samt fristående liberal skribent.

Publicerat

No excuses leder till avslöjande lågvattenmärke

Det är välkommet att moderaterna nu tydligt uttalar sig för att göra det möjligt att införa sk No excuses skolor i Sverige. Begreppet leder tanken till den gamla filmen ”Hets” men de som sätter sig in i vad konceptet handlar om inser snabbt att det är en milsvid skillnad. Svenskt Näringsliv har arrangerat seminarier om detta och skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har beskrivit hur skolmodellen fungerar i denna rapport.

Nyligen har skoldebattören, den biträdande rektorn Linnea Lindquist, också uttalat sig för No excuses-skolor. IES grundare Barbara Bergström välkomnade detta i en debattartikel. Den replik som hon fick från Linnea Lindquist var verkligen ett lågvattenmärke med personpåhopp och grundlösa anklagelser som borde vara ovärdigt en biträdande rektor. Dessutom ett uttryckssätt som inte alls skulle accepteras inom ramen för No excuses modellen. Där ska vuxna vara föredömen. Jag rekommenderar alla att läsa denna avslöjande replik.

Barbara Bergströms slutreplik var ett ypperligt exempel på Michelle Obamas ”When they go low – we go high”.

Få personer har så gjort så stor skillnad för hundratusentals barn och föräldrar som Barbara Bergström och hennes IES skolor tack vare att barnen har kunnat byta till dessa skolor. De långa köerna illustrerar väl hur populära dessa skolor är. Skolan i Eskilstuna är ett lysande exempel på hur IES jobbar för att ge elever med utländsk bakgrund en god plattform inför vuxenlivet. Men det kanske är det som skaver, en populär friskola som ”tar kommunala skolors elever”?

Att i princip håna Barbara Bergströms väl kända engagemang för elever med tuffa förhållanden genom att skriva ”Det är rörande att läsa om Barbara Bergströms plötsliga omsorg om elever som växer upp i socio­ekonomisk utsatthet.” är mycket avslöjande. Det visar att huvudmannaskapet sätts framför elevernas valfrihet. Tack för det förtydligandet.

Se gärna min intervju med IES Eskilstuna dåvarande rektor Damian Brunker, som jag gjorde vid mitt besök på skolan 2022. Samtalet illustrerar väl hur ogrundade anklagelserna i Linnea Lindquists replik är.

/

 

Publicerat

Vem informerar utbildningsministern om att regeringen har ett projekt om att öka det kvinnliga företagandet?

Almega Utbildnings ordförande Marie Pilfalk, som själv äger och driver en friskola som hon startat tillsammans med lärarkollegor för många år sedan, skriver en intressant artikel i Dagens Industri där hon påpekar just detta – att många friskolor ägs och drivs av kvinnor. Kommentarerna till denna debattartikel var minst sagt häpnadsväckande, inte minst från medarbetare till utbildningsminister Simona Mohamsson.  Det är inte lätt för ett litet parti att besätta poster i ett departement. Då blir det lätt så att det blir personer som inte kan sitt partis historia. Denna blotta missar inte Expressens Viktor Barth Kron, som ju är en journalist som har ett historiskt perspektiv på politiken och ett särskilt ”gott öga” till liberalerna. Han vässade sin penna och skrev en underhållande (i vart fall för andra än liberalerna) krönika om deras historia. Han skriver; ”I dåvarande Folkpartiets valmanifest från 2014 listas exempelvis den ”självklara” möjligheten att driva företag i välfärdssektorn under rubriken ”Feminism utan socialism”.”

Det Maria Pilfalk lyfter i sin debattartikel är sant och värt att notera är att regeringen har gett Tillväxtverket ett särskilt uppdrag  att förbättra förutsättningarna för kvinnligt företagande. I mars 2025 bjöd ministrarna Ebba Busch (KD) och Paulina Brandberg (L) in till ett särskilt möte för att diskutera vad som krävs för att öka kvinnors företagande. De konstaterar att ”För att förbättra förutsättningarna för kvinnors företagande och ägande behövs en gemensam kraftsamling. ”  Parollen var Alla behöver bidra till att främja kvinnors företagande. Det låter toppen – men uppenbarligen undantas de kvinnor som vill driva friskolor från detta arbete.

Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör i regeringen. Någon kanske kan informera den nya utbildningsministern om det viktiga projekt som näringsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet har initierat och det uppdrag som Tillväxtverket har med anledning av detta.

/

Publicerat

Varför är Sveriges Lärare emot en mångfald av arbetsgivare?

Fredagen den 29 augusti 2025 publicerade Svensk Tidskrift följande artikel av undertecknad. /

Varför är Sveriges Lärare emot en mångfald av arbetsgivare?

Opinionsundersökningar har verkligen fått stor användning i den politiska debatten. Numera kan många göra sina egna undersökningar. Enkätverktygen finns lättillgängliga och det används också flitigt såväl intern som externt. Med detta sagt är det verkligen en konst att dels utforma frågorna och sedan dra slutsatser av de svar som kommer in.

Jag funderar på detta när jag läser Sveriges Lärares remissyttrande över delbetänkandet ”Skärpta villkor för friskolesektorn”. De är mycket tydliga i sitt yttrande när det gäller inställningen till friskolors verksamhetsform, ”Sveriges Lärare är djupt kritiska till marknadiseringen av skolan. Konkurrens och vinstintresse har tydligt negativa effekter på skolväsendet.” De fortsätter med svepande påståenden om ”friskolor som sätter vinstintresset främst” utan att belägga dessa med konkreta exempel. De hävdar dessutom att; ”Marknadsskolan har också negativa konsekvenser för lärarnas professionella friutrymme och yrkesansvar.” Även detta påstående saknar belägg i texten. Det har inte heller stöd i de stora undersökningar som Jobbhälsoindex i Sverige AB och Svenskt Kvalitetsindex gjort där man jämfört hur lärare och andra medarbetar i skolan ser på sin arbetssituation, sitt handlingsutrymme, tillgång till närmsta chef med mera. En undersökning som har ett statistiskt säkert underlag som gör att resultaten kan brytas ner och jämföras mellan de som jobbar i kommunala skolor respektive i fristående skolor. Resultatet är slående, på område efter område är de som jobbar i fristående skolor mer positiva jämfört med de som jobbar i kommunala. Dessa undersökningar har tyvärr fått liten uppmärksamhet, måhända kanske för att de visar ”fel” resultat.

De som jobba i friskolor trivs helt enkelt bättre, bland annat på grund av att ledarskapet i dessa skolor är bättre. Mot bakgrund av att en stor majoritet av de som jobbar i friskolor är anställda hos just friskolor som är aktiebolag är detta resultat mycket intressant och stämmer illa med Lärarfackets påstående om ”marknadsskolans” negativa konsekvenser.

I sitt remissvar hänvisar Sveriges Lärare också till en egen undersökning som de gjort bland sina medlemmar. Undersökningen baseras på en rekryterad panel där alla medlemmar har fått erbjudande om att delta och de som vill har anmält sig. Lärarfacket hävdar att denna rekryteringsmodell är statistiskt säkerställd. Men metoden kan ifrågasättas.

Den kan inte jämföras med till exempel Svensk Kvalitetsindex undersökningar, eller för den delen SCB eller liknande opinionsundersökningsföretag som rekryterar noggrant för att få ett statistiskt säkerställt underlag för sina undersökningar.

