Jag samtalar med Gustav Blomberg skolpengsexpert på AcadeMedia, en av landets största friskolekoncerner. Det hävdas i debatten att friskolor är överkompenserade -stämmer det? Hur lätt är det för en friskola att kontrollera att skolpengen faktiskt beräknats korrekt av kommunerna och följer de lagen? Det är några frågor som vi samtalar om i veckans Hamiltonpodd.
Politiken vill ta ifrån dig kontrollen på välfärdsområdet
Är politiker bättre på att avgöra vad du och din familj behöver än ni själva? Svaret på frågan är kärnan i den debatt som pågår om välfärdsfrågorna. Socialdemokraternas svar, och även vänsterpartiets, är tydligt. ”Det är hög tid att ta tillbaka kontrollen så att kommunerna och regionerna kan se till att välfärden ges efter behov och inget annat.” står det i kongresshandlingarna till vårens s-kongress.
Uttrycket ”ta tillbaka kontrollen” innebär i klartext att politiken ska ta tillbaka makt från individen. Det är ett tydligt ställningstagande som jag uppmanar alla att tänka igenom effekterna av om det skulle blir verklighet. Valfriheten tas idag för given av många i vårt land. Stödet för rätten att välja skola är mycket starkt. Få vill tillbaka till den tid då politiken bestämde vilken skola som barnen skulle gå i och det var svårt att få tillstånd av kommunen att byta skola. Idag liggen den makten hos individen, då låg den makten hos politiken.
De förändringar som genomförts sedan 1992 har sin grund i att människor helt enkelt inte accepterar att någon annan, politiker eller en offentlig tjänsteman, ska bestämma vilken förskola, skola, vårdcentral, äldreboende eller hemtjänst som passar bäst för den enskilde. Människor litar inte på att någon okänd kan veta vad som är bäst för en familjemedlem eller anhörig. Det gällde då och jag är helt övertygad om att denna inställning råder ännu hos den stora allmänheten.
Därför är det en intressant argumentation som förs i de socialdemokratiska kongresshandlingarna. Och inte bara i det partiet utan den framförs också från flera håll i den offentliga debatten. Jag har inte tänkt kommentera alla skrivningar i handlingarna utan nöjer mig med några som jag tycker är relevanta för helhetsperspektivet i välfärdsdebatten och valfriheten.
Det framförs bland annat följande:
- Det krävs kontrollsystem för att granska en växande mängd olika aktörer
- Det är svårt att välja för människor kan inte agera som informerade konsumenter
- Det går inte att mäta kvalitet
- Det är nära nog omöjligt att vara en informerad konsument om man är dement, mobbas på skolan eller har en kronisk sjukdom.
Den socialdemokratiska partistyrelsen vill därför ge kommunerna större makt och tillsätta ”….en bred välfärdsutredning enligt norsk modell – en ”Ta tillbaka kontrollen utredning”- som ska lägga konkreta förslag på hur vi återtar kontrollen och stoppar pengaläckaget.” Vi i detta fall är givetvis politiken.
Påståendet att skälet till att det krävs kontrollsystem för välfärdstjänster är att det finns såväl offentliga som privata aktörer är intressant. För varför skulle inte behovet finnas om det enbart finns offentliga aktörer inom vård, skola och omsorg? Visserligen kanske det är ointressant att få information om verksamheten om människor inte har möjlighet att välja eller välja bort, men rimligen bör skattebetalarna alltid ha intresse av hur skattemedlen används, oavsett om det är offentlig eller privat verksamhet. En effektiv resursanvändning som leder till god kvalitet är alltid relevant information, som förutsätter uppföljning, dvs kontroll.
Det andra argumentet, som är intimt förknippat med det första, är att det är svårt att vara en välinformerad person när man ska välja välfärdstjänster. Det är korrekt att det här finns brister i dagens system. Men orsaken till dessa brister har sin grund i att det funnits, och alltjämt verkar finnas, ett ointresse från politiken att se till att det tas fram information/jämförelsetal för att underlätta människors val. Här ligger makten helt i politikens händer.
Det finns inget som hindrar de som har den politiska makten att ställa krav på att det ska finnas jämförande nyckeltal för att skapa förutsättningar för människor att göra välinformerade val. Det har framförts flera olika förslag i debatten på hur dessa skulle kunna utformas och det finns även exempel i andra länder. En försummelse från politiken används nu som argument för att politiken ska ta tillbaka kontrollen eftersom det är svårt för människor att göra välinformerade val. En minst sagt försåtlig argumentation som tyvärr inte bara faller tillbaka på inaktivitet hos socialdemokraterna. Bristen på initiativ gäller alla partier.
Det tredje argumentet är att det inte går att mäta kvalitet. Det är verkligen nonsens. Tillsynsmyndigheterna utför kvalitetsgranskningar och det är givet att det är möjligt att ta fram mått för kvalitet inom välfärdsområdet. Ett sådant mått för skolan skulle kunna vara skolans förmåga att höja individens kunskapsnivå, ett sk förädlingsmått. Ett annat kan vara hur väl medarbetarna trivs i verksamheten, personalomsättning mm. Internationellt finns det kvalitetsmått inom vården som kan översättas till svenska förhållanden. Även på detta område faller det tillbaka på politiken när det hävdas att det inte går att mäta kvalitet. Det går om man vill. Nationalekonomen och forskaren Gabriel Heller Sahlgren har nyligen presenterat en rapport som ger exempel på hur man skulle kunna ange sk outputmått.
Invändningen att det är nära nog omöjligt för dementa, mobbade och kroniskt sjuka att göra ett välinformerat val är knappast skäl för att hindra alla andra att välja inom välfärdsområdet. Det är självklart svårt för en dement person att välja, men de allra flesta har anhöriga som känner personen väl och därmed kan bistå så att valet blir så bra om möjligt. I vissa fall kanske det till och med kan vara så att det är det alternativ som företrädare för kommun eller region föreslår.
