Ulla Hamilton, ordförande Ung Företagsamhet i Stockholm, ordförande Samfundet Sverige-Finland, tidigare vd Friskolornas riksförbund, borgarråd (m) 2006-2014 i Stockholm. Här finns mina bloggar från borgarrådstiden. Nu skriver jag om skola & näringsliv. Jag vill bidra till insikten om att ett samhälle förutsätter ett klimat som ger utrymme för individer och företag att skapa utveckling och bidrar till välfärd.
Artikeln är undertecknad av representanter från utbildningsbranschen. Jag har valt att lägga in hela artikeln här./ Ulla Hamilton
”Varje dag möter över två miljoner lärare, rektorer och elever en verklighet där digitalisering och AI genomsyrar hela samhället de lever i. Våra barn växer upp i en tid där Chat-GPT är lika självklart som en internetsökning.
Vi som undertecknardetta upprop kommer från olika delar av samhället; näringsliv, utbildning, fackförbund och barnrättsorganisationer. Vi tycker olika om mycket, men vi delar oron över regeringens skolpolitik när det kommer till AI och digitalisering.
Digital kompetens är i dag en förutsättning för att kunna få jobb och att kunna vara en del av samhället fullt ut. Arbetsmarknaden kräver digitalt kunnande, samtidigt som ungas digitala färdigheter sjunker. EU, UNESCO och FN har slagit fast att digital kompetens är en grundläggande rättighet.
Trots denna utveckling har regeringen tagit bort skolans digitaliseringsstrategi. Den nya STEM-strategin nämner inte AI-kompetens i skolan. I det nya förslaget till läroplan föreslås att digital kompetens stryks ur skolans centrala uppdrag och rätten till digitala hjälpmedel för elever med funktionsnedsättning tonas ned. Dessutom fick regeringens AI-kommission uttryckligt förbud att lägga fram förslag som rör skolan trots att utbildning är nyckeln till hela Sveriges framtida AI- kompetens. Det är svårt att förstå logiken bakom dessa aktiva val sett till den teknikutveckling vi nu bevittnar.
AI har enorm potentialoch kan bidra till stora värden om vi använder den på rätt sätt. För att lyckas behöver vi adressera såväl nyttan som utmaningarna. Vi ser redan deep fakes, AI- genererad desinformation och manipulerande system som påverkar både vuxna, barn och unga. Om skolan inte lär barn att nyttja teknikens potential, att förstå vad som är sant, trovärdigt och säkert, lämnar vi dem ensamma i ett informationslandskap som kräver mer omdöme och källkritiskt tänkande än någonsin.
Det handlar om demokrati, trygghet och kompetens för att kunna möta framtida behov och utmaningar. Inte minst handlar det också om vår kompetensförsörjning. Vi har en rekordhög arbetslöshet, samtidigt som näringslivet inte hittar rätt kompetens. Digital bildning handlar om att förstå både möjligheterna och riskerna. Barn behöver lärare som kan guida dem i detta, inte vuxna som vänder bort blicken.
Därför ser vi följande behov av insatser från regeringen:
1.Inkludera skolan i Sveriges nationella AI-strategi.
2. Säkerställ att AI och digital kompetens tydligt finns med i den nya läroplanen.
3. Stärk rätten till digitala hjälpmedel för elever med funktionsnedsättning så att det inte kan tolkas olika mellan skolor.
Regeringens nuvarande strategi för digitalisering säger att ”alla ska vara digitalt inkluderade”. Det blir bara tomma ord om inte skolan inkluderas. Att kunna läsa, skriva och räkna är självklart men i dagens samhälle måste elever också kunna förstå och använda AI. Det står inte i motsats till traditionell kunskap, det är dess nödvändiga fortsättning. Om politiken inte tar ansvar för barn och ungas digitala bildning och kompetens, kommer en hel generations möjligheter att avgöras av socioekonomiska förutsättningar och vilken skola man går i. Det är inte rättvist och definitivt inte samhällsekonomiskt hållbart.
Anders Abrahamsson, Förbundsordförande Dyslexiförbundet
Kristina Bjerka, Generalsekreterare Kodcentrum
Vidar Ekman, Förbundsordförande Elevernas riksförbund
Ann-Therese Enarsson, vd Tankesmedjan Futurion
Christer Hammar, Styrelseordförande Almega Utbildningsföretagen
Andreas Mörck, Förbundsdirektör Almega Utbildning
Patrik Nilsson, Samhällspolitisk chef Akavia
Maria Rosendahl, Näringspolitisk chef Teknikföretagen
Anna Troberg, Förbundsordförande DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor
Erik Windmar, Chef policy- och påverkan Unicef Sverige
Åsa Zetterberg, VD Tech Sverige
I veckan presenterade Almega Utbildning rapporten ”Hur är det egentligen med ”glädjebetygen”? Det är en intressant faktagenomgång med fokus på betygsavvikelser i kommunala och fristående grundskolor. Det framställs som en sanning – inte minst av utbildningsministern – att friskolorna är det stora problemet när det gäller fenomenet glädjebetyg. Från branschens sida har det länge framhållits att det grundläggande problemet är betygssystemet, vilket också allt fler har hållit med om. Nu har betygsfrågan utretts och alla väntar på vad som ska komma ut av den utredning som varit på remiss.
Det är inte särskilt svårt att ta reda på vad som är fakta när det gäller anklagelserna om glädjebetyg. All statistik finns på nätet, på Skolverkets hemsida. Trots detta har inte en enda journalist bemödat sig att göra detta. Så blir ”fake news” en sanning trots att det är mycket enkelt att kontrollera om det stämmer.