Sveriges Lärare menar att deras undersökning visar att närmare nio av tio lärare i grund- och gymnasieskolan är emot att skolor ska kunna ta ut vinst. De påstår även att motståndet är mycket stort även bland de som jobbar i vinstdrivande skolor och att deras undersökning visar följande resultat bland lärarna; nästan åtta av tio i F-6, över sex av tio i åk 7-9 och över sju av tio i gymnasieskolan är emot vinstintresse i skolan. Dessa slutsatser av inställningen till vinstintresset bland de som jobbar i friskolor som är AB kan med fog ifrågasättas mot bakgrund av panelens sammansättning. En expert som jag bett granska denna undersökning konstaterar helt sonika att ”Det går absolut inte att dra dessa slutsatser på basis av undersökningen. Undersökningsmetodiken håller helt enkelt inte. Själva urvalsprocessen håller inte, speciellt inte i frågor om attityder och åsikter som ofta är orelaterade till de allmänna bakgrundsvariabler (skoltyp, nivå etc) man hävdar att man har kontroll över. Problemet med paneler är att man redan från början får ett snett urval vilket gör dem olämpliga som urvalsram för kommande undersökningar. De som väljer att ingå i en panel är mer engagerade, mer angelägna att påverka, kort sagt sådana som i högre utsträckning inte är nöjda på olika sätt. När sedan endast en minoritet väljer att delta snävas målgruppen in ytterligare efter samma princip och kvar blir bara de som är allra mest motiverade att påverka –  men som sagt på intet sätt representativa för alla lärare.”

Till denna expertkommentar kan läggas att svarsfrekvensen dessutom är mycket låg, 42 procent har svarat på undersökningen. Bortfallet innebär alltså att fler än hälften har avstått från att delta. En slutsats som möjligen kan dras av detta stora bortfall är att medlemmarna inte anser att detta är högt prioriterade frågor. Särskilt som det är uppenbart att de som jobbar i friskolor trivs mycket bra. Likväl kommunicerar lärarfacket sina slutsatser som vore de generellt giltiga till media och nu i sitt remissvar.

Sveriges Lärare driver en tydlig linje och väljer att bortse från det som friskolereformen har bidragit till för deras medlemmar. De hävdar att ”Konkurrens och vinstintresse har tydligt negativa effekter på skolväsendet” när det i själva verket visat sig ha positiva effekter i flera avseenden, inte minst när det gäller skolors och elevers prestationer, vilket bland annat IFAU och analyser av svenska elevers Pisa-resultat har visat.

Att medlemmarna fått möjlighet att välja arbetsgivare, kommunal eller fristående, AB eller annan verksamhetsform, är inget som lärarfacket ser som en fördel. Att mångfalden dessutom medfört innovationer och utveckling av svensk skola vill de inte heller erkänna. Analyser som visar att de elever som går i en friskola har betydligt högre kunskapsnivå än de jämförbara elever som går i kommunala skolor verkar inte heller vara relevant.

För åter igen, det är slående att de som valt att jobba i friskolor som är AB, medarbetare som ju också är medlemmar i Sveriges Lärare, trivs mycket bra. Ändå väljer Sveriges Lärare att driva frågan ”vinst och marknadsskola ska fasas ut.”

Låt mig ge några exempel från hur medarbetarna hos de större friskolehuvudmännen ser på sin arbetsplats och sin arbetsgivare. Fler än 8 av 10 trivs med sitt arbete, mellan 7-9 av 10 kan rekommendera sin arbetsplats till andra. Det är också mycket tydligt att man är nöjd med ledarskapet på sin arbetsplats. Skolinspektionens enkäter bland lärare i såväl kommunala som fristående skolor visar också lärare i friskolor är nöjda. Mot bakgrund av detta är det svårt att förstå hur Sveriges Lärare kan påstå att ”Marknadsskolan har också negativa konsekvenser för lärarnas professionella friutrymme och yrkesansvar.”

Intressant nog saknas helt perspektivet elevers och familjers möjlighet att välja skola i remissyttrandet. Friskolereformen har inte bara medfört att skolor tvingats höja sin kvalitet, den har också gett makten till föräldrar och elever (och även lärare) att välja skola. 7 av 10 bland allmänheten anser att det är rätt att man kan välja grundskola. Ett skolval som inte bara innebär att du kan välja till utan du kan också välja bort. Att valfriheten med Sveriges Lärares hållning beskärs kraftigt är inget som verkar bekymra dem. Det perspektivet saknas helt i yttrandet. Ej heller verkar det relevant att friskolor som är AB, enligt forskning, presterar bättre än kommunala och likvärdigt eller bättre än ideella skolor (beroende på metod), även efter  justering för elevbakgrund.