Det är viktigt att se välfärdsområdet utifrån ett systemperspektiv. Mångfalden och valfriheten har gjort skillnad. Att strypa de privata alternativen, eller begränsa dem, riskerar att inte bara leda till att valfriheten minskar eller till och med försvinner för många. Det riskerar att leda till en ineffektivare verksamhet och sämre kvalitet. För det som sällan nämns i debatten är att valfriheten har inneburit ett effektivare resursutnyttjande och att vi fått mer vård, omsorg och skola för pengarna. Mångfalden har också stimulerat till innovationer på välfärdsområdet. och som jag skriver om i min krönika i Altinget; medarbetarna i de privata välfärdsföretagen trivs bättre än se som jobbar i de offentliga motsvarigheterna. En väl så viktig faktor när vi vet att det är svårt att attrahera medarbetare till verksamheter inom vård, skola och omsorg.
Varför trivs välfärdsmedarbetarna bättre i privat sektor?
Hur klokt är det mot bakgrund av personalbristen i vård, skola och omsorg att motarbeta välfärdsföretagens möjligheter att utveckla sin verksamhet? Det undrar Ulla Hamilton.
Nyligen presenterade Vårdföretagen en Demoskopundersökning som genomförts bland medarbetare inom sjukvård och omsorg, privata som offentliga verksamheter. Frågorna rör arbetsvillkor, arbetsmiljö, relationer till kollegor och chef och hur dessa faktorer påverkar vården och omsorgen av patienter och brukare. Resultatet är intressant och visar att medarbetarna ger privata vård- och omsorgsgivare högre betyg i jämförelse med offentliga arbetsgivare, på alla 32 områden. Det övergripande indexet, ett arbetsmiljöindexet med maxresultat 100 visar att privata inom omsorg hade ett värde på 68 medan offentliga anställdas resultat låg på 59.
De områden där medarbetare visar störst skillnader mellan privat och offentligt är inom kvalitetsområdena ”arbetsförhållanden”, ”hållbarhetsarbete” och ”ledning organisation” där skillnaderna är mellan åtta och nio enheter.
Varför trivs medarbetare i privata välfärdsföretag bättre än i offentliga verksamheter? Det är en fråga som aktörer som vill försämra villkoren – eller till och med stoppa etableringen av företag inom vård, skola och omsorg – inte verkar ställa sig.
Detta känner folk inte till
Resultatet i undersökningen är inte unikt. Tvärtom visar undersökning efter undersökning att medarbetare i privata vårdbolag, privat omsorg och friskolor trivs bättre än de som jobbar i motsvarande offentliga verksamheter. Men det är ett faktum som inte är välkänt bland allmänheten. Media verkar inte anse att det är intressant information att förmedla i den offentliga debatten. Lärarfacket vet att friskolorna är bättre arbetsgivare, men de verkar välja att inte förmedla den bilden.
Ambitionen är uppenbar – att sätta bilden av valfrihet och välfärdsföretag som ett marknadsmisslyckande
Resultaten är intressanta mot bakgrund av att socialdemokraterna nu presenterat sina förslag inför årets kongress. Ambitionen är uppenbar – att sätta bilden av valfrihet och välfärdsföretag som ett marknadsmisslyckande. För att citera Lena Hallengren, deras gruppledare i riksdagen: ”Den fria etableringsrätten låter vackert, men det betyder inget annat än att det är privata aktörer, inte barnens behov av en ny skola, den äldres behov av ett särskilt boende eller medborgarnas behov av sjukvård, som styr var skolor, vårdcentraler och omsorg öppnas i vårt land.”
Därför ska en ”bred genomlysning av marknadsmisslyckanden” genomföras. Den stora betydelse som den privata vården tydligt visade under pandemin är uppenbarligen helt bortglömd, liksom det bidrag som sker varje dag genom att avlasta den offentliga vården. De privata sjukvårdsförsäkringar som återfinns i allt fler kollektivavtal är också en intressant bild av hur privata vårdföretag bidrar.
Politikens önskan framför individens efterfrågan
På skolans område finns ett flertal studier som visar att friskolor bidragit till att vända kunskapsfallet. Analyser av resultat i internationella kunskapsprov som Pisa, TIMMS och Pirls visar att friskoleelever bidrar till att höja Sveriges resultat då de presterar bättre.
Ett annat förslag som den socialdemokratiska kongressen ska besluta om är införandet av en ”behovsstyrd etableringsrätt i hela välfärden”. Kort sagt en politiskt styrd etablering som utgår ifrån att det offentliga är normen. Politikens önskan framför individens efterfrågan.
Ny statistik från SCB visar att det råder brist på medarbetare inom vård, skola och omsorg. Det handlar om cirka 3 000 grundlärare, fritidspedagoger och förskollärare, 3 500 undersköterskor, 2 400 sjuksköterskor och 1 400 läkare. Hur klokt är det, mot bakgrund av denna brist, att motarbeta välfärdsföretagens möjligheter att utveckla sin verksamhet?
/Ulla Hamilton
Krönika i Altinget 25 april 2025
Vanligt folk är chanslösa mot myndigheterna i domstol
Min gäst denna vecka i Hamiltonpodden är Fredrik Bergman Evans, chef för Centrum för rättvisa. Denna fristående organisation, verksamheten finansieras via donationer och är helt fristående från offentliga verksamheter, startades av Gunnar Strömmer, idag justitieminister. Syftet är att slå vakt om individens fri-och rättigheter. Det gör de genom att driva principfall i domstolar. Det kan handla om orimliga avgiftskrav från kommuner gentemot fastighetsägare, myndighetsbeslut gentemot företagare och de kan också driva fall till Europadomstolen. Det är uppenbart att det finns mycket att göra för att förbättra individers förutsättningar för en rättvis prövning i förvaltningsdomstolarna. Lyssna på vårt samtal här
Med kvalitetsmått kan privata och offentliga verksamheter jämföras
Idag var jag på ett intressant seminarium om privata och offentliga verksamheter inom välfärdsområdet. Det hävdas ofta i debatten att välfärdsföretag som drivs som AB levererar sämre kvalitet ”pga deras vinstfixering”. Uppfattningen är i korthet att det är oförenligt att leverera verksamhet med hög kvalitet och samtidigt leverera vinst. De som hävdar detta ser välfärdsföretagandet som ett nollsummespel mellan vinst och kvalitet. Om en friskola levererar vinst så måste det gå ut över kvaliteten är den enkla logiken. Men det stämmer inte. Det spelar faktiskt roll hur verksamheten är organiserad och därmed också hur resurserna används. En effektiv resursanvändning står inte i motsats till kvalitet.