Eftersom ingen annan har gjort detta har nu Almega Utbildning presenterat en mycket intressant sammanställning av statistiken. Givetvis kommer omedelbart anklagelsen att det är en partsinlaga för branschen. Självklart måste branschen ta sitt ansvar och presentera fakta när ingen annan verkar vara intresserad. Fakta från Skolverkets statistik är fakta, oavsett avsändare.
Hur ser det då ut?
Genomgången baseras på provbetyg och slutbetyg i grundskolans årskurs 9, 2016/17 till 2024/25. I rapporten jämförs nationella provresultat med slutbetygen och resultatet är tydligt: Det är de kommunala grundskolorna som oftare sätter högre slutbetyg jämfört med resultaten på de nationella proven – i samtliga ämnen. Skolverkets statistik visar också att friskolor är något mer återhållsamma med betygen i ämnen som inte har nationella prov.
Således en helt annan bild än den som florerar i skoldebatten, och som uppenbarligen utbildningsministern och andra ledande politiker baserar utformningen av sina politiska förslag på. Det är faktiskt rätt skrämmande.
Det finns en annan intressant information på Skolverkets hemsida. Den sk SALSA-modellen tar hänsyn till elevers bakgrund såsom föräldrars utbildningsnivå, könsfördelning på skolan och andelen nyinvandrade elever. Mot bakgrund av dessa förutsättningar görs det en presumtion av hur varje skolenhets resultat kan förväntas bli i åk 9. Detta modellberäknade värde kan sedan jämföras med det faktiska utfallet.
I klartext: Elever i friskolor når oftare högre betygsresultat än vad som är
statistiskt förväntat utifrån deras bakgrund. Och PISA-resultaten visar ju också att friskolor har bidragit till att höja kunskapsresultaten i svensk skola.
De som vill få en sann bild av frågan om ”glädjebetygen” bör läsa, och gärna sprida, rapporten. Förhoppningsvis kan denna också läsas av flera journalister och få dem att fundera på om man inte borde göra ett bättre jobb genom att ta reda på fakta, särskilt när fakta finns där bara ett klick bort.
Nedan återger jag den artikel som jag hade i Smedjan den 18 december.
Statliga skolmiljarder utan resultat
För en dryg månad sedan presenterade Riksrevisionen en granskning av hur skolmyndigheterna lever upp till kravet på vetenskaplig grund i sitt arbete och rekommendationer. Den innehöll svidande kritik, inte minst mot Skolverket och Skolinspektionen. Jag skrev en artikel om Riksrevisionens rapport här i Smedjan och Svenskt Näringsliv hade nyligen ett seminarium om samma rapport. Ett mycket intressant seminarium där Skolverkets generaldirektör deltog och han instämde i mycket av kritiken. Han är relativt ny på sin post, våren 2024, så låt oss hoppas att han kan komma till rätta med de uppenbara brister som Riksrevisionen visat att Skolverket har.
Skolverket ansvarar bland annat för att betala ut statsbidrag till skolhuvudmännen runt om i landet. Det största riktade statsbidraget är det så kallade Kunskapsbidraget. Det infördes 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen och det uppgick då till cirka en miljard kronor. I dag uppgår det till 8,2 miljarder. Bidraget – som till att börja med hette Likvärdighetsbidraget, syftar till att stärka den kompensatoriska resursfördelningen i grundskolan och därmed minska den så kallade skolsegregationens potentiella effekter på skolresultaten. Statsbidraget utgår ifrån elevsammansättningen i skolan, baserat på elevernas bakgrundsegenskaper som föräldrarnas utbildning och inkomster. Mot bakgrund av dessa skattas sedan sannolikheten för att eleven inte ska uppnå gymnasiebehörighet. Ju högre sannolikheten är för att huvudmannens genomsnittliga elevsammansättning gör att gymnasiebehörighet inte uppnås bland alla elever, desto högre blir bidraget till huvudmannen, per elev.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har granskat effekterna av denna kompensatoriska resursfördelning.
IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet) har granskat effekterna av denna kompensatoriska resursfördelning som Kunskapsbidraget utgör. Frågan om denna stora satsning inneburit det man vill åstadkomma, att minska resultatskillnaderna mellan de skolor som har svagare socioekonomisk elevsammansättning på grund av elevernas bakgrund och de skolor som har en starkare socioekonomisk elevsammansättning, är minst sagt relevant. Har miljardsatsningarna ökat utsikterna för att eleverna lyckas bättre i skolan och därmed minskat resultatskillnaderna?
IFAU:s slutsatser framgår av rapporten ”Effekterna av kompensatorisk resursfördelning i grundskolan – erfarenheter från Kunskapsbidraget (Rapport 2025:17)” som kom den 18 september i år. Granskningen är intressant eftersom det politiska beslutet att inrätta detta statsbidrag inte är baserat på vetenskaplig grund (ping Riksrevisionen). IFAU konstaterar i rapporten att ”Att tillämpa en sådan, så kallad kompensatorisk, resursfördelning mellan skolor är ganska vanligt både i Sverige och internationellt men det är fortfarande oklart hur effektivt det är för att minska resultatskillnader.” De framhåller att det visserligen finns resultatstudier om huruvida mer resurser till skolan i allmänhet leder till bättre skolresultat. ”Men dessa studier har inte primärt studerat effekter av resursförstärkningar i skolor med mycket svag elevsammansättning.”
IFAU har granskat effekterna av Kunskapsbidraget utifrån statistik över lärarresurser och elevers skolresultat för läsåren 2013/14–2022/23. Därmed får vi en jämförelse med hur det sett ut innan statsbidraget infördes 2018.
När det gäller effekter på lärarresurser visar det sig att lärartätheten har ökat hos huvudmän med högre indexvärden relativt huvudmän med låga indexvärden. Ett resultat som var det man hoppades på. Måttet kan inte mätas per årskurs. Däremot kan man dra slutsatsen att Kunskapsbidraget har lett till att klasstorlekarna har minskat hos huvudmän med svagare elevsammansättning relativt huvudmän med starkare elevsammansättning. Intressant nog återfinns detta samband som en statistiskt säkerställd effekt endast för årskurs nio.