Friskolereformen har bidragit till att lärare har fått fler arbetsgivare att välja på, skolresultaten har blivit bättre och vi har fått en mångfald av skolhuvudmän. Det borde vara  positivt för facket. Men de väljer att se det som ett problem och en utveckling som måste motarbetas. Det är bara att beklaga och låt oss hoppas att de misslyckas med sina ambitioner.

//

Publicerat

Artikel i Smedjan – Även ideella friskolor borde värna aktiebolagen

Jag skriver i Smedjan om vikten av att friskolebranschen håller ihop. Remisstiden har gått ut för delbetänkandet ”Skärpta villkor för friskolesektorn”. Med anledning av detta har jag bl a läst remissyttrandet från Idéburna skolors riksförbund. Deras yttrande föranledde mig att skriva följande artikel.

Även ideella friskolor borde värna aktiebolagen

Remisstiden har gått ut för delbetänkandet av utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn”. Det är intressant att läsa remissyttrandena. Ett exempel är kommuner som framhåller vikten av att friskolorna har en långsiktigt hållbar ekonomi samtidigt som det är kommunerna själva som beslutar om friskolornas intäkt – skolpengen. Utredningens förslag riskerar att få omfattande effekter för branschens utveckling. Ett helhetsperspektiv som dessvärre få remissinstanser tagit upp i sina yttranden. Effekterna handlar om incitament för att starta och driva fristående skolverksamheter. Exempelvis höjda trösklar för ägares möjligheter att genomföra strukturförändringar och uppenbara risker för att små friskolor läggs ner istället för att övertas av andra friskoleägare.

I denna artikel tänkte jag fokusera på Idéburna skolors riksförbunds yttrande. De är en branschorganisation för knappt 70 icke-vinstutdelande fristående skolor. Inte heller de tar ett branschperspektiv utan ställer sig i huvudsak bakom utredningens förslag och verkar inte reflektera över vilka effekter de skulle få för mångfalden och valfriheten, om de blir verklighet.

Deras yttrande har ett tydligt ägarperspektiv, framför ett föräldrar/elevperspektiv, i sitt förhållningssätt till remissförslagen. Det handlar om att slå vakt om just deras medlemmar och texten inleds med; ”Idéburna Skolors Riksförbund (ISR) anser att vinstutdelning och verksamhetsfrämmande värdeöverföringar ska förbjudas i skolan.” De fortsätter;

”Att vara huvudman, skolledare och lärare i en idéburen skola skiljer sig markant från att vara verksam i ett vinstdrivande företag. I den idéburna skolan handlar inte uppdraget om att generera överskott genom stordrift och rationaliseringar för vinstutdelning till ägare. Uppdraget handlar om att förverkliga skolans och pedagogikens syfte, för både våra ungas och Sveriges framtid.” 

Det är en intressant inställning till alla kollegor i branschen som valt aktiebolag som verksamhetsform. Skrivningen kan tolkas som att de vill förbjuda verksamhetsformen AB så som den regleras i dagens lagstiftning.

I dag är det drygt 7 av 10 skolhuvudmän som bedriver friskoleverksamhet i form av aktiebolag, varav de flesta har små verksamheter. De, liksom de större, invänder med all säkerhet mot den beskrivning som görs av drivkrafterna för skolledningen, ägarna och medarbetarna. Ambitionen hos dessa friskolor är självfallet också att förverkliga skolan och pedagogikens syfte. Det har ju också visat sig under det senaste decenniet i och med att friskolorna tydligt har bidragit till att höja svenska skolelevers kunskapsnivå i internationella prov som exempelvis Pisa och Timss.

Tack vare privata investeringar har svensk skola tillförts pengar och därmed har också fler barn och elever kunnat erhålla friskoleplatser.