Men vad är kvalitet i skolan, vården och omsorgen? Det framhålls ständigt, från alla partier och även från andra håll i den offentliga debatten, att kvalitet är oerhört viktigt. Och det är sant. Kvalitet är viktigt, men vad är kvalitet, hur definieras det?
Det är lätt att tala om vikten av god kvalitet. Men de som kräver att privata vårdföretag, omsorgsföretag och friskolor måste leverera kvalitet i sina verksamheter är också svaret skyldigt – hur definierar de god kvalitet?
På dagens seminarium presenterade forskaren Gabriel Heller Sahlgren exempel på hur Sverige, med hjälp av redan befintlig offentlig data, skulle kunna ta ett första steg mot ett system där vi kan jämföra utfall för kvalitet mellan privata och offentliga aktörer. Det skulle vara en stor vinst för samhället på många sätt;
- En möjlighet att jämföra utfall mellan privata och offentliga aktörer på riksplanet skapar ett tryck på att det införs motsvarande möjligheter på lokal nivå.
- Det i sin tur skapar förutsättningar för individer att få information som gör det möjligt att jämföra kvalitet och göra ett välinformerat val.
- Med tydliga kvalitetsindikatorer skulle debatten om offentliga eller privata aktörers resultat och kvalitet tvingas utgå ifrån jämförbar fakta.
Resultatet av Gabriel Heller Sahlgrens granskning framgår av rapporten ”Utfallskvalitet inom offentlig och privat välfärd” och den visar att det inte finns någon grund för påståendet att välfärdsföretag som är AB har sämre kvalitet pga de just har den verksamhetsformen. Resultaten visar att privata aktörer i en majoritet av fallen, inte alla, når ett högre utfall än de offentliga. Även om skillnaderna är ganska små så är det tillräckligt för att avfärda påståendena att välfärdsföretag försämrar kvaliteten inom välfärdsområdet.
Det är hög tid att landets politiker tar sig samman, kliver upp ur skyttegravarna och bestämmer sig för att ta fram indikatorer och definierar vad som menas med kvalitet. Och då handlar det om utfallskvalitet. Det finns mycket forskning som visar att tex antal elever/lärare eller skolklasstorlekar inte är bra mått eftersom det helt beror på dels kompetensen hos läraren och dels på vilka elever. Det finns ett enormt behov av fakta om hur de som är verksamma inom välfärdsområdena, oavsett om de är offentliga eller privata aktörer, levererar. Inte minst mot bakgrund av de demografiska utmaningar som vård, skola och omsorg har.
För att citera Gabriel Heller Sahlgren ”Med bättre tillgång till data skulle indikatorerna kunna göras ännu bättre. För att stärka informationstillgången bör regeringen ge i uppdrag till ansvariga myndigheter att ta fram och publicera rigorösa mått på kvalitet.”
Du kan se seminariet här
Lita på marknadsekonomin – En utmärkt debattartikel
I onsdagens Dagens Industri kunde vi läsa denna mycket relevanta debattartikel.
Näringslivet och företagsamheten i Sverige är grunden för vårt välstånd. Utan ett framgångsrikt näringsliv kan vi inte finansiera ett försvar som värnar vår demokrati och vårt nationella självbestämmande. Men företagsamhetens betydelse för samhällets motståndskraft och anpassningsförmåga är större än så, skriver tunga företrädare från näringslivsorganisationer.
Få svenskar har upplevt oroligare tider än de vi lever i i dag. Med krig i vårt närområde och en växande global osäkerhet där den internationella ordning som rått sedan andra världskriget är under press. Ekonomi, jobb och tillväxt kan kännas mindre viktiga när frågor om försvaret av vår självständighet och demokrati dominerar agendan.
Det finns också en risk att behovet av ett starkare försvar och ett mer robust samhälle leder till den felaktiga slutsatsen att staten måste ha en mer styrande roll i ekonomin. Att vi inte litar på kraften i en öppen marknadsekonomi, utan i stället sätter tilltron till centrala och byråkratiska system. Allt oftare hörs argumentet om ”marknadsmisslyckanden” och att politiken måste ”ta tillbaka kontrollen” över olika samhällsområden. Illusionen om att ”ta tillbaka kontrollen” har som bekant varit ett genomgående tema i den politiska debatten inte bara i vårt land. Från brexit till Donald Trumps strafftullar har löftet om det starka politiska ledarskapet visat sig vara just en illusion.
Sverige måste välja en annan väg. Vi ska vara ett land som är starkt för att vårt näringsliv är framgångsrikt, och det kan det bara vara i en fri och öppen ekonomi. Alternativet är inte styrka genom politisk kontroll, utan svaghet genom bristande förmåga. Historien visar att attacker på påstådda ”marknadsmisslyckanden” nästan alltid leder till verkliga ”politikmisslyckanden”.
Näringslivet och företagsamheten i Sverige är grunden för vårt välstånd. Det är innovationskraften, arbetet, affärsmannaskapet och förmågan att konkurrera med de bästa som gör oss rikare och tryggare. Utan ett framgångsrikt näringsliv kan vi inte finansiera ett försvar som värnar vår demokrati och vårt nationella självbestämmande. Men företagsamhetens betydelse för samhällets motståndskraft och anpassningsförmåga är större än så.