IFAU skickar dock med en brasklapp avseende resultatet i och med att de påpekar att deras analys inte ska tolkas som att huvudmän med svagare elevsammansättning bara förstärkt lärarresurserna i årskurs nio. Det kan vara så att lärarresurserna har förstärkts genom att öka antalet lärare per klass. En åtgärd som inte märks via måttet klasstorlek.
Ett annat mått som IFAU har tittat på är lärarnas kvalifikationer (via måttet förväntad lönenivå). Från annan forskning vet vi att lärares yrkesskicklighet har stor betydelse för elevernas skolresultat. När det gäller lärarkvaliteten är det väl känt sedan tidigare att det är svårare för skolhuvudmän med svagare elevsammansättning att attrahera lärare med hög kvalitet än för skolhuvudmän med starkare elevsammansättning. Frågan är om Kunskapsbidraget har ändrat på detta faktum; har skillnaden blivit mindre?
Här tolkar IFAU analysen så att Kunskapsbidraget bidragit till att förhindra en fortsatt försämring av lärarkvaliteten hos huvudmännen med svagare elevsammansättning relativt huvudmän med starkare elevsammansättning, men säger samtidigt att tolkningen är osäker. De understryker att ”… lärarkvaliteten de facto ändå har försämrats mellan referensåret 2016/17 och läsåret 2022/23 jämfört med lärarkvaliteten hos huvudmän med starkare elevsammansättning.” Det innebär att utvecklingen när det gäller lärarkvantitet respektive lärarkvalitet går i olika riktningar sedan införandet av Kunskapsbidraget. Relativt huvudmän med starkare elevsammansättning har huvudmän med svagare elevsammansättning således förbättrat sin lärartäthet men å andra sidan försämrat sin lärarkvalitet.
Dessa resultat väcker den avgörande frågan; Hur har elevresultaten påverkats – har den relativa skillnaden mellan de granskade huvudmännen minskat? Skillnaden var relativt stabil innan Kunskapsbidragets införande. För att ta reda på hur skolresultaten har utvecklats har forskarna granskat resultaten från de nationella proven i åk 3,6 och 9, i svenska och matte, under perioden. Det visar sig att de skattade effekterna av införandet av Kunskapsbidraget är relativt små och inte statistiskt skilda från hur det var innaninförandet av bidraget. Ett resultat som IFAU konstaterar ”kan framstå som lite överraskande”. Rapportförfattarna resonerar kring att en förklaring kan vara att lärarresurserna redan tidigare, före statsbidragets införande, varit kompensatoriskt fördelade. Det skulle då innebära att ytterligare resurser inte gör stor skillnad. Potentialen var redan nådd. ”Oavsett förklaring finns det alltså inga indikationer på att Kunskapsbidraget, i genomsnitt, lyckats minska skillnaderna i provresultat mellan huvudmän med stark respektive svag elevsammansättning.”
Även om det kan vara så att Kunskapsbidraget kan ha haft viss effekt för elevresultatet i årskurs nio är IFAU:s övergripande slutsats att det är svårt och kostsamt, men inte omöjligt, att minska skillnaderna i studieresultat mellan huvudmän med svag respektive stark elevsammansättning genom kompensatorisk resursfördelning. ”Vi har analyserat ett stort kompensatoriskt statsbidrag inom den svenska grundskolan och resultaten visar att effekterna på provresultat i genomsnitt är nära noll.” Deras resultat ligger i linje med flera andra studier inom området. Det finns även studier som visar att mer resurser i skolan generellt kan leda till bättre studieresultat. Mot bakgrund av detta och IFAU:s rapport ligger det nära till hands att fundera på om det finns studier som tittar noggrannare på vilken betydelse somhur resurserna används spelar roll för studieresultaten.
Min slutsats efter att ha läst denna rapport, och även Riksrevisionens rapport, är att det finns stor förbättringspotential när det gäller utformningen av den svenska skolpolitiken. Att ösa miljarder över skolan under sju års tid, där utvärderingen sedan landar i att ”effekterna på provresultat i genomsnitt är nära noll” imponerar inte. Det är en politik som vi definitivt inte har råd med. Det är hög tid att politiker, oavsett parti, lever upp till det som de själva numera kräver att skolmyndigheterna ska göra. Utgå ifrån vetenskaplig grund i de förslag som presenteras. Det ska bli intressant att se vad utbildningsministern med flera drar för slutsats av IFAU:s rapport.
Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har en intressant artikel på siten 100% Jag tar mig friheten att återge den här.
KOLUMN Liberalernas trångmål i opinionen är ingen nyhet. Sedan några månader tillbaka är man parkerade runt 1,5 procentenheter under riksdagsspärren, något som föranlett en ”kulsprutekampanj” med nya förslag. Ett stort antal krokar kastas ut i hopp om att någon av dem ska fästa i en sträng hos väljarna.
Att nästan samtliga förslag gäller utbildning är inte förvånande. Partiet har länge identifierat sig med skolfrågan, inom vilken man anser sig ha en komparativ fördel. Det är skolpolitiken som enligt företrädarna ska få partiet att klara spärren.
Men man har ett bekymmer. För skolan är inte dålig längre. Elever med inhemsk bakgrund presterar nu bättre i matematik och naturvetenskap än under hela 2000-talet – och är idag bland de bästa i världen i båda ämnena. I naturvetenskap presterar man lika bra som motsvarande elever i Sydkorea. I matematik är andelen lågpresterande i denna grupp på samma nivå som i Singapore.
