Ett av de seminarier som jag själv talade på i Almedalen var ”Påverkas elevernas kunskapsnivå av att skolor går med vinst?”. Svaret – som är ja – framgår av min text nedan.
Seminariet var ett av flera som anordnades under tisdagen, med anledning av att boken ”Stark skola – en ödesfråga för Sverige” presenterades. Redaktörer för denna debattbok är Håkan Hallberg och Mats Ögren Wanger. 39 personer har bidragit i boken, med ett förord av Sveriges Överbefälhavare Michael Claesson. Du kan beställa boken här.
Jag är en av de som har bidragit till boken och nedan kan du ta del av min text. Men jag rekommenderar verkligen att läsa alla texter. De ger en bred kunskap och insikt i flera intressanta frågor, tex Johan Söderlunds text ”En psykiatrikers perspektiv på skolan”. Johan är med.dr och specialist i psykiatri och bland annat representant i Nationella arbetsgruppen för adhd. Han skriver mycket intressant om skolan och psykisk ohälsa. Högaktuellt ämne inte minst mot bakgrund av den utredning vars uppdrag är att lämna förslag när det gäller området elevhälsa.
Min text – Bättre skola för pengarna är möjligt
”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.” Det sägs ofta att den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller (1884-1970) ska ha yppat de bevingade orden, men inte mycket tyder på att det är sant. Tvärtom pekar det mesta på att den byråkratiska välfärdsstat som började byggas upp under Möllers överinseende, vid sidan av många för all del viktiga sociala reformer, också förde med sig en hel del slöseri med gemensamma resurser. Det senare kan illustreras med ett annat bevingat citat av Leif Östling, framgångsrik vd för Scania, när han uttalar ”Vad fan får jag för pengarna?”. En fråga som känns alltmer relevant i ett land där det på område efter område kan ifrågasättas hur effektiv resursanvändningen är inom till exempel välfärdssektorn.
I den offentliga debatten försöker vänsterdebattörer i dag muta in bilden av att det är de som håller hårt i skattebetalarnas pengar när de går till storms mot ”dräneringen av skattemedel” i privata välfärdstjänster. Medan de slår dövörat till de stora summor som investeras i offentliga välfärdstjänster utan att vi får valuta för pengarna.
Hur väl använder vi skattemedel i Sverige? Det är en viktig fråga inte minst mot bakgrund av att såväl vård, skola som omsorg till mycket stor del drivs i offentlig regi. På skolområdet är det cirka åtta av tio barn som går i offentliga skolor, det vill säga i förskolor och skolor. Tittar vi på vården och omsorgen så sker 87 procent av vården i offentlig regi och 85 procent av omsorgen. Det kan man inte tro om man lyssnar på debatten.
För trots att en mycket stor majoritet av landets elever går i offentliga skolor så handlar den svenska debatten i stort sett uteslutande om friskolorna. Och detsamma gäller vården och omsorgen. Den privata välfärdssektorn framställs som problemet. Ska vård- och omsorgsföretag och friskolor få gå med överskott? Ska friskolor få dela ut överskott/göra utdelning till sina ägare? Frågorna kan synas lätta att besvara med ett tydligt NEJ. Men vad får det beskedet för konsekvenser? Det finns skäl att problematisera frågeställningen. Låt oss titta på exemplet skola.
Vinst och kvalitet går hand i hand
Vissa partier driver frågan att det inte ska vara tillåtet för friskolor att använda sig av verksamhetsformen aktiebolag om det innebär att ägaren kan få utdelning. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna menar att om en verksamhet drivs i aktiebolagsform så innebär det att ägaren/ägarna bara är intresserade av vinstmaximering. Därför vill de ställa krav på att friskolor inte får ge utdelning till ägarna. Det skulle innebära att intresset för att investera i friskolor i princip skulle försvinna eftersom den som investerar i skolverksamheten inte skulle få avkastning på sin investering. De som talar illa om aktiebolagsformen talar aldrig om att ekonomiska föreningars syfte (till exempel HSB och Riksbyggen) ofta handlar om att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen. Det finns till och med ett kapitel i lagen om ekonomiska föreningar om hur vinstutdelning ska hanteras.