Nu vill ISR att de så kallade non-profitskolorna ska favoriseras i lagstiftningen och att de som är aktiebolag ska förbjudas att dela ut vinst till dem som investerat i verksamheten. Detta är ett tydligt brott mot den lika-villkorsprincip som har funnits under lång tid när det gäller skolvalet. Oavsett skolhuvudman offentlig eller privat, ska regelverket vara detsamma. Remissyttrandet avslöjar tyvärr ett totalt ointresse för branschens utveckling och för möjligheterna att tillgodose efterfrågan på friskoleplatser. Inställningen att vinstutdelning ska förbjudas för friskoleägare skapar ett ”inbördeskrig” i branschen, vilket naturligtvis är mycket beklagligt.

Det finns många fiender till friskolebranschen utanför densamma, vilket gör att branschen oavsett ägarform, borde kroka arm för att bemöta dessa.  Inställningen till vinstförbud kan också tolkas som att de anser att den tillväxt som har skett inom branschen inte har varit välkommen eftersom den har skett huvudsakligen via aktiebolagg och privata investeringar.  Tack vare dessa privata investeringar har svensk skola tillförts pengar och därmed har också fler barn och elever kunnat erhålla friskoleplatser än vad som annars hade varit fallet. Idag går cirka 80 procent av alla grund- och gymnasieelever i friskolor som är aktiebolag.

Det är förvånande att ISR stödjer utredningens förslag när det gäller ägarbyten, till exempel en generationsväxling eller att en annan friskolehuvudman köper en liten verksamhet exempelvis när den nuvarande ägaren inte orkar driva verksamheten längre. Advokatsamfundet har i sitt remissvar konstaterat att att det föreslagna förbudet för vinstutdelning och värdeöverföring vid ägarbyte kan göra ägarbyten mindre intressanta, vilket kan leda till inlåsningseffekter som ytterst drabbar skolverksamheten. Det vill säga elever och medarbetare. En effekt som riskerar att påverka även non-profitverksamheter, för även de kan ibland behöva byta ägare.

Att landets politiker inte förmår att tydligt definiera vad som menas med kvalitet i skolan är en fråga som borde samla branschen.   

Den mångfald och konkurrens som vuxit fram sedan friskolereformen sjösattes för över 30 år sedan har bidragit till att kommunala skolor har tvingats höja sin kvalitet och till att hundratusentals elever har fått möjlighet att välja skola. Systemet är inte perfekt. Skolvalet bör kompletteras med mer information om de olika skolorna så att människor kan göra ett mer informerat skolval. Sverige saknar också en definition av vad som menas med kvalitet i skolan. Trots att utredningen kopplar flera av sina förslag till kvalitetsbrister i verksamheter så har den inte förmått definiera vad som ska utgöra kvalitet i skolan. Det öppnar för rättsosäkerhet om förslagen skulle bli verklighet. Att landets politiker inte förmår att tydligt definiera vad som menas med kvalitet i skolan är ytterligare en fråga som borde samla branschen.

Vi vet också att skolpengssystemet behöver reformeras och bli mer transparent och att lika villkor säkerställs. Idag är skolpengen lägre för många friskolor än för kommunala skolorna, något som Mikaela Valtersson har visat i en mycket intressant rapport. Skolinspektionen har också varnat för att många friskolor har en för svag ekonomi och därmed låga marginaler, något som framförallt gäller de små friskolorna. Därför behöver branschen också kraftsamla när det gäller skolpengsfrågan.

 

Svensk skola är på rätt väg kunskapsmässigt. Men det finns många utmaningar på vägen. Inte minst när det gäller att leva upp till det kompensatoriska uppdraget. Sverige har aldrig tidigare haft ett så mångfacetterat elevunderlag som i dag. Det ställer krav på att skolor, oavsett huvudman, kan ta emot och lära dessa barn och elever utifrån deras förutsättningar. Därför är just mångfalden viktig. Låt oss se till att alla dessa barn och elever får en framgångsrik skolgång i stället för att lägga energi på att kräva olika villkor och i sin förlängning göra det ointressant att driva friskolor som aktiebolag.

Ulla Hamilton

14 augusti 2025