Mäter inte skolkvalitet
Detta är också mest relevant för att förstå skolans kvalitet. Att inkludera elever med utländsk bakgrund – som presterar avsevärt sämre än elever med svensk bakgrund – gör att man i hög grad fångar betydelsen av olika invandringspolitik snarare än skolkvalitet. Australiens invandrare, med till stor del ostasiatisk bakgrund, presterar åtskilligt bättre än Sveriges invandrare med bakgrund i Mellanöstern – något som i grunden har mycket lite med skolan att göra.
Ingenting av detta berättar Liberalerna för väljarna. I stället vilseleder man om den svenska skolans prestationer. Man tystar ned allt positivt och förstorar upp allt negativt, uppenbarligen i tron att en pågående ”skolkris” krävs för bibehållen relevans. För varför behövs annars Liberalerna?
Så fort ett problem kan härledas till invandringen spelar man plötsligt på Sverigedemokraternas planhalva
Det är i den kontexten man bör förstå utspelet om att partiet numera vill förbjuda aktiebolag i skolsektorn, med en retorik som låter förvillande lik den som brukar höras från vänsterpartister. Vinstfrågan passar perfekt i självspäkningsstrategin eftersom den är både kontroversiell och direkt knuten till skolpolitiken. Man är helt enkelt beredd att göra vad som helst för att undvika sanningen: att de största problemen i skolan idag inte kan härledas till skolpolitiken utan till invandringen.
Anledningen är enkel. Så fort ett problem kan härledas till invandringen spelar man plötsligt på Sverigedemokraternas planhalva. Av politiska skäl väljer Liberalerna därför att låtsas som om Sverige fortfarande är ett kunskapsmässigt U-land. Självspäkning är helt enkelt ett pris man är villig att betala för att behålla problemformuleringen i paradfrågan.
Stolt men inte nöjd
Det fanns ett annat alternativ: man hade kunnat ta äran för skolmiraklet. Man hade kunnat peka på reformerna som genomfördes under Alliansåren 2006–2014 – vilka man till stor del låg bakom – som skäl till förbättringen. ”Stolt men inte nöjd” hade kunnat vara parollen, samtidigt som man pekat ut sig själva som bäst lämpade att lösa kunskapsglappet invandringen har orsakat.
Men den valda vägen blev alltså en annan. I stället för att bygga vidare på de framsteg man själv delvis låg bakom sitter man fast i en berättelse som i dag inte stämmer. Ingenting tyder heller på att den nuvarande strategin fungerar.
Om kursen inte ändras riskerar Liberalerna att framstå som partiet som fick rätt, men som åkte ur riksdagen för att man inte vågade säga det.
Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning
Gäst i Hamiltonpodden är Lars Henriksson, professor i juridik vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har gjort en rättslig analys av förslaget att förbjuda värdeöverföring för friskolor som är AB. Han konstaterar att ett värdeöverföringsförbud har lite att göra med kvalitet och menar att utredningen inte heller har visat att det finns ett orsakssamband mellan förslaget och behovet av kontinuerlig kvalitetsutveckling. Enligt honom är inte heller kravet på proportionalitet uppfyllt då det finns andra mindre ingripande åtgärder som kan vidtas för att åtgärda kvalitetsbrister. När det gäller utredningens förslag att koppla värdeöverföringsförbudet till statsbidragen så menar han att värdeöverföringen i sig inte har något med statsbidragen att göra eftersom huvudmannen ska återrapportera hur statsbidragen har använts.
EU-rätten och svensk rätt, värnandet av äganderätten måste beaktas. På frågan om hans kommentar till Liberalernas förslag om att förbjuda friskolor att driva verksamheten som AB svarar han ”Det är fullständigt orealistiskt”.
Liberalerna har nu haft sitt Landsmöte och fattat en hel del beslut som de också kommer att driva i valrörelsen. Beslutat att friskolor inte ska kunna drivas i AB-form är jag övertygad om är ett stort misstag för ett part som kallar sig liberalt. Men det var inte primärt det beslutet som jag tänkte kommentera utan det om att man politiskt ska bestämma hur många elever som maximalt får finnas i ett klassrum. Jag kommenterade i förra veckan Riksrevisionens rapport där de granskat om skolmyndigheterna lever upp till kravet på vetenskaplig grund för deras råd om rekommendationen till landets skolor.
Rapporten är en beklämmande läsning utifrån det perspektivet, bristerna är stora. Lotta Edholm kommenterade Riksrevisionens rapport i Vi Lärare”Jag är inte förvånad. När den här regeringen tillträdde visste vi att Skolverket publicerade mängder av material som saknar vetenskaplig grund.” Av artikeln framgår det också att vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet numera är krav på myndigheterna och står inskrivet i deras uppdragsbeskrivning. På frågan vems fel det är att det har blivit så här svarar Lotta Edholm: ”En grundläggande förklaring är det postmoderna synsätt som finns ibland i svensk pedagogisk forskning, det finns ingen sanning, alla sanningar är lika mycket värda. Sen har det funnits en ovilja från politisk sida att ta itu med detta.”
Åter till liberalernas beslut om klasstorlekar. Vilar beslutet att skolklasserna ska minska från 30 elever till 20 på vetenskaplig grund? Svaret är nej. Det finns ingen forskning som stöder detta beslut. Det finns ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet som startade i år och som ska titta på Klasstorlekens betydelse för utbildning, hälsa och rekrytering av lärare. Däremot verkar de inte vara inriktade på att granska effekterna när det gäller skolresultat. Det finns gott om forskning som visar att det är lärarens kompetens som är av avgörande betydelse för elevernas kunskapsnivå. En duktig lärare kan åstadkomma bättre resultat i en klass med många elever än en dålig lärare som har en liten klass. En lysande illustration av hur svårt det kan vara politiker när man samtidigt vill framföra budskap som man tror uppskattas av föräldrar, som politiken ska vila på vetenskaplig grund.