Många hävdar att det inte går att erbjuda en kvalitativt bra utbildning i aktiebolagsform. Detta är ett påstående som nästan aldrig behöver beläggas för de flesta tar det för en sanning. Men det finns inga belägg för påståendet, tvärtom visar analyser (Lönsamma kunskaper – sambandet mellan vinst och kvalitet i svenska grundskolor”, rapport Svenskt Näringsliv, mars 2018) att lönsamhet och kvalitet går hand i hand på svenska grundskolor. 2016 gjorde Henrik Jordahl, i dag professor vid Örebro universitet, en fallstudie (”En effektivare skola ger mer kunskap”, rapport Svenskt Näringsliv, juli 2016) där han granskade tre kommuners och tre friskolehuvudmäns systematiska kvalitetsarbete och effektivitetsarbete.
Han menar att kommunernas systematiska kvalitetsarbete framstår som eftersatt i jämförelse med skolföretagens mer renodlade arbetssätt. För dessa står undervisningen tydligt i fokus och de har ett mer välorganiserat arbetssätt med uppföljning, analys och åtgärder. Jordahl konstaterar också att kommunerna har fler och brokigare mål för sina skolor medan undervisningen står tydligt i friskolornas fokus.
Ett annat argument som också används i skoldebatten är att det är särskilt olämpligt att bedriva just skolverksamhet i form av aktiebolag, eftersom det är en verksamhet där det tar lång tid innan man ser effekterna av en dålig skola. Aktiebolagsformen är därför olämplig, friskoleägarens vinstintresse gör att det finns stort incitament för friskolan att ”locka in” elever till en skola som erbjuder en utbildning med låg kvalitet för att ägaren hellre vill ta ut pengar ur verksamheten i form av utdelningsvinst än att eftersträva en utbildning av hög kvalitet. Eftersom friskoleägare oftast erbjuder utbildning under många år finns det en risk att en undermålig verksamhet inte skulle avslöjas förrän långt senare. Slutsatsen är att det är först då som det faktiskt går att upptäcka att det i själva verket var en dålig skola, där ägarna använt skolpengen till andra saker. Så låter argumentationen bland de som vill ta bort möjligheten för friskoleägare att driva verksamheten i form av AB.
Det ligger självfallet en hel del i påståendet att utbildning är en verksamhet vars effekter kan ta lång tid innan de blir synliga. Särskilt om det saknas ett system för att jämföra landets skolor med varandra. Så visst finns det en tidsaspekt när det gäller undervisningens utfall. Denna beskrivna risk är också i sig ett viktigt skäl för att det behöver finnas en tydlig definition av vad som är kvalitet i skolan – vilket saknas i Sverige – och till att ha löpande nationella prov som ger en övergripande nationell bild av hur kunskapsutvecklingen ser ut i svensk skola. Detta är inte något som gäller enbart för friskolor, det gäller givetvis alla skolor oavsett huvudman. Det är snarare ett än viktigare argument för att Sverige inte enbart kan förlita sig på internationella kunskapsprov. Vi behöver ett nationellt test som visar hur kunskapsutvecklingen ser ut över tid i landet som helhet. Är dagens 15-åringar bättre eller sämre än 15-åringarna på 1970-talet? Det svaret har vi inte i dag.
Mått på en skolas förädlingsvärde behövs
I dag får vi förlita oss på PISA, en internationell jämförelse, för att få viktig information om hur svenska elever presterar i några ämnen. Utan det svenska deltagandet i OECD:s internationella prov (PISA, TIMMS, PIRLS) hade Sverige som nation saknat den kunskap som vi ändå har i dag kring hur svenska elever presterar. Men även om PISA-resultaten i sig är ett mått på hur bra svenska 15-åringar presterar i jämförelse med sina jämnåriga i andra länder, så säger de inget om de olika skolornas förmåga att höja elevernas kunskapsnivå utifrån vilka kunskaper eleverna hade med sig när de började skolan. För detta skulle det behövas ett mått på skolans förädlingsvärde, det vill säga ett mått som visar skolans förmåga att höja elevens kunskapsnivå utifrån kunskaperna eleven hade med sig vid skolstarten. Detta är en metod att jämföra skolor som allt fler länder intresserar sig för.