Erfarenheten från pandemin talar ett tydligt språk. Det var tiotusentals företag av alla storlekar som fick samhället att fungera. De tog fram vacciner, medicinsk utrustning och läkemedel, såg till att hyllorna i våra butiker var fyllda och att det gick att arbeta också på distans. Staten och näringslivet hade olika viktiga roller. Men motståndskraften och nytänkandet kom inte uppifrån genom politiska dekret, utan nedifrån genom enskilda människors initiativkraft, vilja och förmåga att lösa problem.
Sverige kom tillbaka starkare. Därför att vi lät individer och företag göra det de är bäst på. Och Europa kom tillbaka för att vi lät handelsvägar och marknader vara öppna. Svenskt Näringsliv är företagsamhetens organisation i Sverige. Vi bevakar och agerar i företagens omedelbara intressen. Men vårt uppdrag är bredare, långsiktigare och viktigare än så. Svenskt Näringslivs uppdragsgivare är inte bara dagens företag, utan också morgondagens.
Det långsiktiga uppdraget är att värna och förbättra förutsättningarna för att Sverige är ett land där det är möjligt att skapa och utveckla företag utifrån nya idéer. Att skatter och regleringar är konkurrenskraftiga, att vi har utbildning och forskning i världsklass, att infrastrukturen fungerar, att handeln inom EU är öppen och att vi tillsammans med andra försvarar den globala frihandeln när den nu är under attack.
Det är ett evigt uppdrag och över decennierna har hoten och möjligheterna kommit och gått. Från löntagarfondsstriden och arbetet för att Sverige skulle bli del av Europasamarbetet. Till dagens frågor där kraven på ”kontroll” riskerar att kväva företagande och innovationskraft på viktiga tjänsteområden som vård, skola och omsorg eller där dagligvaruhandeln attackeras för ”övervinster” när globalt stigande livsmedelspriser slår igenom också i Sverige. Men kraven att ”ta tillbaka kontrollen” stannar inte där. Kraven på återreglering och förstatligande sträcker sig in i många andra tjänste- och varumarknader.
Den politiska opportunismen riktar sig ofta mot enskilda branscher, men drabbar hela vårt ekonomiskpolitiska system. Den svenska marknadsekonomin bygger på enskild äganderätt och avtalsfrihet, inklusive en arbetsmarknad där parterna och inte politikerna bestämmer villkoren. Den fria ekonomin lyfte vårt land från djupaste fattigdom till att bli ett av världens rikaste länder.
Det har inte varit en rak resa och från tid till annan har de grundläggande förutsättningarna för marknadsekonomin kommit att ifrågasättas eller inskränkas. Alltid till priset av en svagare ekonomisk utveckling och sämre möjligheter för den enskilde.
Svenskt Näringsliv kommer fortsätta att slå vakt om det som gör vårt land rikt, starkt och motståndskraftigt. Det som gör att vi som bor här tillsammans kan bygga en bättre framtid. I oroliga tider blir denna uppgift ännu viktigare. Vi kommer att försvara marknadsekonomin och det fria företagandet mot föreställningar om att välstånd skapas eller ”kontroll” uppnås genom mer politisk kontroll, styrning och reglering. För att det kommer göra vårt land fattigare. Men också – och viktigare – för att det kommer göra vårt land svagare.
Ett växande näringsliv i ett fritt samhälle är en ödesfråga för Sverige.
Karin Johansson, vice vd Svenskt Näringsliv.
Marcus Dahlsten, vd Transportföretagen.
Ann Öberg, vd Almega.
Catharina Elmsäter-Svärd, vd Bygg-företagen.
Sofia Larsen, vd Svensk Handel
Skolvalsystemet behöver förbättras
Jag skriver i Svensk Tidskrift om varför det är viktigt att förbättra det svenska skolvalsystemet och att den aviserade utredningen behövs. Du kan även lyssna på mitt samtal med Dany Kessel i Hamiltonpodden, där vi talar om bl a samordnat skolval.
Skolvalsystemet behöver förbättras
Regeringen har meddelat att det inte kommer att bli något beslut om förändrade regler om skolval innan valet 2026. Skälet är att den i Tidöavtalet aviserade utredningen om skolval ännu inte har tillsatts och då hinner inte riksdagen fatta beslut om ett eventuellt utredningsförslag innan valet 2026. Det i sig är en intressant bild av dagens polariserade situation när det gäller skolvalet. Presumtionen är att det inte kommer att leda till ett förslag som kan få stöd över dagens blockgränser. Men det är ett dåligt argument. Det får inte hindra tillsättandet av en utredning på ett viktigt område som har brister som behöver åtgärdas. Skolvalet utgör en väsentlig grund för valfriheten men det finns utrymme för att förbättra dagens system. Därför välkomnades det tidigare beskedet att en utredning skulle få i uppdrag att ta fram förslag på hur dagens skolvalsystem kan förbättras. Vad är det då som kan bli bättre?
Det handlar om framförallt följande tre punkter:
1. Skapa förutsättningar för ett samordnat skolval
2. Tydliggör vilka placeringsregler och urvalskriterier som gäller för huvudmännens skolplanering
3. Säkerställ att föräldrar kan göra ett välinformerat skolval
Under många år har antalet barn i förskole- och skolåldern ökat. Det är på väg att vända. Nu kan vi läsa att kommuner lägger ner skolor på grund av minskande elevkullar. Att lägga ner skolor är en grannlaga uppgift och vi vet att alla skolor inte är lika bra. Det gäller att se till att de väl fungerande skolorna blir kvar. Relevanta frågor i dessa tider är därför ”Hur säkerställer man att skolvalet värnas när elevantalet sjunker?” och ”Hur se till att de skolor som måste läggas ner inte är de skolor som har högst kvalitet och är mest eftertraktade?”.
Sju av tio anser att det är rätt att man kan välja grundskola. Det är ett starkt stöd för det individuella skolvalet. I debatten talas det oftast om skolval som ett val mellan fristående skolor och som ger individer möjlighet att välja bort kommunala skolor. Och visst sker det bortval. Men det sker också aktiva val till såväl kommunala skolor som fristående skolor i både den ”egna” kommunen som i andra kommuner. Det är möjligt at få en bra samlad bild av hur eftertraktade olika skolor är, kommunala såväl som fristående, men det förutsätter att skolvalet är utformat på ett sätt som ger så sann information som möjligt och människors preferenser. Den informationen saknas i stor utsträckning idag.