Andra har också framfört att det också är ett märkligt löfte att ge i en situation där det råder lärarbrist. Något som knappast kan vara ett okänt faktum för utbildningsministern. Kravet riskerar således att leda till att fler obehöriga lärare ska undervisa i skolan. Förutom lärarbristen innebär förslaget dessutom en kraftigt ökad kostnad för hela skol-Sverige. Det har vi inte hört ett ord om.
Jag kan också tänka mig att det finns många rektorer runt om i landet som suckar tungt över att ”politikerna åter ska detaljstyra mitt arbete”. Att det finns en frihet för de som jobbar i skolan att planera och organisera arbetet beroende på de förutsättningar som finns just i den skolan vet vi är en viktig faktor för trivseln och därmed också ordning och reda på skolan.
För det ser olika ut – storstad – glesbygd – elevsammansättning osv. Kunskapsresultaten måste väl trots allt vara det viktigaste.
Så – vetenskaplig grund ska gälla för skolmyndigheterna – men hur ska dessa myndigheter hantera situationen när de åläggs av politiken att agera utifrån politiska beslut som inte vilar på vetenskaplig grund?
Drygt vart femte förskolebarn (22 procent) går i en fristående förskola. Skolinspektionen kom nyligen med en rapport där de granskat 30 kommuners ägar- och ledningsprövning av enskilda huvudmän i förskolan. Det är en intressant läsning som visar att det skiljer sig mycket mellan de granskade kommunerna. När det gäller ägar- och ledningsprövning av grundskolor och gymnasier görs den av Skolinspektionen men vill du starta en fristående förskola så granskas ditt företag av den kommun som verksamheten ska bedrivas i.
Ägar- och ledningsprövningen syftar till att säkerställa att enskilda huvudmän uppfyller lagens krav på insikt, lämplighet och ekonomiska förutsättningar för att bedriva verksamheten. Skolinspektionens rapport visar tydligt att det finns stora kvalitetsskillnader mellan de 30 kommuner som har granskats.
”Det som är mest graverande med dagens system är att det är en förskoleaktör, dvs kommunen, som ska granska och godkänna en potentiell ’konkurrent’.”
Det är skillnader som handlar om såväl hur bedömningar görs som vilken kompetens som kommunen har för att genomföra t ex granskning av de ekonomiska förutsättningarna.
”Vi bedömer att 26 av 30 granskade kommuner saknar viktiga kvalitetsaspekter. ””Hälften av kommunerna har inte rutiner, processer och bedömningsstöd som säkerställer en likvärdig och noggrann bedömning och utredning.”
Det är i sig inte konstigt att kompetensen är olika eftersom det är stor skillnad på förutsättningarna. Små kommuner har inte samma resurser att tillgå som stora, och då talar jag framförallt om resurser i form av kompetens. Men det som är mest graverande med dagens system, och som också illustreras av att det är så olika hur kommunerna jobbar, är att det är en förskoleaktör, dvs kommunen, som ska granska och godkänna en potentiell ”konkurrent”.
”Det är anmärkningsvärt att det inte är fler som reagerar.”
I den infekterade svenska välfärdsdebatten riskerar det att bli ett verktyg för kommunpolitiker att stoppa fristående förskolor. Dagens system innebär att förutsättningarna för att få öppna en förskola är mycket beroende av vilken kommun som du vill starta i. Det är anmärkningsvärt att det inte är fler som reagerar på det faktum att det är kommunen som ska ansvara för detta.
Vänd på perspektivet. Hur skulle reaktionen bli om regeringen kom med ett förslag som innebär att fristående aktörer ska granska de kommunala verksamheterna? En helt orimlig tanke säger säkert många. Men om det är kommunen så uppfattas det som helt naturligt.
”En attityd som tydligt visar att kommunen går före invånarnas önskemål.”
Den svenska Skolinspektion ger tillstånd till de som vill starta fristående grund- eller gymnasieskola. Skolinspektionen utövar också tillsynen över dessa verksamheter, fristående såväl som kommunala skolor. Det rimliga är att Skolinspektionen även får ansvaret för att ge tillstånd till fristående förskolor. Skolinspektionen har rutiner för att såväl tillståndsgivning, som inkluderar ägar- och ledningsprövning, och tillsyn.
Skolinspektionens rapport visar att dagens system, där kommunerna är ansvariga för prövningen av de fristående förskolorna, inte fungerar. Bedömningarna är olika och tillståndsprövningen kan användas som politiskt verktyg för att stoppa etableringar, vilket vi sett i bl a Stockholm. Där är det vänsterpartistiska förskoleborgarrådet mycket tydlig med att hon inte vill se fristående förskolor så länge som det finns tomma platser i kommunens förskolor. En attityd som tydligt visar att kommunen går före invånarnas önskemål.
Läser handlingar till Liberalernas landsmöte. Detta ska inte bli en omfattande analys av deras förslag på skolområdet. Den kanske kan komma vid annat tillfälle. Men nu vill jag skriva av mig kring de referenser i form av nötter som de använder sig av i texterna. Jag antar att det är för att de vill ge någon slags vetenskaplig känsla till texterna. Men då krävs det nog mer än att hänvisa till olika utspel i media, artiklar i Vi Lärare och rapporter från Sveriges Lärare vars undersökningsmetod kan ifrågasättas. Och framförallt kan man fundera över de påståenden som saknar notreferenser samt över fakta som saknas över huvud taget i texten.
Det känns inte seriöst att ett part som kallar sig för skolpartiet tar artiklar och utspel som intäkt för att en hel bransch mer eller mindre ägnar sig åt att missbruka skolpengen eller fuska på annat sätt. Det är självklart att de skolhuvudmän, fristående som kommunala, som inte sköter sig ska beivras. Ekonomisk brottslighet ska självfallet aldrig accepteras.