När friskolereformen infördes 1993 var det 0,9 procent (8 300 elever) av alla grundskoleelever i Sverige som gick i någon av de då 77 godkända privata skolorna (SOU 1992:38, Fristående skolor, Bidrag och elevavgifter). 73 procent av skolorna fanns i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. 25 av skolorna var konfessionella, 25 Waldorfskolor, 12 Montessoriinspirerade och 6 internationella skolor. Finansieringen av dessa privatskolor skedde enligt SOU 1992:38 till 52 procent via offentliga bidrag, 30 procent elevavgifter och till 18 procent via föräldrabidrag, sponsormedel, gåvor med mera. Medianvärdet på elevavgiften vid de skolor som tog ut avgift låg 1991 på 8 000 kronor per år, 28 procent av skolorna tog inte ut elevavgift. Den högsta årliga avgiften 1991 uppgick till 43 100 kronor. Många skolor hade avtal med kommuner och fick på så sätt bidrag till verksamheten.
Stark efterfrågan på friskolor
I dag är det förbjudet för friskolor att ta ut avgifter och över 420 000 barn och elever går i en fristående förskola, grundskola eller gymnasieskola. Ökningen har varit oavbruten av såväl andelen som antalet friskoleelever under de senaste 20 åren. Från läsåret 2014/2015 till 2023/2024 har andelen elever i fristående grundskolor ökat från 13,7 procent eller 158 000 till 16 procent eller 194629 elever.
Knappt 37 000 elever i tillökning på ett decennium, vilket till exempel motsvarar antalet invånare i Karlskrona.
Under de senaste 20 åren har andelen ökat från sex till 16 procent. De små stegens revolution – i det tysta – som tydligt visar vilken stor efterfrågan som finns på platser i friskolor runt om i landet. Vi kan också se en stor ökning av andelen elever i fristående gymnasieskolor. Det verkar som om den debatt som pågått nationellt under många år, där friskolor kritiseras, liksom reformen i stort, inte påverkar landets elever och föräldrar. Allt fler fortsätter att välja friskolor. Och stödet för att det är rätt att välja grundskola har ökat med nästan tio procentenheter sedan 2020. En intressant utveckling i sig med tanke på hur intensiv debatten om friskolorna har varit under de senaste tio åren. Fler än sju av tio tycker att det är rätt att välja grundskola.
Varför gör de då det? Inte minst mot bakgrund av hur medierapporteringen och debatten kring friskolor ser ut kan man ju undra varför så många ändå väljer dessa skolor?
Det är i skoldebattens skugga – bland den fakta som inte får utrymme, eftersom den inte passar det rådande narrativet – som vi får söka svaret på den frågan. När Skolinspektionen i den årligt återkommande Skolenkäten ställer frågan till lärare, elever och föräldrar framgår att de som valt att jobba eller studera på en friskola är mer nöjda än kollegorna och kamraterna på kommunala skolor. När man nagelfar Skolinspektionens kvalitetsgranskningar (enligt deras egen definition av vad som menas med kvalitet) (Så bedöms skolor (skolinspektionen.se)) blottläggs att friskolor regelmässigt håller högre skolkvalitet – och bättre ledarskap – än kommunala skolor.
Friskolor presterar bättre
När de senaste PISA-resultaten för 15-åringar analyseras visar det sig att friskolornas elever ligger ett helt läsår före eleverna i kommunala skolor. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgrens analys är förbluffande (Vad kan vi lära av PISA 2022? Faktorer bakom svenska elevers resultat – IFN ). Elever med liknande bakgrund har jämförts och resultatet visar på skillnaden – ett helt läsår för de som gått i en friskola. Hur kan det komma sig att det inte finns en enorm debatt om detta resultat? För samtidigt vet vi också – även om det inte är en särskilt spridd insikt i skoldebatten – att av närmare 100 grundskolor där över 30 procent av eleverna lämnar årskurs nio utan behörighet till gymnasiet, är samtliga kommunala. Även här handlar det om 15-åringar.
De här insikterna är alltså inte vanligt förekommande i skoldebatten, men det betyder nu inte att föräldrar och elever runt om i vårt land svävar i total okunnighet om hur skolkvalitet fördelar sig på friskolor respektive kommunala skolor. Åtminstone har man en relativt god bild av lokala förhållanden. Och utifrån den verklighetsbilden röstar folk med fötterna. Och när de valt skola har cirka 420 000 elever valt en friskola. Friskolor förefaller också ha en bättre förmåga att anpassa sin undervisning till elevernas behov. Något som är mycket viktigt i tider där vi ser en ökad andel elever med till exempel adhd-diagnoser, problem med hemmasittare och en ökad efterfrågan på resursskolor.