Det är många som under lång tid påpekat att ett väl fungerande skolvalsystem förutsätter att det finns information bland både skolhuvudmän och föräldrar om hur efterfrågade olika skolor är, oavsett huvudman, och att föräldrar och elever har information om skolors kvalitet, resultat och profil så att de kan göra ett väl informerat skolval. Ändå finns det inte på plats som en självklarhet runt om i landet.
Redan idag har flera kommuner ett samordnat skolval. Det innebär att skolhuvudmännen har samordnat och fastställt datum för antagning till skolorna, koordinerat datum för skolvalsperioden och koordinerat skolplaceringen i såväl kommunala som fristående skolor. Skolhuvudmännen bestämmer själva vilka urvals- och antagningsregler som gäller (inom lagens ram) vilket innebär att det kan vara olika beroende på huvudman. Friskolorna kan ha kvar sin kö och kommunen sin närhetsprincip. Föräldrar kan rangordna ett obegränsat antal skolor på skolvalslistan. I och med att skolplaceringen koordineras kommer beskeden om vilken skola som eleven har fått en plats betydligt tidigare än idag. Dessutom innebär denna modell att en elev inte kan uppta en skolplats på flera skolor utan måste ge besked om vilken av de skolplatser som hen tilldelats via skolvalet som hen vill ha.
Så ser det ut på vissa håll, men långt ifrån överallt. Med denna modell får också skolhuvudmännen en information om hur efterfrågad skolan är. Intressant information för en skolhuvudman när elevunderlaget sjunker.
Ett samordnat skolval är, till skillnad från ett gemensamt skolval, baserat på lokal närhet och nära samverkan med skolhuvudmännen.
I rapporten ”Så kan skolvalet för grundskolan förbättras med några enkla åtgärder”, av Tommy Andersson, Dany Kessel och Elisabet Olme, utgiven av Näringslivets skolforum, framhåller författarna att urvalsreglerna för de kommunala huvudmännen behöver förtydligas så föräldrar förstår vilka regler som gäller för skolplaceringarna och att de enkelt kan beskrivas så att alla kan se om de efterföljs eller ej. Idag genomför de flesta kommuner en skolplacering baserad på närhetsprincipen. Uttolkningen av vad som menas med närhetsprincipen skiljer sig dock från kommun till kommun. Därför föreslår rapportförfattarna att kommunerna ska, för varje elev, definiera vilka skolor som är nära hemmet. Hur denna definition av närhetsprincipen ser ut kan skilja sig åt beroende på kommunens beslut, men huvudsaken är att den är tydlig. Författarna påpekar också att närhet inte är det enda som kan vara relevant när kommuner gör urval till översökta skolor. Det kan tex finnas lottning eller mjuka kvoter. När det gäller friskolornas urvalsgrunder menar författarna att lagstiftaren ska reglera kötiden tex genom att kön inte får öppnas förrän två år innan skolstart.
Vi vet att det finns många synpunkter kring när en friskola ska öppna sin kö. Värt att påpeka är att det alltjämt, trots en mycket omfattande friskoledebatt, är ett stort intresse för friskolor att kösystemet behövs. Ett problem med köerna, som sällan påpekas, är att de förmodligen avskräcker föräldrar från att sätta barn i kö på grund av att det anses omöjligt att få en plats i en populär skola. Det gör att man inte får någon korrekt bild av hur stor efterfrågan faktiskt är på en plats i en specifik friskola. Ett sätt att ändra på detta, att öka chansen för att få en plats, vore att öppna för att en del av de lediga platserna fördelas genom att lotta i kön. Det skulle förmodligen leda till att fler anmäler sig till kön till den skola som man helst skulle vilja ha en skolplats i.
Men det som är viktigt för att människor ska kunna göra ett lyckosamt skolval utifrån individens behov är att det finns god information om varje skola. I ovan nämnda rapport lyfter författarna att forskning visar att ett informerat skolval leder till ett bättre skolval i och med att föräldrar får förutsättningar att få en mer fullödig information om skolor som de kanske inte ens hade reflekterat över annars och att elever fått plats på en bättre skola än vad som annars hade varit fallet. Även detta en viktig del i skolvalet som en utredning kan ändra på.
Skolvalet infördes för över 30 år sedan – mycket på grund av att det fanns en tydlig efterfrågan från föräldrar och elever på att få välja skola. Trots tre decennier har vare sig regeringar eller riksdagen förmått utveckla skolvalsystemet så att valet kan ske välinformerat. Statistiken finns i stor utsträckning för att få relevant information på plats om respektive skola, men den behöver paketeras så att den är jämförbar för de som ska välja. Tidöpartierna insåg att skolvalsystemet behöver förbättras genom bla samordnat skolval, bättre information till föräldrar och elever och rimliga och förutsägbara antagningskriterier. Det får inte stanna vid en insikt. En utredning behövs för att åtgärda brister och jag har lyft några av dessa, varav flera förutsätter lagändringar.
Den demografiska utvecklingen understryker vikten av information om skolors attraktivitet. Ett väsentligt beslutsunderlag för såväl skolhuvudmännen som för landets föräldrar och elever, och för att värna mångfalden.
/
Politikens vinstfixering skadar skolan
Jag kommenterar i en artikel i Smedjan förslagen från utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn” som överlämnade sitt delbetänkande den 7 april. Artikeln kan även läsas här.
Ingress:
Friskoleutredningens utgångspunkt tycks vara att företagen i branschen är ute efter att tjäna snabba pengar och därför måste bakbindas. Men friskolehuvudmän drivs av en vilja att utveckla svensk skola. Det är denna mångfald och innovationsförmåga som nu riskerar att gå förlorad, skriver Ulla Hamilton som har läst delbetänkandet från utredningen om friskolornas villkor.