Det som är intressant är att det tex inte skrivs något om att Skolinspektionen har fått ta över kommunala skolor för att de misskötts, en i Botkyrka och en i Gällivare. Än mindre tas dessa exempel som intäkt för att kommuner inte ska driva skolor (eller ska man tolka förslaget om förstatligande av skolan som en effekt av detta. Om så saknas det en not med referens till dessa exempel, tex till Skolinspektionens beslut).
Som referens till ett generellt påstående om att friskolor har lägre lärartäthet hänvisar man till statistik för gymnasieskolan. När det gäller påståendet att friskolorna har större problem med ”fuskbetyg” så hänvisas det till en rapport vars metod verkligen kan ifrågasättas. Jag har skrivit om den här.
Ett annat anmärkningsvärt påstående som saknar belägg är ”Det går knappt en dag utan att det kommer nya avslöjanden om friskolor som prioriterar vinst framför elevernas rätt till kunskap. ”
Inte heller detta beläggs med evidens; ”Den fria etableringsrätten har också resulterat i stora negativa konsekvenser för elever i kommunala skolor, bl.a. eftersom de kommunala huvudmännen har ett större ansvar än de fristående.”
Förhoppningsvis finns det personer på landsmötet som ifrågasätter detta, till exempel genom att bara be om ett exempel på hur elever i kommunala skolor har drabbats.
Måhända har de som hållit i pennan för partistyrelsens förslag förläst sig på Dagens Nyheters artiklar om friskolor. Tidningen verkar ha satt en ära i att alltid hitta negativa infallsvinklar, att aldrig ta in kommentarer från personer som vill bredda perspektivet på texterna och aldrig skriva egna texter om vad friskolor faktiskt har bidragit till i form av tex höjda skolresultat i internationella skoltester. Sällan har väl en tidning haft ett så oerhört fokus på en specifik bransch och särskilt en specifik skolhuvudman som har koppling till en fd chefredaktör för tidningen. Man kan undra varför… Det finns intressanta sammanställningar om deras texter. Vinst-rapport-202506030.pdf. Skevt igen i DN om friskolor.
Meningen ”Vidare finns stora problem med hur sanktionssystemet fungerar idag. Skolinspektionen har inte fått in viten på fem år från de skolor som de anser missköter sig.” Här finns referensen till ett inslag i Dagens Eko. Det som hade varit mer relevant är en referens till den kommentar som Skolinspektionens generaldirektör gav till denna Eko-nyhet Skolinspektionens vitesbeslut
Det är faktiskt anmärkningsvärt att landets utbildningsminister inte känner till att vitesförelägganden enbart ska utkrävas om inte rättelse sker. Men så verkar inte vara fallet (gäller uppenbarligen såväl den nuvarande som hennes företrädare). Förhoppningsvis har övriga liberaler som ska fatta beslut på Landsmötet kunskap om hur systemet fungerar.
Ett annat påstående som passande nog inte försetts med någon notreferens är följande ”Friskolesystemet fungerar inte. Det är nära nog fritt fram för oseriösa aktörer och religiös indoktrinering i dagens skola – på bekostnad av barnens kunskaper.” Här hade det passat bra med tex en referens till en artikel i Liberal debatt av Gabriel H Sahlgren eller denna intressanta artikel i SvD från juli 2025 (ja jag vet att det är mitt i semestern men intresserade borde ha sett den ändå).
Svensk skola har problem, det kan många vara överens om. Ett exempel är den rapport som Riksrevisionen presenterade i veckan om hur skolmyndigheterna misslyckas med att leva upp till kravet på vetenskaplig grund. Brister som givetvis påverkar svensk skola i dess helhet. Jag skriver om deras skrämmande resultat i Smedjan.
Men det finns saker som jag inte förstår när jag läser och lyssnar på Liberalerna. Varför håller de krampaktigt fast vid bilden att det är stor kris i skolan? Varför undviker de att hänvisa till de positiva exemplen på att utvecklingen går åt rätt håll? Genom att ge en vinklad bild av vad som är de verkliga problemen så finns det en uppenbar risk för att kraften riktas på fel saker.
Jag avslutar med en referens till ytterligare en länk till en debattartikel av en av landets ledande skolforskare (som inte får en enda not i partistyrelsens text) Gabriel H Sahlgren. Politikerna vilseleder – vår skola är världsbäst . Länken ger också en bonus i form av en debatt mellan sagde skolforskare och den bitr rektorn Linnea Lindquist.
Skriver i Smedjan om Riksrevisionens rapport ”Utbildning på vetenskaplig grund – otillräckliga insatser för att stödja skolan med kunskap”/
I flera år har det framförts att skolpolitiken ska vila på vetenskaplig grund. Men hur ser det ut i verkligheten? Riksrevisionen kom nyligen med en intressant rapport där de har granskat regeringens och skolmyndigheternas arbete med att främja en utbildning som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. De har granskat Skolverket, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Skolforskningsinstitutet. I rapporten konstateras att de tre första myndigheterna har ett arbetssätt som medför en risk för att kunskapsunderlag baseras på ofullständiga eller subjektiva sammanställningar av forskning. När det gäller Skolforskningsinstitutet, vars uppdrag bland annat är att göra systematiska forskningssammanställningar som ska fungera som en grund för just vetenskaplig grund i skolan, skriver Riksrevisionen att ”Myndigheten använder dock ofta en metod för att väga samman forskningens resultat som tillåter tolkningar och kreativa inslag.”