Skulle då denna tillväxt av friskoleplatser ha kunnat ske om det inte hade varit möjligt att driva friskolor som aktiebolag? Mitt svar på den frågan är nej. Det finns flera dimensioner i detta nej så låt mig utveckla.
Finansiering underlättas av aktiebolagsformen
Det handlar om de små skolhuvudmännen och de skolhuvudmän som vill växa. Låt mig börja med de små. Aktiebolagsformen är en väletablerad företagsform som innebär att man skiljer mellan individens ekonomi och företagets ekonomi. Ett aktiebolag är en egen juridisk person. Det är förmodligen det främsta skälet till att cirka 63 procent av alla fristående grundskolor och 88 procent av alla fristående gymnasieskolor drivs i form av AB. Bland förskolorna är det 46 procent som drivs i bolagsform. I debatten framställs som sagt valet att driva verksamheten som aktiebolag att den främsta ambitionen hos den eller de ägarna, är att gå med vinst.
Men jag vågar påstå att valet av verksamhetsform inte primärt handlar om vinstfrågan. Det krävs kapital för att starta en friskola, ett ganska stort kapital i dagens läge och bankerna känner AB-formen väl. För banken är det en trygghet att friskolan är en egen juridisk person även om det är en mycket liten verksamhet. Aktiebolagslagen ställer tydliga krav på ekonomiska och juridiska förutsättningar. AB-formen innebär också att små verksamheter omfattas av de så kallade 3:12 reglerna. Det innebär bland annat att den som startar en friskola kan välja att antingen anställa sig själv i verksamheten, med de lön- och beskattningsregler och kostnader som det innebär, eller att ta ut lönen i form av utdelning efter några år när man ser att verksamheten har en trygg ekonomi. Det senare innebär att mer pengar blir kvar i verksamheten eftersom skatten på utdelning är lägre än löneskatterna. AB-formen innebär också att andra än de ursprungliga ägarna kan bidra med kapital på ett enkelt sätt. Genom att bjuda in andra investerare kan ägarna skapa förutsättningar för verksamheten att växa och utvecklas. Det är precis det som har skett i Sverige. De som investerar i dessa verksamheter vill givetvis också ha ränta på sitt kapital, det vill säga avkastning i form av utdelning. Denna tillväxt har gjort det möjligt för fler elever att få en efterlängtad plats i en friskola.
De stiftelseägda friskolor som finns (cirka nio procent av alla fristående grund- och gymnasieskolor) har funnits länge men de har inte visat något större intresse för att växa och därmed erbjuda fler elever en skolplats. Här återfinns ungefär tio procent av alla friskoleelever. För flera av dessa är just affärsidén den lilla skolhuvudmannen, vilket innebär att de inte vill växa. Det gäller även om allt fler vill ha en plats i dessa skolor och köerna blir allt längre. En plats blir då förbehållen ett fåtal tursamma elever. Det innebär att om det inte skulle ha varit möjligt att bedriva friskoleverksamhet i form av aktiebolag skulle troligen betydligt färre elever ha fått möjlighet att gå i en friskola, än vad som är fallet i dag.
Det bär också syn för sägen att det, enligt en ESO-rapport, är vinstdrivande skolor som drivs i form av aktiebolag, som etablerar sig i anslutning till utanförskapsområden. Utan koncernskolor skulle många elever i utsatta områden aldrig ha fått en chans till en bättre skolgång.
Svenska friskolor får inte välja elever
Vi hade inte fått se den tillväxt som varit möjlig utan de friskoleägare som valt att driva verksamhetsformen som AB och dessutom vågat ta risken att växa. För i det svenska systemet är det, till skillnad från i många andra länder med privatskolor, eleverna som väljer skola. I andra länder är det de privata skolorna som kan välja vilka elever de vill erbjuda plats i sin skola. Det är inte tillåtet i Sverige; finns det utrymme måste skolan ta emot en elev som vill ha den lediga platsen i skolan.