Nu ska börsklipparna bort från skolan, konstaterade utbildningsminister Johan Pehrson i samband med att utredningen ”Skärpta villkor för friskolesektorn” överlämnades till regeringen den 7 april. Är han så okunnig så att han tror att börsklippare är intresserade av friskolor?
Utredningen tillsattes av den socialdemokratiska regeringen sommaren 2022 och fick något ändrade direktiv av Tidöpartierna efter valet. Utredaren Joakim Stymne har haft i uppdrag att bland annat lämna förslag på förbud mot vinstutdelning eller annan vinstutdelningsbegränsning under de första åren efter en nyetablering, vid ägarbyten och vid kvalitetsbrister. Hans förslag, som nu skickas ut på remiss utan en enda friskola på departementets remisslista, är minst sagt omvälvande och kommer att ha stor påverkan på branschen, och då inte bara de friskolor som är aktiebolag, om förslagen genomförs.
Jag berör en del av förslagen här. Men innan jag går in på dem så kan jag inte låta bli att kommentera det faktum att de två liberala ministrarna som tog emot denna utredning lät som vänsterpolitiker. Trots att det finns många forskningsrapporter som visar på vilken betydelse som friskolor har haft för att vända resultatutvecklingen, att få fokus på trygghet och studiero i skolan, ledarskapets betydelse och innovationer så väljer ministrarna att svartmåla. Det imponerar inte och det skapar inte tillit.
Utredaren föreslår att ett förbud mot vinstutdelning och andra värdeöverföringar ska införas för nyetableringar, ägarbyten och kvalitetsbrister. Förbudet ska gälla under fem år i de två förstnämnda situationerna och i två år vid kvalitetsbrister. Vad innebär då detta mer konkret?
- Vid en nyetablering får ägaren inte göra någon vinstutdelning eller på annat sätt föra över värden från denna skolenhet till någon annan i till exempel en koncern. För att kontrollera att detta inte sker måste alla som äger fler än en förskola, fritidshem eller skolor införa särredovisning. Det innebär att varje enhet måste ha en egen särredovisning, en resultaträkning och en balansräkning som redovisar hur pengarna används på skolenheten. ”Utredningen anser att det är centralt för utredningens uppdrag att det går att följa hur offentliga medel används och att pengarna kan knytas till den enhet som de är beräknade på.” Däremot kan ägaren föra in pengar till den nyetablerade verksamheten från andra delar av koncernen.
- Vid ägarbyten påverkar värdeförändringsförbudet alla enheter som berörs av förändringen. Regeln avser både direkt och indirekt ägande. Ett ägarbyte anses ha skett när en fysisk eller juridisk person uppnår ett bestämmande inflytande genom direkt eller indirekt ägande i huvudmannen och därmed kan kontrollera huvudmannen. Det innebär till exempel att om skolhuvudmannen B köper skolhuvudmannen A:s verksamhet drabbas alla A:s enheter av förbudet. Däremot inte B:s redan befintliga verksamheter. Även här finns kraven på särredovisning per enhet.
- Vid kvalitetsbrister innebär det att tillsynsmyndigheten (Skolinspektionen) kan förena ett föreläggande med värdeöverföringsförbud. Detta ska gälla under två år och omfattar enbart den skolenhet som fått föreläggandet.
***
Det är intressant att direktiven, och därmed utredaren, uppenbarligen är mer fokuserade på hur pengarna används i de skolor där cirka 16 procent av eleverna går, än på vad resursanvändningen leder till för resultat. Kravet på särredovisning av hur pengarna används på varje förskola, skola och fritidshem innebär en enorm administration, men till vilken nytta?
Kravet på särredovisning av hur pengarna används på varje förskola, skola och fritidshem innebär en enorm administration, men till vilken nytta?
Till dessa förslag, vars syfte är att förhindra vinstutdelningar eller vägar att komma runt detta regelverk, tillförs ett illa genomtänkt förslag som handlar om villkoren för att få ta del av riktade statsbidrag. Riktade statsbidrag på skolområdet uppgår i dag till cirka 10 procent av friskolehuvudmännens intäkter. Dessa statsbidrag är förenade med krav på återredovisning så att staten vet att bidraget har använts till det som avsetts. Den som inte uppfyllt kraven tvingas återbetala. Det är en rimlig hantering och inte alls ifrågasatt i branschen. Det som utredaren nu föreslår är däremot ett brott mot principen om lika villkor oavsett huvudman. Särskilda villkor införs för riktade statsbidrag med kvalitetshöjande syfte. Om en friskoleägare har gjort en utdelning året innan en ansökan om ett sådant riktat statsbidrag, är hela verksamheten diskvalificerad från att söka. Vinstutdelning gör det omöjligt att ta del av detta riktade statsbidrag. Detta trots krav på återredovisning som jag beskrev ovan. Enbart det så kallade Kunskapsbidraget, som är ett sådant riktat statsbidrag, uppgår till 8,2 miljarder för 2025. Det handlar om mycket pengar för friskolorna. Och en diskvalificering som bara slår mot de skolhuvudmän som är aktiebolag. De facto innebär förslaget ett vinstutdelningsförbund som kommer att påverka intresset för investerare att bidra till att utveckla den svenska skolan.
Riktade statsbidrag för kvalitetshöjande syfte får inte heller lämnas till förskole- eller skolenhet som under det senaste året fått vitesföreläggande för kvalitetsbrister inom det område som bidraget avser.
***
Men åter till kvalitetsfrågan – vad är kvalitet i skolan? Förutsägbarhet och transparens är viktiga krav på lagstiftningen. Har utredaren presenterat en definition som gör att skolhuvudmännen vet var gränsen för bristande kvalitet går och vad som kännetecknar god kvalitet? Svaret är nej.
Utredningen lämnar inga egna förslag på kvalitetsmått.