När det gäller Skolinspektionens kvalitetsgranskning är kritiken skarp. Det är inte minst intressant mot bakgrund av att Utredningen om vinst i skolan i sitt delbetänkande kopplar flera av sina förslag till just verksamhetens kvalitet. En förutsättning för att få göra utdelning är exempelvis att verksamheten ska ha god kvalitet. Efter att ha granskat hur skolmyndigheterna definierar kvalitet så konstaterar vinstutredningen att ”De kvalitetsmått som utredningen kartlagt har inte de egenskaper som krävs för att utgöra underlag för rättssäkra kvalitetsmått av det slag som direktivet anger”. Därför är deras förslag att Skolinspektionens förelägganden ska vara utgångspunkten vid kvalitetsbedömningen. ”Utredningens slutsats är därför att förelägganden vid tillsyn utgör den enda rättssäkra grunden för ingripanden. Av den anledningen används tillsynsmyndigheternas förelägganden, i stället för kvalitetsmått, som rekvisit i förslag som utredningen lägger i detta delbetänkande.”
Åter till Riksrevisionens granskning av om Skolinspektionens kvalitetsgranskning vilar på vetenskaplig grund. De skriver:
Vi kan konstatera att den planerade kvalitetsgranskningen i sin nuvarande form har en svag koppling till elevernas måluppfyllelse, trots att det anges tydligt i förarbetena till skollagen att kvalitetsgranskningen ska fokusera på kunskapsresultat. Kvalitetskriterierna har inte i första hand utformats utifrån forskning om faktorer som förknippas med förbättrade kunskapsresultat. Därutöver är kvalitetsgranskningen framförallt fokuserad på förutsättningarna för kvalitet, och bedömer inte kvalitet utifrån en skolas utfall. Skolinspektionen kan bedöma att en skola har hög kvalitet på samtliga bedömningsområden även om skolan har låg måluppfyllelse i den mening att eleverna inte når målen med utbildningen.
När Riksrevisionen försöker att ta reda på hur Skolinspektionen har kommit fram till vilka viktiga faktorer som ska ingå i myndighetens kvalitetsgranskning så hittar man ingen ordentlig dokumentation. En konsekvens av den bristande vetenskapliga grunden är ”… att kvalitetskriterierna inte nödvändigtvis motsvarar aspekter av undervisningen som relaterar till hög måluppfyllelse för eleverna. Detta är allvarligt eftersom kriterierna har en normerande effekt för hela skolväsendet.” Riksrevisionen konstaterar kort och gott: ”Sammanfattningsvis visar våra iakttagelser att det i Skolinspektionens eget underlag saknas uttalat forskningsstöd för flera kvalitetskriterier, och att det därför är oklart om de bidrar till hög måluppfyllelse.”
Riksrevisionen skriver i sin rapport att Skolinspektionen i oktober 2025 meddelade att antalet planerade kvalitetsgranskningar kommer att minskas och att myndigheten kommer att se över inspektionsformen. Låt oss hoppas att detta också påverkar hur den eventuellt kommande propositionen om vinstbegränsning utformas när det gäller definitionen av kvalitet i skolan.
Riksrevisionens slutsatser kring skolmyndigheterna är beklämmande. Den svenska skoldebatten är helt fokuserad på friskolor och vinst. Samtidigt är det uppenbart att de skolmyndigheter som har till uppgift att se till att undervisningen i svensk skola vilar på vetenskaplig grund inte klarat sitt uppdrag. Detta trots att det finns gott om stöd utanför landets gränser. Riksrevisionen påpekar att det finns internationella sammanställningar som bidrar till kunskap om hur vanliga undervisningssituationer kan bidra till att förbättra resultaten sett till skolans kunskapsuppdrag. ”Skolmyndigheterna översätter inte resultaten i systematiska forskningssammanställningar till ett användbart kunskapsstöd till lärarna.”
Riksrevisionens kritik av Skolverket är förödande.
Riksrevisionens kritik av Skolverket är också förödande. Låt mig börja med att citera från myndighetens hemsida:
Skolverket är en förvaltningsmyndighet med ansvar för att styra och stödja den svenska förskolan, skolan och vuxenutbildningen. Vi arbetar för att alla barn och elever ska få en utbildning som är likvärdig och av god kvalitet i en trygg miljö. Skolverket arbetar med flera viktiga uppdrag som ska stärka undervisningen och skapa bättre förutsättningar för både elever och lärare. Här kan du ta del några exempel av vad som är på gång – och hur det hänger ihop med skolans utveckling. Målet är att göra skillnad i klassrummet och i samhället.
Riksrevisionen bedömer ”… att Skolverket inte har tillräcklig metodkompetens i arbetet med att ta fram stöd till skolväsendet.” För några år sedan inrättades det regionala kontor, jag citerar från Skolverkets hemsida ”… för att regelbundet kunna genomföra frivilliga dialoger med alla skolhuvudmän. Det är en del i arbetet med att skolan ska bli mer likvärdig, att kvaliteten ska stärkas och att fler barn och elever ska nå målen. De regionala kontorens huvudsakliga uppgift är att genomföra kvalitetsdialoger med huvudmän och representanter för skola och förskola. Syftet är att få ökad spridning och närvaro i landet för att kunna ge stöd. På så vis underlättar vi för myndighetens möten med landets skolhuvudmän.”
Mot bakgrund av kritiken från Riksrevisionen så kan de som kritiserade denna utveckling av Skolverkets verksamhet antingen vara nöjda eller förfäras. Och inte var det en billig åtgärd. Det finns uppenbarligen all anledning att granska resultatet av denna regionalisering.