De friskolor som visat sig vara efterfrågade, har också gjort det möjligt för allt fler elever att gå i friskola genom att dessa då kunnat expandera. Under årens lopp har köerna till de mest attraktiva skolorna vuxit. Köer som ju är en tydlig illustration av vilket intresse som finns för en friskola men som i debatten ofta framställs som ett problem. Och visst är det ett problem, men inte på det sätt som det framställs. Det är ett problem som har sin grund i det av politikerna beslutade regelverket då det är svårt för en attraktiv friskola att utöka antalet platser. Det faktum att friskolor har kö borde ju dessutom leda till att kommunala skolhuvudmän funderar över hur det kommer sig att så många vill välja bort de kommunala skolorna. Samtidigt kan man konstatera att dessa tydliga köer till exempel har skapat en trygghet för Internationella Engelska Skolan att ansöka om att få starta nya skolor.
Köerna visar vilket intresse som finns och då vågar ägarna investera i nya skolor. Nya skolor som det tar år att etablera. Den ökade efterfrågan och möjligheten att växa har medfört att Sverige också fått flera större friskolekoncerner.
Det är skolhuvudmän som tack vare sin storlek har kunnat skapa stordriftsfördelar när det gäller såväl undervisningsmaterial, kompetensutveckling som andra typer av inköp. Precis som många kommuner, som ju faktiskt också kan ses som skolkoncerner. Rätt hanterat kan man, tack vare dessa stordriftsfördelar, skapa rörelsemarginaler i verksamheten, något som Jordahl också har visat i den fallstudie som nämns ovan.
Debatten om friskolornas vinster och synen som den avslöjar; att det förutsätter att det tullas på kvaliteten för att skapa vinst, visar att det saknas insikt om hur verksamheter kan fungera. I debatten utgår jämförelsen oftast ifrån hur de kommunala skolornas ekonomi ser ut och hur den verksamheten är strukturerad och organiserad. Men den dynamik som finns i privatägda verksamheter saknas oftast i anslagsfinansierade organisationer, som ju kommunala skolor och även friskolor är, på grund av skolpengen.
I privatägda verksamheter finns det oftast ett ständigt incitament att förbättra, rationalisera och effektivisera. Ambitionen är att få ut mer verksamhet och högre kvalitet för samma, eller i vissa fall för mindre, pengar. Anslagslogiken är den omvända: det gäller att göra av med de pengar man tilldelats (ja, helst lite mer än så) för att ständigt kunna hävda att man behöver mer resurser. Dessa skilda synsätt gör att det oftast är väldigt svårt för människor att förstå hur det kan komma sig att friskolor kan få pengar över i sin verksamhet, utan att det påverkar kvaliteten. Men det handlar om HUR de resurser som finns som helhet, pengar och personal, används i verksamheten.
Det är en mycket liten andel av den totala omsättningen i friskolebranschen som utgör vinstuttag (utdelning). Det handlar om under en procent. De allra flesta friskolebolag återinvesterar, efter det att skatten är betald, sitt överskott i verksamheten. Det överskottet kan användas för att växa eller för att utveckla verksamheten genom att exempelvis investera i system för systematiskt kvalitetsarbete, finansiera forskningsprojekt som medarbetare deltar i tillsammans med universitet eller upprustning av fastigheter med mera.
Offentlig verksamhet saknar rätt incitament
Kommersiella verksamheter – där det för många så skräckinjagande vinstintresset råder – är inte bara bättre på att hushålla med ekonomiska resurser. Deras andra stora fördel är innovationskraften.
Offentliga verksamheter å andra sidan drivs av en annan logik som ofta innebär att det inte bara saknas incitament för att bedriva den kostnadseffektivt, utan också drivkrafter för att innovera. Det ena hänger delvis ihop med det andra. Men bristen på innovativa lösningar i det offentliga handlar också om att det i en hierarkisk, reglerad byråkratisk miljö inte går att decentralisera på samma sätt. Den enskilda medarbetaren kan inte alltid ges utrymme för flexibilitet och uppfinningsrikedom. Och i dessa miljöer gör man karriär på andra sätt än genom att ge utlopp för kreativitet. Där handlar det oftast om att göra karriär från läraryrket, till rektor, skolledare eller kanske till och med skolchef för en hel kommun.