I de fall utredningen föreslår ingripanden på grund av kvalitetsbrister i verksamheten avser begreppet kvalitetsbrist utan undantag tillsynsbeslut fattade av ansvarig tillsynsmyndighet. Utredningen bedömer att tillsynsmyndigheternas förelägganden om verksamhetsbrister är den enda rättssäkra grunden för de ingripanden som utredningen föreslår. Tillsynsbeslut är därmed det enda relevanta kvalitetsmåttet för utredningens uppdrag.
Skolinspektionen får makten att avgöra, deras definition av kvalitet och kvalitetsbrister blir gällande. Men det är väl okej, genomför inte Skolinspektionen kvalitetsgranskningar, frågar sig vän av ordning? Jo, så är fallet. Men efter att ha granskat hur Skolinspektionens egen kvalitetsgranskning är utformad kommer utredaren fram till följande häpnadsväckande slutsats:
Ur rättssäkerhetssynpunkt bör därför (Sic!) inte lämpligt att låta Skolinspektionens nuvarande kvalitetsgranskning utgöra grund för sådana skarpa ingripanden som utredningen föreslår vid kvalitetsbrister, som till exempel värdeöverföringsförbud.
Utredningen har också gått igenom andra kvalitetsmått som används av skolmyndigheterna, och dess slutsats är minst sagt omskakande.
De kvalitetsmått som utredningen kartlagt har inte de egenskaper som krävs för att utgöra underlag för rättssäkra kvalitetsmått av det slag som direktivet anger. Ju mer relevanta de kartlagda underlagen blir för att bedöma utbildningsverksamhetens kvalitet hos en huvudman, desto mer subjektivt blir innehållet i underlaget. Som redovisats ovan bedömer utredningen att kraven på rättssäkerhet inte är tillräckligt uppfyllda för att utarbeta kvalitetsmått med det syfte som direktivet anger. Utredningens slutsats är därför att förelägganden vid tillsyn utgör den enda rättssäkra grunden för ingripanden. Av den anledningen används tillsynsmyndigheternas förelägganden, i stället för kvalitetsmått, som rekvisit i förslag som utredningen lägger i detta delbetänkande.
Kan det bli tydligare hur viktigt det är att Sverige får en tydlig definition av vad som är bra kvalitet i skolan? Det är vare sig rimligt eller rättssäkert att en tillsynsmyndighets egenhändiga bedömning av vad som är bristande kvalitet ska ha så stor effekt för en hel bransch, som utredningens förslag innebär. Politikerna måste orka definiera vad som är bristande och god kvalitet i skolan.
***
Fixeringen vid vinstfrågan i svensk skola riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. För vinsten spelar stor roll i ett samhälle. Utan drivkraften att förbättra hade inte Sverige haft knappt 2 400 enskilda huvudmän med godkännande att bedriva fristående förskola, grundskola eller gymnasieskola, som ansvarar för 4 100 fristående förskolor, grundskolor och gymnasieskolor med sammanlagt 423 000 barn och elever. Av dessa återfinns 63 000 barn och elever i stiftelser eller ideella föreningar. En stor del av friskolorna är aktiebolag och de har bidragit till att fler kan välja skola.
Politikerna måste orka definiera vad som är bristande och god kvalitet i skolan.
Forskaren Niklas Elert var nyligen gäst i min podd, Hamiltonpodden. Han konstaterade att vinst aldrig är garanterad utan en kompensation för den risk som en entreprenör tar. Det perspektivet framkommer sällan i debatten och saknas också till viss del i utredningen. Men i konsekvensanalysen påpekar utredaren att värdeöverföringsförbudet vid ägarbyte kan innebära att det blir mindre attraktivt att köpa enheter och också svårare att sälja dem. Utredningsförslagen påverkar värdet på verksamheterna och riskerar att slå särskilt hårt mot små verksamheter. Blir det svårt att sälja, till exempel på grund av generationsskiften, så ökar risken för att man tvingas lägga ner. Något som de flesta friskoleägare gör allt för att undvika. De vill inte överge sina elever och medarbetare utan säkerställa att de kan få fortsätta att gå till en friskola. Effekten av en påtvingad nedläggning blir minskad mångfald och att kommunerna får ta hand om eleverna, elever som oftast tidigare aktivt valt bort kommunala skolor.
Skälet till att politiken för över 30 år sedan valde att öppna upp välfärdsmarknaden för valfrihet och mångfald var att det fanns ett tryck för valfrihet från medborgarna och en önskan om att stimulera innovationer inom välfärdsområdet. Erfarenheterna visar att privatiseringen av välfärdstjänsterna har medfört högre kvalitet och lägre kostnader inom bland annat skolområdet. Det framgår exempelvis av Mårten Blix och Henrik Jordahls studie Privatizing welfare services (2021).
Den svenska välfärdsmarknaden betecknas som en kvasimarknad (det vill säga en marknad som finansieras via offentliga medel och till stor del domineras av offentliga aktörer). Forskare brukar varna för risken att kvasimarknader blir konserverande eftersom det är frestande för politiker att driva igenom detaljregleringar och att specificera hur saker ska genomföras i stället för att sätta tydliga mål för verksamheten. Detaljkrav riskerar att döda intresset för att bidra till innovationer och utvecklingen av dessa marknader.
En slutsats efter att ha läst utredningens förslag är att de har helt fel fokus. Direktivets utgångspunkt är att friskoleaktörer är i branschen för att de vill tjäna snabba pengar, inte för att de vill bidra till att utveckla svensk skola. Logiken blir då att alla dessa aktörer måste bakbindas så mycket som möjligt. Ett annat perspektiv hade kunnat vara att utgå ifrån att friskolehuvudmän vill bidra till att utveckla svensk skola, att fokusera på det utfall som dessa aktörer ska bidra till och att presentera kvalitetsmått som alla skolor ska leva upp till. För 84 procent av alla elever går i offentliga skolor och det är också där som problemen är störst.