Skolverkets bristande processer innebär att enskilda medarbetare har fått ”ett onödigt stort handlingsutrymme” vilket enligt Riksrevisionen har inneburit en risk för att kravet på vetenskaplig grund har åsidosatts. ”Därför är det viktigt att myndigheterna upprättar arbetssätt som säkerställer att ofullständiga sammanställningar och subjektiva bedömningar om kunskapsläget undviks.” Detta är kommentarer till myndigheter vars uppgift bland annat är att utarbeta stöd till landets skolor. ”Riksrevisionen bedömer att Skolverkets processer ger stort utrymme för medarbetares egna bedömningar om hur exempelvis kunskapsunderlag och stöd/insatser ska tas fram och säkerställas. Därmed finns en risk att väsentlig forskning inte har fångats upp, och att enskilda studier eller en särskild forskningstradition får för stor vikt.”
Det är en myndighet där regering efter regering bokstavligen har öst skattemedel över verksamheten.
Riksrevisionens ”avklädning” av skolmyndigheternas arbete när det gäller vetenskaplig grund är en sorglig läsning. Inte minst när det gäller Skolverket. Det är uppenbart att myndigheten har kvalitetsproblem. Därtill är det en myndighet där regering efter regering bokstavligen har öst skattemedel över verksamheten. Deras budget har ökat kraftigt under de senaste 10–15 åren. Politikernas tilltro till myndigheten, oavsett parti, är också mycket hög. Detsamma gäller tilltron till Skolinspektionen. Förhoppningsvis leder nu denna granskningsrapport av skolmyndigheternas förmåga att basera sitt arbete och sina råd till på vetenskaplig grund till att utbildningsministern och landets övriga politiker inser att friskolorna knappast är problemet i svensk skola.
Inte heller regeringen går fri från kritik. ”Riksrevisionens granskning visar att regeringens styrning av skolmyndigheterna har medfört att stödet till skolan är fragmentiserat och uppfattas som svårtillgängligt av målgrupperna.” Detta är en kritik som omfattar såväl sittande regering som regeringar bakåt i tiden. Att landets skolmyndigheter har så stora brister som Riksrevisionen nu påvisar drabbar hela skol-Sverige. Uppmaningen är därför given: sluta jaga friskolor och fokusera på att de mycket allvarliga brister som Riksrevisionen påvisat snarast åtgärdas. All kraft måste läggas på det arbetet, för där läggs grunden för svensk utbildning och därmed landets framtida kompetensförsörjning.
Dagens Nyheter, som ständigt är pigga på att skriva negativt om friskolor har de senaste dagarna lyft upp två myndighetsrapporter som tittat på dels hur många högskolepoäng som studenter som går direkt från gymnasiestudier till högskolestudier under det första läsåret. Statistiken har delats upp i de som har bakgrund från kommunala skolor respektive friskolor. Den andra studien från Skolverket har tittat på hur etableringsgraden på arbetsmarknaden ser ut tre år efter avslutade gymnasiestudier. Även det uppdelat på elever från friskolor respektive kommunala skolor.
En ledare i DN drar snabbt slutsatsen ”Unga som gått i friskolor klarar sig sämre på högskolan och har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Hur länge ska vi acceptera ett skolsystem som ger vissa barn sämre förutsättningar för livet?”. Det låter ju illa men kan man verkligen dra en sådan slutsats av en registerstudie? Är det inte relevant att ta reda på hur det kommer sig att siffrorna ser ut som de gör? Särskilt när Skolverkets utredare inte kan svara på varför statistiken ser ut som den gör. Hon gissar några förklaringar men konstaterar samtidigt att de inte vet.
Men det hindrar inte Dagens Nyheter från att dra slutsatser. Ledarskribenten påstår till och med ”Vi ser, gång efter annan, att friskolor inom dagens system generellt erbjuder en sämre utbildning. Hur kan det bara få fortsätta?” och har uppenbarligen missat att friskolorna har bidragit till att vända de svenska skolresultaten, vilket skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har visat i sina analyser av Pisaresultaten.
När det gäller den andra registerundersökningen, som handlar om hur många högskolepoäng som som studenterna tog under sitt första läsår så har den rapporten granskats av Erik Lakomaa forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Han konstaterar i sin metodgranskning att rapporten inte håller måttet;
Skolverket och UKÄ har endast tittat på var fjärde elev som gått ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Rapporten har bara granskat resultaten under det första läsåret på högskola för de elever som gjort direktövergång. De flesta elever omfattas alltså inte av studien. Elever från yrkesförberedande program omfattas inte alls, ej heller de som gör ett uppehåll mellan gymnasiet och högskolan. Han menar att med ett så litet urval kan man inte dra några säkra slutsatser alls om studieprestation beroende på skolhuvudman.
Kan resultaten för de som omfattas av undersökningen ändå ses som en indikation? Också här är svaret nej eftersom Skolverket/UKÄ inte gör skillnad på högskolekurser med olika svårighetsgrad – de likställer alla kurser inom samma utbildningsområden. Det betyder exempelvis att Elev A, som valt att gå på Handelshögskolan och läsa ”data analytics”, jämställs med Elev B som valt ”Den rörliga bilden i det digitala samhället” på distans på Högskolan Väst. På den förstnämnda kursen klarar 40 procent av studenterna inte den första tentan. På den andra kursen tar de allra flesta sina högskolepoäng – där slipper nämligen studenterna tenta. Men båda kurserna återfinns inom utbildningsområdet samhällsvetenskap – vilket gör att de likställs i Skolverkets/UKÄ:s rapport.
Min slutsats är helt enkelt – Registerstudier kan möjligen ha sitt intresse. Men att dra långtgående slutsatser om varför det ser ut som det gör utan att faktiskt ta reda på vad som är orsaken är ju rena gissningsleken. Något som landets största morgontidning borde avhålla sig från att ägna sig åt, om man månar om sin trovärdighet. Och en sak till – myndigheterna borde göra hela jobbet – dvs också ta reda på varför det ser ut som det gör – innan de publicerar rapporterna.