I friskole-Sverige däremot har såväl små skolverksamheter som stora koncerner bidragit till nya innovationer på skolområdet. Exempelvis har Kunskapsskolan med sin KED-modell ställt regelbundna samtal och uppföljning i centrum för elevens kunskapsresa och Internationella Engelska Skolan har revolutionerat den flerspråkiga utbildningen och bidragit till en lösning på den svenska lärarbristen genom att ta in utländska lärare. Fridaskolorna har haft ett unikt, nära samarbete med skolforskningen. ”Rytmus” har bidragit till det svenska musikundret (jag vågar påstå minst lika mycket som den kommunala musikskolan).
Resursskolor har gett många barn med särskilda behov undervisning i miljöer med individuella anpassningar som inte finns någon annanstans. Dessvärre har en hel del innovativa lösningar också fått ta ett steg tillbaka i takt med att skolan har reglerats i allt större utsträckning och utrymmet för experimentlusta därmed har minskat.
Klart står att innovationer frodas i miljöer som präglas av konkurrens och ekonomiska incitament. För många känns det ovant att betrakta marknaden som en kreativ experimentverkstad. Men det är precis vad den är. Oavsett om det handlar om att utveckla smarta telefoner, digitala hjälpmedel eller effektiv utbildning.
Skolvalets motståndare hävdar ofta att skolan är för viktig för att man ska överlåta den i marknadens händer. Men är det inte precis tvärtom? Vill vi ge våra barn högkvalitativa utbildningar som mäter kunskapsutveckling, tar sitt uppdrag på allvar och hela tiden strävar efter att bli ännu bättre måste aktiebolagen finnas kvar i skolvärlden. Ska valfriheten vara mer än bara en chimär kan vi inte avveckla de skolor där åtta av tio friskoleelever går. Bara på en konkurrensutsatt skolmarknad där ekonomiska incitament driver utvecklingen framåt kommer skolor att kämpa för att kunna erbjuda en utbildning ingen annan har. Och på det viset kan alla skolor bli bättre – genom att lära av de bästa.
Friskolorna höjer kunskap och kvalitet
Så för att avsluta med det jag började med, Leif Östlings citat: ”Vad fan får jag för pengarna?” Ett svar när det gäller skolområdet är följande tre konkreta exempel:
- Friskolorna har bidragit till att höja de svenska skolresultaten i PISA – Rapport av Gabriel Heller-Sahlgren ”Vad kan vi lära av PISA 2022? – Faktorer bakom svenska elevers resultat ”, mars 2024 Näringslivets skolforum
- Etablering av en friskola har bidragit till att kommunala skolor höjer sin kvalitet – (Independent schools and long-run educational outcomes: evidence from Swedens large-scale voucher reform. Economica, Vol.82 s.508-551, år 2015) En ökning av andelen friskoleelever förbättrar både det genomsnittliga utbildningsresultatet i slutet av grundskolan och på lång sikt även gymnasiebetyg, universitetsstudier och antal utbildningsår. En högre andel friskoleelever i kommunen har inte lett till ökade skolkostnader.
- Friskolor har bidragit till ökat fokus på skolans arbetsmiljö med trygghet och studiero, visat på ledarskapets betydelse och till att lärare kan välja på flera arbetsgivare och därmed stanna kvar i yrket. Det har gett hälsosamma arbetsplatser med nöjda och friskare medarbetare. ”Jobbhälsoindex 2022 Arbetsmiljö i svensk skola” Rapport Friskolornas riksförbund 2022
Det framhålls ofta från politiskt håll att det är viktigt att Sverige har en skola med god kvalitet. Samtidigt har dessa politiker inte definierat vad som menas med kvalitet i skolan. Skolinspektionen har formulerat sina egna kvalitetsmått, som är kopplade till de mål som de anser att skolan har. Dessa mål är inte helt lätta att dra slutsatser ifrån när det gäller en skolas kvalitet i stort (bedomningsgrunder-planerad-kvalitetsgranskning-grundskola-version-2023-07-01.pdf (skolinspektionen.se). Och framför allt – är det givet att det är just dessa mått som utgör grunden för god kvalitet i skolan?
Här menar jag att politikerna är svaret skyldiga. Är det kvalitet när 30 procent eller högre andel av eleverna lämnar en grundskola utan behörighet till gymnasiet? Det vet vi inte för politiken har inte definierat vad som menas med kvalitet.
Så Östlings fråga är dessvärre mycket relevant för skolan. Och då handlar det inte bara om friskolor utan också om de kommunala verksamheterna, där åtta av tio elever går. Vad får vi för pengarna?