Men nej, nu ska alla enskilda huvudmän omfattas av krav på särredovisning av hur varje enhet använder sina resurser. Ett byråkratiskt förslag som innebär att pengar går till administration i stället för till undervisning. Förslagen riskerar att konservera skolområdet och hämma innovation och utveckling. Att de som ger utdelning till sina ägare, oavsett storlek, inte ska få söka riktade statsbidrag innebär i praktiken ett utdelningsförbud. Det slår särskilt hårt mot små skolhuvudmän vars ägare kan ha avstått från att ta ut lön under flera år, för att resurser ska vara kvar i verksamheten, men sedan väljer att ta ut det i form av utdelning. Ett alternativ som blir ett omöjligt val med detta förslag. Ofta löper dessutom dessa riktade statsbidrag över flera år. Värdeöverföringsförbud vid ospecificerade kvalitetsbrister är orimligt i sin oförutsägbarhet.
Förslaget om ägarbyten är ytterligare förslag som framförallt drabbar de små skolhuvudmännen i branschen. Vill det sig riktigt illa så riskerar de att se värdet på sin verksamhet rasa. Vem vill köpa en välfungerande verksamhet på dessa villkor?
Slutsatsen blir att utredningens förslag lägger en stor hämsko över branschen och innebär att den innovationskraft som svensk skola så väl behöver riskerar att utebli. För varför ska privata aktörer ta risken att investera i en så kringskuren verksamhet?
/
Varför vill inte liberalerna att friskolorna ska svara på remissen?
Den 7 april överlämnade Joakim Stymne utredningen Skärpta villkor för friskolesektorn till utbildningsministern och skolministern. Det är ett omfattande förslag som kommer, om det blir verklighet, att ge allvarliga effekter när det gäller förutsättningarna för att driva friskolor i Sverige. Jag återkommer med en kommentar i form av artikel under fredagen på denna sida. Flera förslag bygger på konsekvenser vid kvalitetsbrister. Det kan tyckas rimligt. Problemet är att utredningen inte definierar vad som är kvalitet. Hur ska man veta vad som är en kvalitetsbrist om det inte definieras?
Utredningen har nu skickats på remiss. INTE EN ENDA FRISKOLEHUVUDMAN finns med på remisslistan. En häpnadsväckande attityd som det liberalt styrda utbildningsdepartementet visar gentemot den bransch som utredningen handlar om. Anser inte liberalerna att friskolehuvudmännen ska vara delaktiga i den demokratiska process som det svenska utredningsväsendet utgör?
Agerandet från departementet har föranlett Almega Utbildnings förbundsdirektör Andreas Mörck att skicka följande hemställan:
Hemställan rörande utvidgning av antalet remissinstanser för betänkandet Skärpta villkor för friskolesektorn
Vi har tagit emot remiss av betänkandet Skärpta villkor för friskolesektorn (SOU 2025:37). Almega Utbildning är en arbetsgivar- och branschorganisation för fristående förskolor och skolor. Förbundet har cirka 820 medlemmar med tillsammans ca 420 000 barn och elever i verksamheterna. Förbundets medlemmar är bundna av kollektivavtal och är verksamma över hela landet. Almega Utbildning kommer självfallet att yttra sig över betänkandet och är tacksamma för den möjligheten. Förbundet har dock i detta fall svårt att uttala sig för alla olika medlemmar och ge en heltäckande bild av de konsekvenser som förslagen i detta betänkande kan få.
När vi läser vilka remissinstanser betänkandet remitterats till, måste vi alltså allvarligt ifrågasätta valet av mottagare av remissen. Betänkandet innebär mycket skarpa förslag mot fristående förskolor och skolor och riskerar leda till omfattande konsekvenser för verksamheterna. I 7 kap. 2 § Regeringsformen finns ett beredningskrav av lagförslag som ska lämnas till riksdagen för beslut. Genom att myndigheter, organisationer och andra får ta del av förslag kan förslagen bli allsidigt belysta och konsekvenserna av dem bli klarlagda. Därmed ökar kvaliteten på regeringens och riksdagens arbete, till gagn för demokrati, rättssäkerhet och effektivitet (vilket framgår av Regeringskansliets egen skrift ”Svara på remiss, SB PM 2021:1”).
Vi kan konstatera att av remissinstanserna utgörs ett trettiotal av kommuner, förutom deras branschorganisation Sveriges kommuner och regioner. Kommunerna blir direkt berörda såsom tillsynsmyndigheter för fristående förskolor, där eventuell kommande lagstiftning kan innebära en skärpt tillsyn och tillsynsbeslut i enlighet med förslagen, vilket i sin tur innebär att kommunernas åsikter självfallet är viktiga för den fortsatta beredningen av förslagen.
Däremot är de som i första hand är berörda av innehållet i betänkandet och förslagen till skärpta villkor, nämligen fristående förskolor och skolor, inte i något fall remissinstans, förutom genom deras branschorganisation. Det är en allvarlig brist för den fortsatta beredningen. Även om Almega Utbildning samlar fristående förskolor och skolor i landet, är förslagen i betänkandet så genomgripande och omfattande att här måste ytterligare kunskapsunderlag inhämtas av flera enskilda skolhuvudmän för den vidare handläggningen av förslagen. Det är av största vikt att konsekvenserna för verksamheterna blir ordentligt genomlysta av dem som berörs av förslagen, för att ett korrekt underlag ska kunna lämnas i eventuella lagförslag till riksdagen, i enlighet med Regeringsformen.
Almega Utbildning hemställer därför att listan på remissinstanser snarast utökas till att också omfatta ett lämpligt antal fristående huvudmän för förskolor och skolor av olika storlek.
Vinsten är aldrig garanterad – vinst är en kompensation för den risk som entreprenören tar
Gäst i Hamiltonpodden denna vecka är Niklas Elert. Han är forskare vid Handelns forskningsinstitut och ledamot av Produktivitetskommissionen. Han är särskilt intresserad av entreprenörskapsfrågor. Han har medverkat i en intressant antologi om vinst som jag rekommenderar för läsning. Vi talar vinst, om välfärdsföretagens särskilda förutsättningar på den sk kvasimarknaden och om att studier visar att välfärdsföretagen bidragit till högre kvalitet och lägre kostnader. Lyssna på vårt samtal här.